A13 Internationell skatterätt

I detta avsnitt behandlas sex rättsfall inom området för internationell skatterätt. Två av fallen behandlar beskattning av sjömän, vilket är ett område som det allmänna ombudet vid Skatteverket har lyft fram under året. Det är välkommet att detta område ägnas större uppmärksamhet. Det kan noteras att inget fall behandlar väsentlig anknytning, vilket annars brukar förekomma.

1 Beskattning av sjömän och ”oceanfartsregeln” (HFD 2017 ref. 69 I och II)

Två avgöranden från Högsta förvaltningsdomstolen behandlar beskattning av sjömän. Det är i båda fallen fråga om överklagade förhandsbesked. Det första fallet, HFD 2017 ref. 69 I, är det mer omfattande avgörandet, till vilket det andra fallet, HFD 2017 ref. 69 II, hänför sig till.

Det finns några generella bestämmelser som är av betydelse för beskattning av sjömän. Av 3 kap. 3 § IL framgår kriterierna för obegränsad skattskyldighet. För personer som är bosatta i Sverige gäller att de är obegränsat skattskyldiga här för sin globala inkomst. Från den obegränsade skattskyldigheten finns vissa undantag enligt sexmånaders- respektive ettårsregeln, 3 kap. 9 § IL. Sexmånaders- respektive ettårsregeln gäller emellertid inte för anställning ombord på fartyg, 3 kap. 12 § första stycket IL.

För vissa anställningar på fartyg finns dock en annan generös rätt till undantag från skattskyldighet i Sverige, den så kallade oceanfartsregeln i 3 kap. 12 § andra och tredje styckena IL. För att omfattas av oceanfartsregeln skall två förutsättningar samtidigt vara uppfyllda. För det första skall vistelsen utomlands vara i minst 183 dagar sammanlagt under en tolvmånadersperiod. För det andra skall arbetsgivaren höra hemma i en stat inom EES (dvs. EU och de tre EFTA-länderna Norge, Island och Liechtenstein). Uttrycket ”oceanfart” definieras i 3 kap. 12 § tredje stycket IL, och kan kortfattat sägas vara fart i utomeuropeiska farvatten och i den europeiska delen av nordatlanten, med vissa undantag.

Det kan tänkas att någon påbörjar en anställning i tron att han eller hon kommer att omfattas av oceanfartsregeln, men slutligen blir det inget arbete i ”oceanfart”. I sådana fall kan oceanfartsregeln ändå vara tillämplig, se 3 kap. 13 § IL. Det krävs för detta att den anställde på ”goda grunder” kunde anta att regeln skulle vara tillämplig, och att de ändrade förhållandena beror på sådana omständigheter som han eller hon inte kunnat råda över och en beskattning skulle framstå som uppenbart oskälig.

För det fall att ”oceanfartsregeln” inte är tillämplig kan en viss skattelättnad medges för inkomst från anställning ombord på fartyg i form av så kallat sjöinkomstavdrag, 64 kap. IL. I korthet innebär sjöinkomstavdrag följande. Den som har sjöinkomst har rätt till sjöinkomstavdrag med 36 000 kronor vid anställning på fartyg som till övervägande del går i fjärrfart. Sjöinkomstavdrag med 35 000 kronor är möjligt vid anställning på annat fartyg än sådant som till övervägande del går i fjärrfart.1 ”Sjöinkomst” är bland annat lön, förmåner, drickspengar och annan ersättning till den som enligt sjömanslagen (1973:282) anses som sjöman och som är anställd i redarens tjänst på ett EES-handelsfartyg, 64 kap. 3 § IL.

I HFD 2017 ref. 69 I gällde att X var bosatt i Sverige men anställd av ett cypriotiskt rederi. Under perioden 25 februari 2014 till den 5 februari 2015 tjänstgjorde han på två undersökningsfartyg som mätte oljefyndigheter. De frågor som Högsta förvaltningsdomstolen slutligen tog ställning till avsåg följande.

