EU-domstolens domar

Energiskattedirektivet

I de kumulerade förhandsavgörandena C-215/16 Elecdey Carcelen SA m.fl. mot Comunidad Autónoma de Castilla-La Mancha samt C-216/16, C-220/16 och C-221/16 prövades om en skatt på vindkraftverk stred mot förnybartdirektivet, energiskattedirektivet eller punktskattedirektivet. Klagandena bedrev produktion med vindkraftverk som producerade elektricitet i regionen Kastilien-La Mancha. Spanien hade infört en skatt på vindkraftverk som bestod av en fast schablonavgift som togs ut kvartalsvis och som varierade beroende på storleken på vindkraftparken där vindkraftverket var placerat och för vindkraftparker som innefattade fler än femton vindkraftverk, även var beroende av vindkraftverkens produktionskapacitet. Skattebeloppet kunde vara högre för vindkraftverk som hade lägre produktionskapacitet. Skattskyldigheten var kopplad till ägandet av ett vindkraftverk eller innehav av ett administrativt tillstånd, även om vindkraftverket inte drevs av den skattskyldige. Skatten var oberoende av försäljning av elektricitet från vindkraft.

EU-domstolen fann att förnybartdirektivet inte utgör hinder för nationell lagstiftning där en skatt påfördes vindkraftverk som producerade elektricitet. Vidare fann domstolen att artikel 4 i energiskattedirektivet ska tolkas så, att den inte utgjorde hinder för lagstiftning där en skatt påfördes vindkraftverk som producerade elektricitet när skatten inte innebar beskattning av energiprodukter och elektricitet i den mening som avses i artikel 1 och 2.1 samt 2.2 i detta direktiv. Slutligen fann domstolen att artikel 1.2 i punktskattedirektivet ska tolkas så, att den inte utgör hinder för nationell lagstiftning varigenom en skatt påfördes vindkraftverk som producerade elektricitet när nämnda skatt inte innebar beskattning av konsumtion av energiprodukter eller elektricitet.

Eftersom det inte förelåg något samband mellan den beskattningsgrundande händelsen för skatten på vindkraftverken och vindkraftverkens effektiva elproduktion eller konsumtion av el som producerades av dessa så ansågs den aktuella skatten inte medföra en beskattning av elektricitet i den mening som avsågs i energiskattedirektivet eller punktskattedirektivet. Detta synes bl.a. vara i linje med domarna Braathens, C-346/97, Kernkraftwerke Lippe-Ems, C-5/14 samt OKG, C-606/13

I förhandsavgörandet C-151/16 ”Vakaru Baltijos laivu statykla” UAB mot Valstybine mokesciu inspekcija prie Lietuvos Respublikos finansu ministerijos prövades tolkningen av artikel 14.1 c i energiskattedirektivet när motorbränsle som användes av ett fartyg för att färdas från platsen där fartyget byggdes till en hamn i en annan medlemsstat för att ta ombord fartygets första kommersiella last. Artikeln reglerar skattebefrielse för energiprodukter som används som motorbränsle eller bränsle för uppvärmning för sjöfart i Europeiska unionens farvatten och för att framställa elektricitet ombord på fartyg.

Bolaget tillverkade ett havsgående fartyg åt en kund och köpte cirka 80 m3 beskattad olja. En del av detta bränsle användes för att genomföra tester av fartyget innan det levererades till kunden. Bolaget överlät fartyget till kunden samt ca 73 m3 bränsle. Efter mottagandet av fartyget körde kunden fartyget, utan last, från Klaipeda till Stralsund där det tog ombord en kommersiell last. Bolaget ansökte om återbetalning av skatt på det bränsle som hällts i tankarna. Skatteinspektionen avslog ansökan eftersom bolaget inte hade fyllt i handlingarna på ett sätt som uppfyllde de formella och materiella villkor som föreskrivits och inte innehade något tillstånd som gav företaget rätt att leverera motorbränsle till fartyg. Skattetvistnämnden upphävde beslutet att avslå ansökan om återbetalning av punktskatterna, med huvudsaklig motivering att avslagsbeslutet byggde på formella överväganden. Skatteinspektionen överklagade beslutet till Vilnius regionala förvaltningsdomstol, som biföll överklagandet. Bolaget överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen.

