EU-domstolens domar

Inledning

Under år 2018 har EU-domstolen meddelat flera domar om de fria kapitalrörelserna i förhållande till lagstiftning om direkt beskattning. De fria kapitalrörelserna är den enda av de fria rörligheterna som också gäller i förhållande till tredje land, vilket ger upphov till frågor om vilket materiellt innehåll den har i förhållande till tredje land. Till skillnad från en situation mellan medlemsstaterna finns det ju ingen garanti för ömsesidig behandling i förhållande till tredje land. EU-domstolen har nu utvecklat rättspraxis inom detta område under de senaste 20 åren, men alltjämt finns obesvarade spörsmål.

1 Mål C-480/16 Fidelity Funds m.fl. mot Skatteministeriet (ytterligare deltagare i rättegången var NN (L) Sicav) (dom meddelad den 21 juni 2018)

Mål C-480/16 Fidelity Funds m.fl. mot Skatteministeriet avsåg förhållandet mellan dansk källbeskattning av utdelning till utländskt fondföretag och de fria kapitalrörelserna. Den fråga som EU-domstolen hade att ta ställning till kan i korthet beskrivas på följande sätt. Om ett utländskt fondföretag erhöll utdelning från ett danskt bolag belades den med källskatt i Danmark. Om utdelningen från ett danskt bolag däremot togs emot av ett visst slags danskt fondföretag, var utdelningen befriad från källskatt. En förutsättning för denna skattebefrielse var att det danska fondföretaget lämnade en viss minimiutdelning till sina andelsinnehavare, eller åtminstone tekniskt fastställde en minimiutdelning, och innehöll skatt från andelsinnehavarna på denna faktiska eller fiktiva minimiutdelning (p. 28). Prövningen i förhållande till fria rörligheter gjordes i förhållande till de fria kapitalrörelserna, vilket är brukligt när det gäller beskattning av utdelning.

Eftersom det förelåg en olikbehandling på grund av var det mottagande fondföretaget hade sin hemvist, var det enligt EU-domstolen klart att det förelåg en restriktion av de fria kapitalrörelserna (p. 44–45). Den kunde inte motiveras av att det skulle finnas en skillnad mellan de objektiva situationerna för danska fondföretag i jämförelse med fondföretag med hemvist i en annan medlemsstat än Danmark (p. 63).

Nästa spörsmål för EU-domstolen var om denna restriktion kunde berättigas med hänsyn till tvingande skäl av allmänintresse. Inledningsvis prövade EU-domstolen om behovet av att säkerställa en välavvägd fördelning av beskattningsrätten kunde anses vara uppfyllt (p. 66). Denna grund kan vara tillämplig i situationer när en stat inte kan utöva sin beskattningsrätt avseende verksamhet som bedrivs inom dess territorium (p. 70). I detta fall fanns det dock inget stöd i EU-domstolens praxis för att tillämpa denna rättfärdigandegrund (p. 71).

Härefter prövade EU-domstolen om behovet av att upprätthålla det inre sammanhanget i det danska skattesystemet kunde tillämpas som berättigandegrund (p. 77). För att denna grund ska kunna tillämpas krävs emellertid att det finns ett direkt samband mellan den berörda skattefördelen och kompensationen, i form av ett uttag av skatt, för denna fördel (p. 80). Ändamålet med den ifrågavarande lagstiftningen ska vägas in i denna sambandsbedömning. Något sådant direkt samband fanns inte enligt EU-domstolen.

Den danska olikbehandlingen kunde därmed inte rättfärdigas, och det var oförenligt med de fria kapitalrörelserna att Danmark tog ut källskatt på utdelning till utländska fondföretag, men inte på utdelning till vissa danska fondföretag (p. 86).

Vid den pågående översynen av den svenska kupongskattelagen bör denna dom beaktas.

2 Mål C-685/16 EV mot Finanzamt Lippstadt (dom meddelad den 20 september 2018)

I mål C-685/16 EV mot Finanzamt Lippstadt behandlade EU-domstolen innebörden av fria kapitalrörelser i förhållande till tredje land. Målet hade anhängiggjorts genom en begäran om förhandsavgörande från Finanzgericht Münster (Skattedomstolen i Münster).

Omständigheterna i målet vid den nationella domstolen var i korthet följande. EV tillverkade bildelar och var moderbolag i en internationell koncern. Dotterbolagen hade i sin tur aktier i en rad andra bolag. Under år 2009 bildade EV och dess helägda dotterbolag R GmbH en skattemässig enhet enligt tysk skatterätt. R GmbH hade i sin tur 100 procent av kapitalet i ett australiensiskt bolag, HAP Ltd. HAP Ltd hade i sin tur ett dotterbolag, H Inc., från vilket det år 2009 erhöll utdelning om 556 000 australiensiska dollar. HAP Ltd lämnade i sin tur utdelning till R GmbH med 45 287 000 australiensiska dollar. Detta belopp bestod av balanserade vinstmedel samt utdelningen från H Inc.