För det första, hur skall det vid tillämpning av oceanfartsregeln avgöras om ett fartyg skall anses huvudsakligen ha gått i oceanfart. För att avgöra det måste först bestämmas till vilken tidsperiod som ”huvudsakligen” refererar till. Tre tolkningsalternativ fanns enligt Högsta förvaltningsdomstolen. Uttrycket ”huvudsakligen” kan för det första relatera till den period om tolv månader som nämns i lagtexten, det vill säga 3 kap. 12 § andra stycket första strecksatsen som anger ”/.../ vistelsen utomlands varar i minst 183 dagar sammanlagt under en tolvmånadersperiod”. Det kan för det andra relatera till den skattskyldiges beskattningsår. För det tredje kan ”huvudsakligen” referera till den skattskyldiges faktiska tjänstgöringsperiod på det aktuella fartyget. Högsta förvaltningsdomstolen stannade för att det är den faktiska tjänstgöringsperioden på det aktuella fartyget som skall vara avgörande. Om det är en tolvmånadersperiod eller det skatterättsliga kalenderåret (det vill säga ”beskattningsåret”) medför det problem om fartyget inte alls eller endast delvis går i oceanfart. I det aktuella fallet skulle följaktligen göras en prövning av de tjänstgöringsperioder som X hade på fartyget och om oceanfartstiden för varje sådan period var i oceanfartsområde under minst omkring 75 procent (”huvudsakligen”) av tiden.

För det andra, vad är ett EES-handelsfartyg vid tillämpning av reglerna om sjöinkomst? Bedömningen gjorde Högsta förvaltningsdomstolen med utgångspunkt i 64 kap. 5 § första stycket IL. Det anges där att ett EES-handelsfartyg är ett fartyg som är registrerat i ett fartygsregister inom EES och som används till handelssjöfart eller befordran av passagerare eller till något annat ändamål som har samband med handelssjöfarten. Högsta förvaltningsdomstolen vägde olika hänsyn mot varandra. Å ena sidan talade materiella skäl för att sjömän som arbetar på kommersiella fartyg bör ges samma skattelättnader oavsett vilken verksamhet som bedrivs på fartyget. Å andra sidan talade bestämmelsens ordalydelse starkt emot en sådan tolkning. Ordalydelsen talade istället för att det endast är fartyg som används för att transportera gods eller passagerare, eller till annat ändamål som har samband med sådan sjöfart, som omfattas. Det aktuella fartyget, Munin Explorer, var ett seismografiskt undersökningsfartyg med uppgift att mäta oljefyndigheter. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen kan ett sådant undersökningsfartyg inte vara ett EES-handelsfartyg.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande i HFD 2017 ref. 69 II avsåg innebörden av ”oceanfart”. I målet var det fråga om en person bosatt i Sverige som var anställd av ett cypriotiskt rederi för arbete ombord på ett brittiskt fartyg, Stena DrillMAX. I augusti 2013 lämnade fartyget hamnen i Las Palmas, Kanarieöarna, för att borra efter olja utanför Ghanas kust. Någon hamn angjordes emellertid inte. I januari 2016 återvände fartyget till Las Palmas, Kanarieöarna. Av domen HFD 2017 ref. 69 I framgår att bedömningen om oceanfart förelåg eller ej skall göras utifrån den eller de tidsperioder när den skattskyldige hade sin ombordtjänstgöring. Det som gjorde bedömningen komplicerad i detta fall var att tjänstgöringen påbörjades och slutfördes i en geografisk punkt (Las Palmas, Kanarieöarna) som inte omfattas av oceanfartsområdet. Vilken betydelse detta skulle få kunde inte utläsas av lagtexten. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att ett fartyg skall anses huvudsakligen ha gått i oceanfart om det i tillräcklig omfattning under den relevanta tidsperioden hade varit i oceanfartsområdet. Det aktuella fartyget hade befunnit sig i oceanfartsområdet under hela den tid som var aktuell i målet. Följaktligen var oceanfartsregeln tillämplig.