EU-domstolen fann att artikel 14.1 c i energiskattedirektivet ska tolkas så, att skattebefrielsen var tillämplig på motorbränsle som använts för att framföra ett fartyg, utan last, från en hamn i en medlemsstat till en hamn i en annan medlemsstat i syfte att där ta ombord last som därefter skulle transporteras till en hamn i en tredje medlemsstat. Vidare fann domstolen att samma artikel ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser vilka utesluter att skattebefrielse beviljas i fall där leveransen av energiprodukter till ett fartyg skedde i strid med de nationella bestämmelserna, trots att leveransen uppfyller samtliga villkor som föreskrivs i direktivet.

Domen torde inte få någon större påverkan på svenska förhållanden, då det bl.a. finns möjlighet till återbetalning om inte avdrag gjorts.

I förhandsavgörandet C-465/15 Hüttenwerke Krupp Mannesmann GmbH mot Hauptzollamt Duisburg prövades tillämpningsområdet för artikel 2.4 b i energiskattedirektivet, dvs. innebörden av begreppet elektricitet som huvudsakligen används för kemisk reduktion.

Hüttenwerke Krupp driver ett stålverk där bolaget producerar tackjärn i masugnar genom en process med kemisk reduktion, med användning av järnmalm och koks. Anläggningen består bl.a. av turbofläktar som drivs av elektriska motorer genom vilka den omgivande luften komprimeras för att transporteras till cowper-apparater. Andra fläktar pumpar därefter in den komprimerade uppvärmda luften i en masugn i vilken en kemisk reduktion uppstår, genom vilken järnmalmen successivt omvandlas till järn genom tillsats av koloxid vid hög temperatur. Inpumpningen av den komprimerade, uppvärmda luften var nödvändig för att sätta igång och upprätthålla den kemiska reduktionen i masugnen. Bolaget begärde skattebefrielse hos tullkontoret för 20 585 MWh elektricitet som hade använts för att driva en turbofläkt. Tullkontoret ogillade begäran. Hüttenwerke Krupp överklagade beslutet och anförde att begreppet ”elektricitet som i huvudsak används för kemisk reduktion” omfattar alla uttag av elektricitet som används för en process för kemisk reduktion, vilket ordet ”för” i bestämmelsen visar. Enligt bolaget omfattade detta begrepp hela processen för genomförande av kemisk reduktion och ingen skillnad görs mellan de olika stadierna i processen. Även de processer genom vilka luften komprimerades och transporterades utgjorde en del av processen för kemisk reduktion, då den sistnämnda inte kunde erhållas utan de förstnämnda processerna.

Tullkontoret hävdade att elektriciteten måste användas direkt i processen för kemisk reduktion och inte i understödjande eller underordnade apparater på ett annat stadium i produktionen, även om nämnda apparater var nödvändiga för produktionen av tackjärn. Den elektricitet som använts till en turbofläkt, som använts före den verkliga processen för den kemiska reduktionen, var inte att betrakta som att den använts direkt i denna process.

EU-domstolen fann att artikel 2.4 b tredje strecksatsen i energiskattedirektivet ska tolkas på så sätt att elektricitet som används för att driva turbofläktar i syfte att komprimera luft som därefter används i en masugn i en process för produktion av tackjärn genom kemisk reduktion av järnmalm inte utgör elektricitet som i huvudsak används för kemisk reduktion.

I målet synes enbart prövas om elförbrukningen var att hänföra till ”kemisk reduktion”, vilket kan ha sin förklaring i hur den tyska lagstiftningen var utformad. Frågan har inte ställts och EU-domstolen har följaktligen inte prövat om förbrukningen skulle kunna ingå i begreppet metallurgisk process vilket torde vara ett vidare begrepp. Kommissionen har presenterat en färdplan för översyn av energiskattedirektivet där dessa typer av förbrukning nämns, frågan torde därför komma att tas upp i diskussionerna kring färdplanen då tillämpningen av dessa regler synes variera mellan EU-länderna.

