B Direktiv
B5 Övriga indirekta skatter
Cirkulationsdirektivet och punktskattedirektivet
I förhandsavgörandet C-175/14, Ralph Prankl mot Zollamt Wien (tullkontoret i Wien) prövades Zollamts beslut att påföra Ralph tobaksskatt med 1 249 820 euro eftersom han hade mottagit och fört in cigaretter i Österrike. Enligt utredningen transporterade Prankl mellan april och oktober år 2005, 12 650 000 stycken cigaretter från Ungern till Storbrittanien. Cigaretterna hade av okända personer smugglats in i Europeiska unionens tullområde och därefter transporterats i fem på varandra följande etapper. Transporterna gick bland annat genom Österrike. Cigaretterna redovisades inte i transportdokumenten, enligt vilka en annan last utgjorde den enda lasten. I Storbritannien lastades cigaretterna av från lastbilen vid fyra tillfällen av okända personer och vid ett tillfälle beslagtogs de av de brittiska myndigheterna.
Ralph Prankl överklagade beslutet och angav att han hade rekryterats av en tredje person för att olagligt transportera cigaretterna från Ungern till Storbrittanien. Han hade en underordnad position inom organisationen för cigarettsmugglingen för vilken han hade genomfört transporterna. Han kände varken till hur många cigaretter som lastades i hans lastbil eller hur försäljningen av dessa organiserades. Som lastbilschaufför hade han inte de ekonomiska medel som krävdes för att förfoga över cigaretterna och var därmed inte förvärvare av dessa i den mening som avses i 27 § tobaksskattelagen. Inte heller släppte han cigaretterna för konsumtion i Österrike. ”Transiten” av tobaksvarorna genom Österrike omfattas för övrigt inte av nämnda bestämmelse.
EU-domstolen fann att artiklarna 7.1, 7.2 och 9.1 cirkulationsdirektivet ska tolkas så att när punktskattepliktiga varor som i hemlighet har förts in i en medlemsstat transporteras utan att åtföljas av ett ledsagardokument enligt art. 7.4, till en annan medlemsstat, i vilken dessa varor upptäcks, har transitmedlemsstater inte rätt att också ta ut punktskatt av den lastbilschaufför som har genomfört transporten då vederbörande förvarat varorna för kommersiella ändamål i transitmedlemsstaterna.
Cirkulationsdirektivet syftar till att fastställa ett visst antal regler vad gäller innehav, flyttning och övervakning av punktskattepliktiga varor, för att säkerställa att punktskatt tas ut på samma sätt i alla medlemsstater. Harmoniseringen gör det i princip möjligt att undvika dubbelbeskattning i relationerna mellan medlemsstaterna.
EU-domstolen konstaterar att transitmedlemsstaterna, i likhet med avsändarmedlemsstaten, saknar behörighet att uppbära punktskatt när sådana varor upptäcks av myndigheterna i en annan medlemsstat, där varorna förvaras för kommersiella ändamål, eftersom det inte är sannolikt att unionslagstiftaren hade för avsikt att främja förebyggandet av missbruk och bedrägeri genom att, vid otillåten transport av punktskattepliktiga varor, tillåta samtliga transitmedlemsstater att uppbära punktskatt.
I art. 7.1 och art. 7.2 i cirkulationsdirektivet återfinns en allmän regel om att skatt på punktskattepliktiga varor som släppts för konsumtion i en medlemsstat och som förvaras för kommersiella ändamål i en annan medlemsstat ska tas ut i den medlemsstat där varorna förvaras. Varorna är med andra ord skattepliktiga i destinationsmedlemsstaten och inte i den medlemsstat där de har släppts för konsumtion. Att punktskatt som huvudregel tas ut i en enda medlemsstat – den för vilken den berörda varan är avsedd och i vilken den ska konsumeras – stöds av art. 22 i cirkulationsdirektivet av vilken det framgår att återbetalning av punktskatt som erlagts i en annan medlemsstat kan ske under vissa villkor.