2 HFD 2017 ref. 29 – Motsvarar ett bolag på Brittiska Jungfruöarna ett svenskt aktiebolag? (överklagat förhandsbesked)

I inkomstskattelagen finns bestämmelser om skattefrihet för kapitalvinst och utdelning på näringsbetingade andelar. Syftet med reglerna är motverka kedjebeskattning av bolagsvinst. I HFD 2017 ref. 29 prövade Högsta förvaltningsdomstolen om ett bolag hemmahörande på Brittiska Jungfruöarna omfattades av dessa skattelättnader.2 Ett svenskt aktiebolag övervägde att förvärva aktier i ett bolag bildat och registrerat på Brittiska Jungfruöarna (”SHL”). Detta bolag var ett ”company limited by shares”, och var en juridisk person med egen rättskapacitet, och ägarna var inte personligen ansvariga för bolagets skulder. I så måtto påminde bolagsformen om svenska aktiebolag. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade emellertid att det av den bolagsrättsliga lagstiftningen på Brittiska Jungfruöarna framgick att alla bolag har ett generellt och fullständigt undantag från inkomstskattelagstiftningen i sitt hemland. På den grunden ansåg domstolen att SHL inte motsvarade ett svenskt aktiebolag och att andelarna därmed inte var näringsbetingade. Högsta förvaltningsdomstolen gjorde en korrekt bedömning och det är en viktig markering att det också krävs viss beskattning för att ett bolag hemmahörande i en annan stat skall anses motsvara ett svenskt aktiebolag.

3 HFD 2017 ref. 57 Kravet på ”jämförlig beskattning” i förhållande till fria rörligheter

I 42 kap. 15 a § IL finns ett krav på ”jämförlig beskattning” vid beskattning av utdelning och kapitalvinst på aktier i vissa fall. Det stadgas nämligen att utdelning och kapitalvinst på vissa slags aktier och andelar endast skall tas upp till fem sjättedelar. Denna lindring i beskattningen gäller bland annat ”aktier i svenska aktiebolag” och ”andelar i utländska juridiska personer, om inkomstbeskattningen av den utländska juridiska personen är jämförlig med inkomstbeskattningen enligt denna lag [dvs. inkomstskattelagen, anm. här]”. Högsta förvaltningsdomstolen prövade i HFD 2017 ref. 57 om kravet på ”jämförlig beskattning” var förenligt med de fria kapitalrörelserna, vilka framgår av artikel 63.1 i EUF-fördraget. Domstolen gjorden en prövning steg för steg enligt den ”rule of reason”-doktrin (”förnuftsdoktrinen”) som EU-domstolen utstakat om huruvida något hinder mot de fria kapitalrörelserna föreligger eller inte. Det första steget var att bedöma om en utdelning från ett utländskt företag var i en objektivt jämförbar situation med en utdelning från ett svenskt företag. Här tog domstolen i beaktande avgöranden från EU-domstolen avseende lättnader i den ekonomiska dubbelbeskattningen. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen innebär denna praxis att lättnader i den ekonomiska dubbelbeskattningen som endast medges i en rent intern situation men inte i en gränsöverskridande situation, att objektivt jämförbara situationer föreligger. Här hänvisade Högsta förvaltningsdomstolen till målen C-262/09 Meilicke och mål C-35/11 FII Group Litigation. Det kan noteras att det finns ytterligare ett stort antal fall som också ger stöd för denna bedömning. Av detta får anses följa att Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det förelåg ett hinder mot den fria rörligheten för kapital, även om det kunde ha uttryckts tydligare i skälen.

Den följande frågan är om detta hinder kunde rättfärdigas enligt ”förnuftsdoktrinen”. Skatteverket ansåg att behovet av att motverka skatteflykt kunde rättfärdiga olikbehandlingen. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att bestämmelsen inte specifikt var utformad för att motverka konstlade upplägg, vilket är den begränsning som gäller för tillämpning av regler mot skatteflykt inom EES. Ytterligare en rättfärdigandegrund behandlades – den välavvägda fördelningen av beskattningsrätten – men inte heller den ansågs tillämplig. Skälet var att det inte fanns något direkt ekonomiskt samband mellan den förmånliga beskattningen i Sverige och beskattningen av det företag på Cypern som gjorde utdelningen.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg följaktligen att kravet på jämförlig beskattning av det cypriotiska bolaget stred mot de fria kapitalrörelserna och att detta hinder inte kunde rättfärdigas.