I förhandsavgörandet C-189/15 Istituto di Ricovero e Cura a Carattere Scientifico (IRCCS) – Fondazione Santa Lucia (ett institut som erbjuder sjukhusvård och tillhandahåller hälso- och sjukvårdstjänster samt bedriver medicinsk forskning) mot Cassa conguaglio per il settore elettrico m.fl. prövades tolkningen av artikel 17.1 i energiskattedirektivet. Målet avsåg de italienska myndigheternas beslut att inte låta stiftelsen omfattas av bestämmelserna om lättnader för energiintensiva företag med avseende på avgifter som ska erläggas för att täcka de allmänna kostnaderna för elsystemet. Avgifterna var avsedda att finansiera mål av allmänintresse, såsom främjande av förnybara energikällor och energieffektivitet, kostnader för kärnsäkerhet och ersättningar för användning av mark, systemet med särskilda avgifter för det statliga järnvägsbolaget, ersättning som var avsedd för små företag inom elsektorn, stöd till forskning avseende elsektorn samt täckande av elbonus och lättnader som beviljats energiintensiva företag. De allmänna kostnaderna för elsystemet betalades av elkonsumenterna och fördelades mellan dem, däribland företag, genom att avgiftens komponenter utgjorde en del av elfakturan.

EU-domstolen fann att artikel 17.1 i energiskattedirektivet ska tolkas så att de lättnader som gavs energiintensiva företag med avseende på avgifter som ska erläggas för att täcka de allmänna kostnaderna för elsystemet, omfattas av begreppet skattenedsättningar. Vidare fann domstolen att artikel 17.1 i energiskattedirektivet ska tolkas på så sätt att den inte utgjorde hinder för bestämmelser i vilka skattenedsättningar för elförbrukning till förmån för energiintensiva företag endast föreskrivs för företag inom tillverkningsindustrin.

Tobaksskattedirektivet

I förhandsavgörandet C-638/15 Eko-Tabak s. r. o. mot Generální reditelství cel (generaldirektoratet för tullfrågor i Tjeckien) prövades tolkningen av artiklarna 2 och 5 i tobaksskattedirektivet närmare bestämt innebörden av uttrycken röktobak, tobak som skurits eller på annat sätt strimlats och industriell beredning.

Varorna utgjordes av torkade, platta och ojämna tobaksblad vars bladskaft delvis tagits bort och som har genomgått grundläggande torkning och kontrollerad befuktning, och som innehåller glycerin vilken gör att bladen behåller sin fuktighet och elasticitet och därmed inte går sönder vid bearbetning och som, utan att vara avsedda att rökas, likväl går att röka efter en enkel beredning som exempelvis kan bestå i att de hackas eller skärs för hand. Varorna var i sin helhet avsedda att säljas till slutkonsumenter.

EU-domstolen fann att artikel 2.1 c och artikel 5.1 i tobaksskattedirektivet ska tolkas så, att torkade, platta och ojämna tobaksblad vars bladskaft delvis tagits bort och som har genomgått grundläggande torkning och kontrollerad befuktning, och som innehåller glycerin samt går att röka efter en enkel beredning som bestod i att bladen hackades eller skars för hand, omfattas av begreppet ”röktobak”, i den mening som avses i dessa bestämmelser.

Domen, som avsåg en viss typ av tobaksblad, har av Tullverket getts en vid tolkning och har bl.a. fått påverkan på viss införsel och import av vissa kvalitéer av råtobak som tidigare inte har ansetts skattepliktig som röktobak. Denna tillämpning synes även gå längre än den tillämpning som sker i flertalet EU-länder, där råtobak normalt inte beskattas.

Punktskattedirektivet

I fördragsbrottstalan C-126/15 Europeiska kommissionen mot Portugal har kommissionen yrkat att domstolen ska fastställa att Portugal har åsidosatt sina skyldigheter enligt artiklarna 7, 9 första stycket och 39.3 i punktskattedirektivet och proportionalitetsprincipen, genom att förbjuda saluföring och försäljning till allmänheten, av cigarettpaket som redan beskattats och släppts för konsumtion under ett visst år, efter utgången av en orimligt kort tidsfrist angiven i portugisisk lag.

EU-domstolen fann att Portugal har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 9 första stycket i punktskattedirektivet och proportionalitetsprincipen, genom att föreskriva att cigaretter som släppts för konsumtion under ett visst år inte längre får saluföras eller säljas till allmänheten efter utgången av den lagstadgade tidsfristen när punktskattesatsen för dessa varor inte har höjts med verkan för det år som följer på det aktuella året.

Sverige har inga liknande regler.