Motsvarande princip återfinns även i punktskattedirektivet, artikel 11 med hänvisning. I den svenska lagstiftningen regleras rätten till återbetalning i vissa fall av skatt som betalats i Sverige och där den skattepliktiga varan därefter flyttas till ett annat EU-land och skatt har betalats där, jämför exempelvis 9 kap. 10 § LSE.
I förhandsavgörandet C-349/13, Minister Finansów mot Oil Trading Poland sp. z o.o. (OTP) prövades tolkningen av art 3.3 i cirkulationsdirektivet – numera art. 1.3 första stycket a och andra stycket i punktskattedirektivet. OTP säljer smörjoljor som omfattas av KN-nummer 2710 19 71–2710 19 99 och som är avsedda för andra ändamål än som motorbränsle eller som bränsle för uppvärmning. Oljorna köps från andra medlemsstater och säljs i Polen. OTP begärde förhandsbesked om smörjoljorna omfattas av punktskatt. Frågan besvarades jakande. Enligt art. 20.1 i energiskattedirektivet ska endast de energiprodukter som nämns i förteckningen i bestämmelsen omfattas av suspensionsordningen. Smörjoljor under nämnda KN-nummer omfattas inte.
EU-domstolen fann att artikeln ska tolkas så, att den inte utgör hinder mot att varor som inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiven, som smörjoljor som används för andra ändamål än som motorbränslen eller som bränslen för uppvärmning, påförs en skatt som regleras i bestämmelser som är identiska med bestämmelserna för harmoniserad punktskatter, om påförandet inte leder till gränsformaliteter mellan medlemsstaterna.
I Sverige beskattas inte smörjoljor så länge de inte används som drivmedel eller för uppvärmning. Det är relativt vanligt att smörjoljor beskattas i andra medlemsstater. Den svenska skattebefrielsen uppnås, beroende på KN-nummer, genom undantag eller avdrag/återbetalning.
I förhandsavgörandet C-553/13, Tallinna Ettevõtlusamet mot Statoil Fuel & Retail Eesti AS prövades om finansieringen av kollektivtrafiken på en lokal myndighets område anses utgöra ett särskilt ändamål i den mening som avses i art. 1.2 i punktskattedirektivet. I artikeln anges att medlemsstaterna får påföra andra indirekta skatter på punktskattepliktiga varor för särskilda ändamål, förutsatt att dessa skatter är förenliga med gemenskapens regler om punktskatt eller mervärdesskatt i fråga om bestämning av skattebas, skatteberäkning, skattskyldighet och övervakning, men inte innefattar bestämmelser om undantag från skatteplikt. Statoil bedriver detaljhandelsförsäljning av punktskattepliktiga flytande drivmedel. Statoil deklarerade omsättning av försäljning av omsättningsskattepliktiga varor och tjänster. Statoil begärde omprövning av deklarationerna och yrkade avdrag för den del av omsättningen som var hänförlig till försäljningen av punktskattepliktiga varor. Ettevõtlusamet avslog dessa ansökningar. Statoil överklagade besluten och ansåg bl.a. att besluten stred mot unionsrätten, eftersom en omsättningsskatt för varor och tjänster lagts på detaljhandelsområdet, utan att något undantag fanns för försäljning av punktskattepliktiga varor.
EU-domstolen fann att art. 1.2 i punktskattedirektivet ska tolkas så att en skatt i den mån den tas ut på detaljhandelsförsäljning av punktskattepliktiga flytande drivmedel, inte kan anses ha ett särskilt ändamål i den mening som avses i den bestämmelsen, när den syftar till att finansiera organisationen av kollektivtrafiken inom den kommun som har infört skatten och den kommunen, oberoende av skatten, är skyldig att bedriva och finansiera den verksamheten, även om intäkterna från den skatten uteslutande har använts för att bedriva den verksamheten. Artikeln ska således tolkas så, att den utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning.