Några kommentarer skall ges till denna dom. För det första, Högsta förvaltningsdomstolen gjorde själv prövningen i förhållande till EU-rätten utan att fråga EU-domstolen om förhandsavgörande. Jag anser att det var en korrekt bedömning. Inom detta område finns ett stort antal avgöranden från EU-domstolen och denna klara praxis utgör tillräckligt stöd för en EU-rättslig prövning. För det andra, hur var det möjligt att så sent som år 2006 införa detta krav på jämförlig beskattning utan att regering och riksdag uppmärksammade den potentiella konflikten med EU-rätten? Slutligen, kriteriet ”jämförlig beskattning” ringer säkert bekant för många skattejurister, om än i ett något annat sammanhang. Detta kriterium fanns i intern svensk rätt avseende utdelning från utländska dotterföretag. Det var endast möjligt att ta emot sådan utdelning skattefritt om det utländska företaget hade varit föremål för en med svenska förhållanden ”jämförlig beskattning”.3 Detta kriterium avskaffades i början av 00-talet tillsammans med den då införda skattefriheten för kapitalvinst på näringsbetingade andelar. Detta kombinerades med en skärpt CFC-lagstiftning, som alltså kompenserade det borttagna kravet på ”jämförlig beskattning”.

4 HFD 2017 ref. 25 – Nordiska skatteavtalet och tillämplig fördelningsartikel för inkomst från anställning på fartyg (överklagat förhandsbesked)

I HFD 2017 ref. 25 behandlades det nordiska skatteavtalet och vilken fördelningsartikel som var tillämplig för ett visst slag av anställning ombord på ett fartyg.4 En fysisk person, AÅ, var bosatt i Sverige. År 2014 var han anställd av ett norskt bolag och arbetade på ett norskflaggat fartyg. Uppdraget för detta fartyg var att leverera mat och förnödenheter till oljestationer, vilka fanns på den norska kontinentalsockeln i Nordsjön. Frågan var hur anställningsinkomsten skulle beskattas enligt det nordiska skatteavtalet.

Högsta förvaltningsdomstolen inledde med att konstatera att utgångspunkten för beskattning enligt skatteavtalet är artikel 15 om enskild tjänst. Artikel 15.1 i det nordiska skatteavtalet ger hemviststaten den primära beskattningsrätten, men ger också utrymme för beskattningen i den andra staten (”källstaten”). Av artikel 25.6 b framgår emellertid att Sverige i egenskap av hemviststat har avstått från att beskatta när den andra staten beskattar enligt artikel 15.1. En förutsättning är dock att inget annat följer av artikel 21, som bland annat reglerar beskattning av verksamhet med koppling till oljeutvinning.

Kärnan i Högsta förvaltningsdomstolens avgörande blir tolkningen av artikel 21.7 c i det nordiska skatteavtalet. Sverige har rätt att beskatta sådana inkomster som omfattas av artikel 21.7 c. Denna bestämmelse avser lön till personal ombord på fartyg som servar företag som bedriver verksamhet med koppling till bland annat oljeutvinning. Oljeutvinningen skall ske från fyndighet som är belägen utanför kusten till en avtalsslutande stat eller på denna stats landområde. Frågan är om denna bestämmelse endast gäller om oljefyndigheten finns i någon annan stat än den där verksamhetsutövaren har hemvist, enligt Högsta förvaltningsdomstolen. För att utröna innebörden av artikel 21.7 c gjorde domstolen en undersökning av hur bestämmelsen har förändrats i avtalet och hur den har förklarats i interna svenska förarbeten till den lag varigenom avtalet har införlivats med intern svensk rätt. Högsta förvaltningsdomstolen uttalade: ”Av förarbetena kan inte utläsas att det var avtalsparternas avsikt att artikel 21 punkt 7 c – i vare sig dess gamla eller nya lydelse – för sin tillämpning skulle förutsätta att arbetsgivaren bedrev verksamhet utanför sin hemviststat /.../. Att parterna skulle ha avsett att åstadkomma en sådan inskränkt beskattningsrätt för den anställdes hemviststat är inte sannolikt.” Följaktligen hade Sverige rätt att beskatta den norska inkomsten, och eventuell norsk skatt kunde avräknas från den svenska skatten.

