Kemikalieskattelagen
I förhandsbeskedsärendet HFD 2018 ref. 74 prövades om flera produkter som sampaketerats utgjorde separata varor eller en enda vara vid tillämpningen av bestämmelserna om kemikalieskatt. Bolaget sålde bärbara datorer som omfattades av skatteplikt till kemikalieskatt, de har vidare ett kemikalieinnehåll som medförde rätt till avdrag med 90 procent. Bolaget sålde även produkter som inte var skattepliktiga när de betraktades separat, bl.a. en datormus. Kemikalieinnehållet i datormusen var dock sådant att något avdrag inte skulle medges om den omfattades av skatteplikt. Kunden kunde välja att beställa endast datorn, endast datormusen eller båda dessa produkter.
Bolaget ansökte om förhandsbesked för att få veta hur kemikalieskatten skulle beräknas om en kund valde att beställa både en dator och en datormus och dessa produkter sedan skickas i en och samma försändelse till kunden. Produkterna låg i separata inneremballage men skickades till kunden i ett gemensamt ytteremballage. Produkterna prissattes separat, hade olika artikel-nummer och specificerades separat på fakturan. Bolaget frågade om produkterna utgjorde separata varor. Om frågan besvarades jakande ville bolaget få svar på om kemikalieinnehållet i datormusen ändå skulle beaktas vid bedömningen av om bolaget hade rätt till avdrag från skatten.
Skatterättsnämnden fann att datorn och datormusen ska ses som två separata varor och att enbart kemikalieinnehållet i den skattepliktiga varan, dvs. datorn, skulle beaktas vid bedömningen av om rätt till avdrag förelåg. HFD fastställde skatterättsnämndens förhandsbesked.
Energiskattelagen
I förhandsbeskedsärendet HFD 2018 ref. 66 prövades hur det ska bedömas om en industriell verksamhet tillhörde någon av de verksamhetskategorier som anges i bilaga I till det handelsdirektivet vid tillämpningen av reglerna om återbetalning av skatt enligt energiskattelagen (LSE).
Bränslen är belagda med punktskatt i form av bl.a. energiskatt och koldioxidskatt. En del bränslen som förbrukas för vissa ändamål är dock helt eller delvis befriade från skatt. Skattebefrielse kan aktualiseras t.ex. när bränsleförbrukningen sker för att framställa värme som används vid tillverkningsprocessen i industriell verksamhet. Skattebefrielsen gäller både när industrin framställer värmen i egen regi och när värmen tillhandahålls av en extern leverantör. När det gäller befrielse från koldioxidskatt skiljer sig förutsättningarna för skattebefrielse åt beroende på vem som har producerat värmen. Vid framställning av värme i egen regi krävs att förbränningen sker i en anläggning för vilken utsläppsrätter ska överlämnas enligt 6 kap. 1 § lagen om handel med utsläppsrätter. När det gäller externt producerad värme har området för skattebefrielsen i stället avgränsats på så sätt att värmen ska ha levererats till en mottagare vars industriella verksamhet tillhör någon av de verksamhetskategorier som anges i bilaga I till handelsdirektivet. Metoden för att uppnå skattebefrielse skiljer sig åt i dessa fall. För värme som produceras i egen regi åstadkoms skattebefrielsen genom att den skattskyldige gör ett avdrag i punktskattedeklarationen. Skattskyldiga som är externa leverantörer av värme är hänvisade till att ansöka om återbetalning av skatten enligt ett särskilt förfarande.
Göteborg Energi AB och dess dotterbolag Sörred Energi AB (bolagen) framställde värme som levererades för tillverkningsprocessen i Volvo Personvagnars industriella verksamhet. Bolagen var skattskyldiga till bl.a. koldioxidskatt och vid produktionen av värmen förbrukades skattepliktiga bränslen i form av naturgas och olja. Bolagen ansökte om förhandsbesked för att få veta om Volvos verksamhet tillhörde någon av de verksamhets-kategorier som räknades upp i bilagan till handelsdirektivet. Det var en förutsättning för att de ska ha rätt till återbetalning av den koldioxidskatt som belastar bränslena. Såväl Volvos som bolagens anläggningar deltar i systemet för handel med utsläppsrätter. Bolagen ansåg att Volvos verksamhet var sådan som avses i den sjätte verksamhetskategorin i bilagan till direktivet. Den kategorin omfattade produktion eller bearbetning av järnmetaller där förbränningsenheter med en sammanlagd tillförd effekt på mer än 20 MW användes. Bolagen anförde också att även den första kategorin, som avsåg förbränning av bränsle i anläggningar med en sammanlagd effekt på mer än 20 MW, var tillämplig.