Direktivet om avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer

I förhandsavgörandena C-497/15 Euro-Team Kft. och Spirál-Gép Kft mot Budapest Rendorfokapitánya (chefen för polismyndigheten i Budapest) samt C-498/15. I Spirál-Gép (mål C-498/15) var omständigheterna likartade. Förhandsavgörandena avsåg tolkningen av artikel 9 a i direktiv 1999/62/EG om avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer angående påförande av böter för att ha kört på en motorväg utan att betala föreskriven vägtull.

För att ett transportfordon ska kunna få köra på en avgiftsbelagd vägsträckan i Ungern betalade ett bolag in föreskriven avgift i förväg. Ett fel i navigationssystemet medförde att chauffören missade avfarten där han skulle ha lämnat vägen för att fortsätta sin körning på en annan väg med en lägre vägskattekategori. Fordonet fortsatte således att färdas på motorvägen utan giltigt tillstånd och utan att den distansbaserade avgiften för denna motorvägssträcka hade betalats. För motorvägssträckan var vägavgiften ungefär 1,70 euro. Polismyndigheten påförde administrativa böter på cirka 535 euro eftersom bolaget inte i förväg betalat in vägavgiften. Bolaget överklagade beslutet och anförde att bötesbeloppet var oproportionerligt.

EU-domstolen fann att kravet på proportionalitet i artikel 9 a i direktiv 1999/62/EG ska tolkas så att det utgör hinder för ett påföljdsystem enligt vilket ett schablonbelopp utdöms för samtliga överträdelser, oberoende av vilken typ av överträdelser det rör sig om och hur allvarliga de var. Vidare fann domstolen att kravet på proportionalitet i artikel 9 a i direktiv 1999/62/EG ska tolkas så, att det inte utgör hinder för att genom sådana sanktionsbestämmelser som avses i det nationella målet införa ett strikt ansvar för överträdelser. Däremot ska det tolkas så att det utgör hinder för att införa så stränga sanktioner som föreskrivs i dessa bestämmelser.

EU-domstolen kommer återigen fram till att böter och liknande påföljder med fasta belopp utan möjlighet att beakta faktiska omständigheter i det enskilda fallet och, eventuellt, sätta ned bötesbeloppet inte uppfyller kraven enligt den EU-domstolen rättspraxis. Så länge lagstiftningen om vilka sanktioner som ska tillämpas vid underlåtenhet att uppfylla krav som införts genom unionslagstiftning inte har harmoniserats inom unionen, är medlemsstaterna behöriga att välja de sanktioner som de finner lämpliga. Medlemsstaterna är dock skyldiga att vid utövandet av denna behörighet följa unionsrätten och dess allmänna principer, följaktligen också proportionalitetsprincipen. I synnerhet får de administrativa eller repressiva åtgärder som tillåts enligt nationell lagstiftning inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med lagstiftningen i fråga. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska härvid den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen.

Finansiering av offentlig kontroll – hinder mot avgift

I förhandsavgörandet C-519/16 Superfoz – Supermercados Lda mot Fazenda Pública fann EU-domstolen att artiklarna 26 och 27 i förordningen (EG) nr 882/2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd i förordning (EU) nr 652/2014 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för påförande av en avgift endast för företag som bedrev detaljhandel på livsmedelsområdet, även om inkomsterna från avgiften inte användes särskilt för att finansiera offentliga kontroller som utfördes på grund av eller till förmån för de avgiftsskyldiga.

Tullkodex

I förhandsavgörandet C-365/15 Wortmann KG Internationale Schuhproduktionen mot Hauptzollamt Bielefeld som avsåg tolkningen av artikel 241 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (tullkodexen). Målet rörde betalning av ränta vid återbetalning av de antidumpningstullar som Wortmann betalat med tillämpning av förordningen om införande av en antidumpningstull på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Kina och Vietnam, vilken delvis ogiltigförklarats genom domen Brosmann Footwear (HK) m.fl./rådet (C-249/10). EU-domstolen fann att när importtullar, däribland antidumpningstullar, återbetalades med anledning av att de påförts i strid med unionsrätten har medlemsstaterna en skyldighet enligt unionsrätten att betala ränta på tullbeloppet, vilken löper från den dag då de återbetalningsberättigade erlagt det återbetalda beloppet.

Fredrik Jonsson