Enligt min mening är resultatet rimligt och följer vad som gäller enligt huvudregeln för fördelning av inkomst från enskild tjänst enligt artikel 15.1. Möjligen fäster Högsta förvaltningsdomstolen något för stor vikt vid vad som anförs, eller snarare inte anförs, i ”förarbetena” till införlivandelagen. Det är ju en folkrättslig tolkningsmetod som skall användas och ett ”internt” förarbetsuttalande har i det sammanhanget ett jämförelsevis lågt rättskällevärde i jämförelse med exempelvis förarbeten till inkomstskattelagen vid tolkning av den lagen.5 Att beakta sådana interna förarbetsuttalanden är i varje fall helt möjligt, även om rättskällevärdet alltså kan diskuteras.

5 HFD 2017 ref. 9 – uttag av kupongskatt på utdelning till utländsk pensionsfond i förhållande till fria rörligheter

I HFD 2017 ref. 9 behandlades frågan om uttaget av kupongskatt på utdelning till en utländsk pensionsfond var förenligt med fria rörligheter. I fallet behandlades dels en nederländsk pensionsfond, dels ett finländskt pensionsförsäkringsföretag. Frågan var också om fria rörligheter skulle medföra rätt till avdrag för eventuella kostnader för det fall att utdelning till en utländsk fond omfattades av kupongskattelagen.

Utgångspunkten för den EU-rättsliga restriktionsanalysen var följande. En utländsk juridisk person som får utdelning på aktie i ett svenskt aktiebolag eller på en andel i en svensk värdepappersfond skall betala kupongskatt på utdelningsinkomsten. Kupongskatten är en definitiv källskatt, vilket innebär att kostnadsavdrag inte är möjligt. Det finns vissa undantag från detta, men dem bortser jag ifrån här.

Den nederländska pensionsfonden hade investerat i bland annat svenska noterade värdepapper. Under åren 2002–2006 tog fonden emot utdelning till betydande belopp, och kupongskatt om närmare 21 miljoner kronor togs ut. Den svenska kupongskatten om 30 procent sattes ned till 15 procent enligt det svensk-nederländska skatteavtalet. Den nederländska fonden ansåg att uttaget av svensk kupongskatt stred mot fria rörligheter. Som stöd för detta gjorde man en jämförelse med beskattningen av svenska försäkringsföretag och pensionsstiftelser som betalar avkastningsskatt på en schabloniserad intäkt. En jämförelse gjordes också med AP-fonderna som är en del av staten och på den grunden befriade från skattskyldighet.

För att kunna bedöma frågan om förenligheten med fria rörligheter, vilket slutligen blev den fria rörligheten för kapital enligt artikel 63 i EUF-fördraget, begärde Högsta förvaltningsdomstolen ett förhandsavgörande från EU-domstolen. EU-domstolen meddelade dom den 2 juni 2016 i mål C-252/14 Pensioenfonds Metaal en Techniek. EU-domstolen ansåg att med hänsyn till ändamålet med, föremålet för och innehållet i den nationella lagstiftningen, att situationen för en pensionsfond utan hemvist i Sverige inte var jämförbar med den situation som en pensionsfond med hemvist i Sverige befann sig. Högsta förvaltningsdomstolen gjorde samma bedömning som EU-domstolen i denna fråga, och kunde knappast gjort annorlunda.

Den nederländska pensionsfonden hade också hävdat att fonden befann sig i en objektivt jämförbar situation med de svenska AP-fonderna. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att AP-fonderna har till huvuduppgift att förvalta kapital som hör till den inkomstgrundade ålderspensionen, vilken är en del av den offentliga och obligatoriska socialförsäkringen. Domstolen underströk också att AP-fonderna är ett slags stabiliseringsfonder för pensionssystemet utan omedelbar länk till pensionsåtagandena. AP-fonderna är dessutom statliga myndigheter och följaktligen en del av staten. Högsta förvaltningsdomstolen gjorde bedömningen att AP-fonderna inte befann sig i en objektivt jämförbar situation med den nederländska fonden.

