EU-domstolens domar

Artikel 56

I förhandsavgörandet C-591/15 The Queen, på begäran av: The Gibraltar Betting and Gaming Association Limited mot Commissioners for Her Majesty’s Revenue and Customs, Her Majesty’s Treasury, samt Her Majesty’s Government of Gibraltar prövades tolkningen av artikel 56 FEUF och artikel 355.3 FEUF avseende lagenligheten av skatteregler genom vilka det infördes skatter på spel.

EU-domstolen fann att artikel 355.3 FEUF, jämförd med artikel 56 FEUF, ska tolkas på så sätt att det, enligt unionsrätten, var fråga om en situation där omständigheterna i alla avseenden var begränsade till en och samma medlemsstat när ekonomiska aktörer etablerade i Gibraltar tillhandahållit tjänster till personer bosatta i Förenade kungariket.

Tolkningen ansågs inte påverka Gibraltars territoriums ställning enligt internationell rätt. Tolkningen innebar endast ett klargörande av att, i den mån som unionsrätten ska tillämpas på Gibraltars territorium i dess egenskap av europeiskt territorium vars utrikes angelägenheter omhändertas av Förenade kungariket, utgör tillhandahållandet av tjänster från ekonomiska aktörer etablerade i Gibraltar till personer bosatta i Förenade kungariket, enligt unionsrätten, en situation där omständigheterna i alla avseenden var begränsade till en och samma medlemsstat. Tolkningen kan inte förstås på så sätt att den undergräver Gibraltars åtskilda och avgränsade ställning.

Dock så hade den hänskjutande domstolen begränsat sig till att ange att de nya skattereglerna var tillämpliga utan åtskillnad på den berörda medlemsstatens medborgare och på andra medlemsstaters medborgare, dock utan att redogöra för andra konkreta omständigheter som skulle kunna göra det möjligt att fastställa att saken i det nationella målet har anknytning till artikel 56 FEUF, vilket stred mot kraven i artikel 94 i domstolens rättegångsregler.

I fördragsbrottstalan C-552/15 Europeiska kommissionen mot Irland yrkade kommissionen att domstolen skulle fastställa att Irland underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 56 FEUF genom att ta ut hela registreringsskatten när en person med hemvist i Irland registrerade ett motorfordon som leasats eller hyrts i en annan medlemsstat, utan att beakta användningens längd, när fordonet varken var avsett att huvudsakligen användas permanent i Irland eller faktiskt användes på detta sätt, och genom att uppställa villkor för skattens återbetalning som gick utöver vad som var absolut nödvändigt och proportionerligt.

EU-domstolen fann att Irland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 56 FEUF genom att ålägga en skyldighet att i förväg betala hela den registreringsskatt för fordon som var tillämplig vid en slutgiltig registrering, oberoende av den begränsade varaktigheten av den planerade användningen i Irland av ett fordon som importerats till Irland och trots att den begränsade leasing- eller hyresperioden har fastställts exakt och var känd i förväg.

Vidare fanns EU-domstolen att Irland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 56 FEUF genom att inte föreskriva att ränta ska betalas vid återbetalning av registreringsskatten för fordon och genom att som administrationsavgift dra av 500 euro från det belopp som ska återbetalas.

EU-domstolen drog även slutsatsen att skyldigheten att betala hela registreringsskatten kan medföra att det blev mer kostsamt att hyra eller leasa fordon från ett bolag i en annan medlemsstat än att hyra eller leasa fordon från ett bolag i Irland inte påverkas av den omständigheten att en del av registreringsskatten kan återbetalas. Skyldigheten att i förväg betala hela registreringsskatten ansågs även medföra att personer med hemvist i Irland avskräcks från att anlita uthyrnings- och leasingtjänster som erbjuds av tjänsteleverantörer i andra medlemsstater samt att dessa tjänsteleverantörer avskräcks från att erbjuda uthyrnings- och leasingtjänster avseende fordon till personer med hemvist i Irland. En sådan skyldighet utgjorde således en inskränkning av den fria rörligheten för tjänster som i princip var otillåten enligt artikel 56 FEUF.

Beskattningen av motorfordon är inte harmoniserad på unionsnivå. Medlemsstaterna har alltså frihet att utöva sin rätt att påföra skatter och avgifter inom detta område, förutsatt att de iakttar unionsrätten. En medlemsstat får ta ut en registreringsskatt för ett fordon som ett bolag i en annan medlemsstat tillhandahåller en person bosatt i den staten när detta fordon är avsett att huvudsakligen användas permanent i den första medlemsstaten eller faktiskt används på detta sätt. Är kopplingen till den förstnämnda medlemsstaten däremot mindre, är det nödvändigt att det finns ett godtagbart skäl för beskattningen. Vidare måste skatten vara förenlig med proportionalitetsprincipen.

Associeringsavtal EG-Turkiet samt Beslut nr 1/95 fattat av associeringsrådet EG – Turkiet

I förhandsavgörandet C-65/16 Istanbul Lojistik Ltd mot Nemzeti Adó- és Vámhivatal Fellebbviteli Igazgatóság (Nationella skatte- och tullförvaltningen i Ungern) prövades om en vägavgift för motorfordon som betalades av innehavarna av tunga fordon registrerade i Turkiet som transiterade genom Ungern, var en skatt med motsvarande verkan som en tull. Avgiften erlades vid infarten till Ungern på såväl tur- som returresan. Storleken på avgiften berodde på kriterier som bland annat avsåg mängden varor som transporterades och vart de transporterades. Artikel 4 i beslutet krävde att import- och exporttullar och avgifter med motsvarande verkan avskaffas helt mellan unionen och Republiken Turkiet.

EU-domstolen fann att artikel 4 i beslut fattat av associeringsrådet för EG och Turkiet ska tolkas så, att en vägavgift för motorfordon som ska betalas av innehavarna av tunga fordon registrerade i Turkiet som transiterade genom Ungern, var en skatt med motsvarande verkan som en tull i den mening som avsågs i den bestämmelsen, eftersom den utgjorde en ekonomisk börda som ålades unilateralt och belastade varor till följd av att de passerade en gräns.

Varje pålaga, hur liten denna än är och oavsett dess beteckning och utformning, som ensidigt läggs på varor på grund av att de passerar gränsen, när den inte var en tull i egentlig mening, utgör en avgift med motsvarande verkan i den mening som avses i artiklarna 28 FEUF och 30 FEUF. Enligt beslutet ska de bestämmelser i beslutet som var identiska med motsvarande bestämmelser i EG-fördraget (FEU-fördraget) tolkas i enlighet med avgöranden från EU-domstolen. Artikel 4 i beslutet var i sak identisk med artikel 30 FEUF. Förbudet mot avgifter med motsvarande verkan som tullar var motiverat med att sådana avgifter hindrar rörligheten för varor genom att på ett konstlat sätt höja priserna på importerade eller exporterade varor jämfört med nationella varor. Avgifter med motsvarande verkan är också förbjudna oberoende av i vilket syfte de har införts och vad intäkterna från avgiften används till. Denna frihet är inte fullständig om medlemsstaterna har möjlighet att på något sätt hindra eller störa transitvarutrafiken.

Fredrik Jonsson