Skatterättsnämnden fann att Volvos verksamhet inte tillhörde någon av de verksamhetskategorier som anges i bilaga I till handelsdirektivet.
Bolagen överklagade till HFD och yrkade att HFD skulle förklara att värmen levererades till sådan verksamhet som grundade rätt till återbetalning av koldioxidskatt
HFD uttalade inledningsvis att den omständigheten att Volvo inte genom ett avtal direkt med Göteborg Energi får tillgång till den värme som det bolaget framställde i sig inte utgör något hinder för återbetalning. Regeln om skattebefrielse genom återbetalning i 9 kap. 5 § tredje stycket LSE har införts för att i möjligaste mån undanröja snedvridning av konkurrensen, dvs. tanken var att det inte ska spela någon roll om värmen producerades i egen regi eller om den tillhandahölls av en extern leverantör. De bestämmelser som gäller för dessa olika fall har emellertid som framgått inte utformats på samma sätt, vilket innebar att det skattebefriade området i praktiken kan komma att skilja sig åt beroende på vem som producerade värmen. I paragrafen uppställdes alltså som krav för återbetalning dels att värmen ska ha levererats för tillverkningsprocessen i industriell verksamhet, dels att denna industriella verksamhet ska tillhöra en verksamhetskategori som anges i bilaga I till handelsdirektivet. I målet har två kategorier, den första och den sjätte, aktualiserats.
När det gäller den första verksamhetskategorin, dvs. förbränning av bränsle i anläggningar med en viss effekt, konstateras i förarbetena att den typen av förbränningsanläggning inte i sig utgjorde sådan industriell verksamhet för vilken återbetalning kan erhållas. För att bolagen ska ha rätt till återbetalning räcker det således inte med att Volvo inom ramen för sin verksamhet har en eller flera sådana förbränningsanläggningar som avses i den första verksamhetskategorin, utan det krävs att själva den industriella verksamheten – vilken i Volvos fall var biltillverkning – faller in under någon av kategorierna i bilagan. Återbetalning kan således inte medges på den grunden att värmen har levererats till en verksamhet som omfattades av den första verksamhetskategorin.
Syftet med uppräkningen av verksamheter i bilagan var att avgränsa tillämpningsområdet för handelsdirektivet. Ursprungligen inbegrep denna uppräkning endast verksamheter hänförliga till ett relativt begränsat antal sektorer, vilka i stor utsträckning bidrar till de totala utsläppen av växthusgas. En av dessa var sektorn för produktion och bearbetning av järnmetaller, dvs. stålsektorn. I förteckningen i bilagan var indelningen i sektorer tydligt angiven med rubriker. Genom direktiven 2008/101/EG och 2009/29/EG om ändring av handelsdirektivet utvidgades tillämpningsområdet till att omfatta ytterligare verksamheter. I samband med det togs rubrikerna som markerade indelningen i sektorer bort. Fortfarande var det dock fråga om homogena verksamheter som ingick i olika sektorer. Varje verksamhet som innehöll inslag av produktion eller bearbetning av järnmetaller omfattades således inte av tillämpningsområdet för direktivet utan en förutsättning var att verksamheten kunde hänföras till stålsektorn. Det var inte fallet med Volvos biltillverkning. Återbetalning kan således inte medges heller på den grunden att värmen har levererats till en verksamhet som omfattades av den sjätte verksamhetskategorin. HFD fastställde Skatterättsnämndens förhandsbesked.
HFD har skattemässigt valt en restriktiv tolkning. Torslandaanläggningen omfattas enligt beslut av länsstyrelsen av utsläppsrättssystemet, eftersom Volvos egen tillförda effekt överstiger 20 MW och har en anläggning för förbehandlings- och elektrodoppanläggning för stål samt karossmålerifabrik med ugnar. Av intresse är att det vad gäller beskrivningen för den sjätte verksamhetskategorin framgår av ordalydelsen att rekvisiten är alternativa (eller) och således inte kumulativa. Volvo bearbetar järnmetaller så som det uttrycks i sjätte verksamhetskategorin genom att det är: en anläggning för ytbeläggning eller betning där verksamheten innebär produktion eller bearbetning av järnmetaller eller ferrolegeringar, och det i verksamheten används en eller flera förbränningsenheter med en sammanlagd tillförd effekt som är större än 20 MW. Fallet kommenteras också av Börje Leidhammar.
Fredrik Jonsson