En skatt på bränslen med uttalat syfte att finansiera kollektivtrafiken på en lokal myndighets område anses utgöra ett särskilt ändamål i den mening som avses i art. 1.2 i punktskattedirektivet när det åligger den lokala myndigheten att fullgöra och finansiera en sådan verksamhet. I en annan dom som refererades föregående år, förhandsavgörandet C-82/12, Transportes Jordi Besora SL mot Generalitat de Catalunya med samma utgång fann EU-domstolen att art. 3.2 i cirkulationsdirektivet ska tolkas så, att den är till hinder för nationell lagstiftning genom vilken införs en skatt på detaljhandelsförsäljning av mineraloljor med avsikt att finansiera utgifter inom områdena hälso- och sjukvård och miljö.
Energiskattedirektivet
I förhandsavgörandet C-275/14, Jednostka Innowacyjno-Wdrozeniowa Petrol S.C. Paczuski Ryszard Maciej i Pulawski mot Minister Finansów prövades tolkningen av art. 2.3, andra stycket i energiskattedirektivet.
EU-domstolen fann att art. 2.3 andra stycket i energiskattedirektivet ska tolkas på så sätt att bestämmelsen utesluter nationella bestämmelser vilka föreskriver en punktskatt på tillsatser enligt nr 3811 i den Kombinerade nomenklaturen med en skattesats som skiljer sig från den som tillämpas på det bränsle till vilket den tillförts.
Vidare fann EU-domstolen att art. 2.3 andra stycket i energiskattedirektivet ska förstås så, att bestämmelsen kan åberopas av en enskild mot den behöriga nationella myndigheten i samband med förfaranden vid en nationell domstol som syftar till att nationella bestämmelser som skiljer sig från ovannämnda bestämmelse inte ska tillämpas.
Additiver beskattas normalt som det bränsle de blandas in i.
I förhandsavgörandet C-606/13, OKG AB mot Skatteverket prövades om den svenska skatten på termisk effekt var i strid med energiskattedirektivet och/eller punktskattedirektivet
EU-domstolen fann att artiklarna 4.2 och 21.5 i energiskattedirektivet ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som den svenska skatten på termisk effekt i kärnkraftsreaktorer, eftersom en skatten inte omfattas av direktivets tillämpningsområde. Vidare fann domstolen att punktskattedirektivet ska tolkas så, att en skatt som uttas på termisk effekt i en kärnkraftreaktor inte utgör en ”punktskatt” i den mening som avses i detta direktiv.
Intressant är att den svenska skatten på termisk effekt – som utgår på reaktorns teoretiska produktionsförmåga – inte bedömdes, till skillnad från den skatt som prövades i dom C-346/97, Braathens där det förelåg ett direkt och oskiljaktigt samband mellan den beskattningsgrundande händelsen och förbrukningen ha en tillräcklig koppling mellan kärnkraftsreaktorns teoretiska produktionsförmåga och reaktorns faktiska produktion av elektricitet, eftersom den svenska skatten utgår, med vissa undantag för längre driftstopp, oavsett hur mycket el som produceras. Av intresse är även den refererade domen C-5/14, Kernkraftwerke Lippe-Ems GmbH (KLE) mot Hauptzollamt Osnabrück där det prövades om den tyska kärnbränsleskatten stred mot energiskattedirektivet m.fl. bestämmelser.