Den sista fråga som Högsta förvaltningsdomstolen hade att bedöma var om den nederländska fonden skulle vara berättigad till avdrag för eventuella kostnader. EU-domstolen hade nämligen överlåtit till den nationella domstolen att pröva om det förelåg någon möjlighet för pensionsfonder hemmahörande i Sverige att göra kostnadsavdrag. Pensionsfonder hemmahörande i Sverige är föremål för en schabloniserad avkastningsskatt. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen finns det en möjlighet för svenska pensionsfonder som omfattas av den beskattningsordningen, att beakta eventuella kostnader inom ramen för beskattningen. Även om avkastningsskatten beräknas på ett kapitalunderlag som beräknas på särskilt sätt till nettovärdet av tillgångar subtraherat med skulder, beaktas ändå de kapitalminskningar som betalningen av kostnader medför, enligt Högsta förvaltningsdomstolen. Den avgörande frågan blir emellertid om det fanns sådana kostnader som borde vara avdragsgilla för den nederländska fonden. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen hade kostnaderna för att förvärva aktierna inte ett tillräckligt samband med utdelningen för att vara avdragsgilla. Domstolen ville dock inte utesluta att det kan finnas utgifter som har tillräckligt samband med utdelningen att avdrag skall medges. Det är emellertid den skattskyldige som skall visa att ett sådant samband föreligger, varvid Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade till mål C-18/15 Brisal. Eftersom frågan om kostnadsavdrag hade uppkommit först i Högsta förvaltningsdomstolen överlät domstolen till Skatteverket att pröva yrkanden om sådant avdrag.

Sammanfattningsvis ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att det inte fanns någon rätt för den nederländska pensionsfonden till full återbetalning av erlagd kupongskatt. Frågan om eventuellt kostnadsavdrag överläts som sagt till Skatteverket.

6 HFD 2017 ref. 16 om skattelättnader för utländska experter som är begränsat skattskyldiga

I HFD 2017 ref. 16 behandlade Högsta förvaltningsdomstolen vilket omfång som förmånerna för den så kallade expertbeskattningen har. F.D. var tysk medborgare och anställd av ett tyskt bolag. Bolaget ansökte hos Forskarskattenämnden om skattelättnader för F.D. Hans vistelse i Sverige skulle understiga sex månader, men skulle sannolikt förlängas. Det framgår av 3 kap. 3 § IL att den som vistas i Sverige under en period av minst sex månader eller mer är obegränsat skattskyldig. Det kan noteras att bosättning respektive väsentlig anknytning också grundar obegränsad skattskyldighet. En person som är obegränsat skattskyldig beskattas enligt IL. En fysisk person som är begränsat skattskyldig i Sverige beskattas emellertid som utgångspunkt enligt lagen om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta (”SINK”). Beskattning enligt denna lag medför ett proportionellt skatteuttag om 25 procent av bruttoinkomsten. Det finns alltså ingen möjlighet till kostnadsavdrag eller schablonavdrag. Det som gör det aktuella fallet intressant är att SINK sedermera har ändrats så att det numera är möjligt att välja att i stället beskattas enligt IL, se 4 § SINK. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det i förarbetena till införandet av expertskatten anfördes att den som stannar en kortare period normalt inte blir obegränsat skattskyldig, varför en lägre beskattning enligt SINK i stället blir aktuell. Enligt domstolen skall dock detta uttalande tolkas mot den bakgrunden att det vid den tiden inte fanns någon möjlighet att välja beskattning enligt IL för den som var skattskyldig enligt SINK. Skatteförmånen enligt expertbeskattningen är att 25 procent av ersättningen för arbetet inte skall tas upp som intäkt, 11 kap. 23 § IL.

Frågan i fallet var om en begränsat skattskyldig omfattas av expertskatten i 11 kap. 22–23 a §§ IL. Högsta förvaltningsdomstolen kom till följande slutsats: ”Eftersom lagtexten inte innehåller något krav på att arbetstagaren ska bli obegränsat skattskyldig bör även den som är begränsat skattskyldig men som begär att bli skattskyldig enligt inkomstskattelagen omfattas av bestämmelserna om skattelättnader.”

Det är intressant att Högsta förvaltningsdomstolen kommer till denna slutsats trots att förarbetena till expertskatten gav uttryck för att en obegränsad skattskyldighet var ett krav för att omfattas av förmånen. Detta kom dock inte till uttryck i lagtexten, och gällande rätt hade också förändrats vad avser SINK-beskattning av begränsat skattskyldig. För dem som omfattas av SINK finns som sagt numera en möjlighet att välja att beskattas enligt IL. Högsta förvaltningsdomstolens dom är en naturlig konsekvens av denna förändring.

Mattias Dahlberg