Alkoholskattedirektivet
I förhandsavgärandet C-285/14, Directeur général des douanes et droits indirects (generaldirektören för tullar och indirekta skatter), Directeur régional des douanes et droits indirects d’Auvergne (regiondirektören för tullar och indirekta skatter i Auvergne) mot Brasserie Bouquet SA. Omständigheterna var i korthet att Brasserie Bouquet driver en restaurang i vilken det säljer öl som bolaget tillverkat själv. Tillverkningen sker i enlighet med en överenskommelse som ingicks med ICO 3B SARL. Avtalet gav ICO 3B SARL Brasserie Bouquet tillstånd att använda dess varumärken och dess skylt och förband sig att dela med sig av sitt kunnande till Brasserie Bouquet och att bland annat tillhandahålla jäststammar. Målet rör tillämpningen av en nedsatt punktskattesats på öl som bolaget tillverkade under åren 2007–2010.
Av alkoholskattedirektivet framgår att för öl som framställts i små, oberoende bryggerier och etylalkohol framställd i små destillerier finns möjlighet att tillämpa nedsatta skattesatser. Om en medlemsstater tillåts tillämpa nedsatta skattesatser, bör de nedsatta skattesatserna inte vålla snedvridning av konkurrensen inom den inre marknaden. De nedsatta skattesatserna får inte tillämpas på företag som producerar mer än 200 000 hl öl per år. De nedsatta skattesatserna, som får understiga minimiskattesatsen, får inte sättas mer än 50 % under den nationella standardsatsen för alkoholskatt. Art. 4.2 i alkoholskattedirektivet fordrar att små bryggerierna med en årsproduktion av öl på under 200 000 hl verkligen är oberoende av andra bryggerier, såväl vad gäller deras juridiska och ekonomiska struktur som beträffande hur deras produktion är strukturerad, genom att de använder lokaler som är fysiskt skilda från andra bryggeriers och inte brygger på licens.
EU-domstolen fann att villkoret i art. 4.2 i alkoholskattedirektivet om att ett bryggeri inte får brygga på licens inte är uppfyllt – med avseende på tillämpningen av en nedsatt punktskattesats för öl – om bryggeriet tillverkar egen öl i enlighet med ett avtal varigenom det har rätt att använda tredje mans varumärken och tillverkningsprocess.
I förhandsavgörandet C-306/14, Direktor na Agentsia Mitnitsi mot Biovet AD prövades om etylalkohol som Biovet använder för rengöring och desinfektion ska vara föremål för harmoniserad punktskatt. Biovet tillverkar medicinska substanser och saluför veterinärmedicinska läkemedel, varor som är ägnade för jordbruket och humanläkemedel. Vid framställningen av mediciner använder Biovet etylalkohol i form av en vattenbaserad lösning med 70 procent etanol för att rengöra och desinfektera teknisk utrustning, produktionsanläggningar, lokaler och arbetsytor. Biovet ansökte om återbetalning av alkoholskatt för 271 liter etylalkohol som använts för desinficering.
EU-domstolen fann att art. 27.1 d i alkoholskattedirektivet ska tolkas så, att den skyldighet till punktskattebefrielse som föreskrivs i den bestämmelsen ska tillämpas på etylalkohol som ett företag använder för att rengöra eller desinfektera materiel och lokaler som används vid framställning av mediciner.
Art. 27.1 d i alkoholskattedirektivet föreskriver att medlemsstaterna ska befria de alkoholhaltiga produkter som avses i direktivet från harmoniserad punktskatt när dessa används vid framställning av mediciner. Ordalydelsen kräver inte att produkterna används direkt vid framställningen av mediciner eller att de ingår i sammansättningen för de läkemedel i vilkas tillverkning de har använts för att befrielsen ska kunna tillämpas.
EU-domstolen har tidigare funnit att det följer att målsättningen med den befrielse från punktskatt som föreskrivs i alkoholskattedirektivet bland annat är att neutralisera inverkan av punktskatter på alkohol, i fall där alkohol utgör en mellanprodukt avsedd för framställning av andra varor inom handel eller industri. Utgör desinfektionen en del av tillverkningsprocessen vid framställning av mediciner, följer det att etylalkohol som används måste anses använd ”vid framställningen av mediciner” enligt alkoholskattedirektivet.
Fredrik Jonsson