I en skatterevision beslutade den tyska skattemyndigheten att till EV:s resultat återföra utdelningarna från HAP Ltd till R GmbH. EV kom alltså slutligen inte i åtnjutande av förmånen av att ingå i en skattemässig enhet för resultatutjämning med R GmbH. Skälet var att det australienska koncernbolaget HAP Ltd inte uppfyllde den tyska skattelagstiftningens krav på ”funktionellt holdingbolag” eller ”nationellt holdingbolag” (p. 24–25). EV klagade på detta skattebeslut och ärendet kom till Finanzgericht Münster, som begärde förhandsavgörande från EU-domstolen om den ifrågavarande tyska skattelagstiftningen var förenlig med de fria kapitalrörelserna.

Här var det fråga om de fria kapitalrörelserna kunde tillämpas i förhållande till ett koncernbolag som var hemmahörande i ett tredje land, nämligen Australien. När det gäller koncernbeskattning kan det tänkas att inte bara fria kapitalrörelser är tillämplig, utan även etableringsfriheten. Om både etableringsfriheten och de fria kapitalrörelserna är tillämpliga, skulle konsekvensen kunna bli att de fria kapitalrörelserna inte anses vara tillämpliga. Skälet är att etableringsfriheten skulle kunna bedömas vara den dominerade friheten och ta över de fria kapitalrörelserna, den så kallade Fidium Finanz-doktrinen. Eftersom etableringsfriheten inte är tillämplig i förhållande till tredje land skulle konsekvensen därmed bli att den nationella lagstiftningen inte kan bedömas i förhållande till vare sig etableringsfriheten eller de fria kapitalrörelserna.

I det ifrågavarande fallet var emellertid den tyska skattelagstiftningen om ”skattemässig enhet” tillämplig redan om det fanns ett så relativt litet innehav som 15 procent under en kontinuerlig period (p. 38). Ett så relativt litet innehav innebär att de fria kapitalrörelserna kan vara tillämpliga utan att etableringsfriheten är tillämplig (p. 39–40). Även om tröskelvärdet hade varit 25 procent av kapitalet, kunde en prövning göras (p. 43–44). Det var därför möjligt att pröva om den nekade förmånen enligt tysk skattelagstiftning var förenlig med de fria kapitalrörelserna.

EU-domstolen konstaterade att kraven för skatteförmånen var strängare i förhållande till ett dotterbolag hemmahörande i ett tredje land i jämförelse med ett dotterbolag hemmahörande i Tyskland (p. 64). Den tyska regeringen invände att den tyska lagstiftningen omfattades av undantaget i artikel 64.1 FEUF som gäller för lagstiftning som var i kraft den 31 december 1993, vilket är en ”grand-father clause” eller gynnande undantagsbestämmelse för medlemsstaterna, som avser hindrande lagstiftning som funnits sedan år 1993 eller tidigare. EU-domstolen konstaterade att ett sådant undantag måste tolkas restriktivt (p. 81). Visserligen hade en motsvarande tysk skattebestämmelse funnits redan år 1993 i tysk rätt, men det byggde på andra tankegångar än det nu gällande bestämmelsen. Följaktligen var inte undantaget i artikel 64.1 FEUF uppfyllt. Enligt EU-domstolen medförde den tyska skattelagstiftningen en restriktion av de fria kapitalrörelserna (p. 83).

Frågan var om restriktionen kunde berättigas med hänsyn till allmänintresset. Den enda grund som EU-domstolen övervägde var behovet av att motverka missbruk som omfattar rent konstlade upplägg utan förankring i den ekonomiska verkligheten (p. 95). Enligt EU-domstolen var det dock inte visat vilket slags missbruk som den ifrågavarande tyska skattelagstiftningen avsåg att motverka (p. 97). Den tyska lagstiftningen träffade dessutom alltför brett för att denna berättigandegrund skulle anses vara tillämplig. Det synes som om den ifrågavarande tyska lagstiftningen endast avsåg att skydda den tyska skattebasen, vilket inte är något legitimt ändamål i förhållande till de fria rörligheterna.

3 Mål C-45/17 Frédéric Jahin mot Minstre de l’Économie et des Finances, Ministre des Affaires sociales et de la Santé (meddelad den 18 januari 2018)

I mål C-45/17 Frédéric Jahin mot Ministre de l’Économie et des Finance, Ministre des Affaires sociale et de la Santé behandlade EU-domstolen uttag av sociala avgifter i förhållande till fria kapitalrörelser i en situation som inbegrep tredje land, vilket var Folkrepubliken Kina i detta fall. Målet hade anhängiggjorts i EU-domstolen genom en begäran om förhandsavgörande från den franska Högsta förvaltningsdomstolen, Conseil d’État.

Det rörde sig om följande omständigheter i målet vid den nationella domstolen. Frédéric Jahin var fransk medborgare och han hade varit bosatt i Folkrepubliken Kina (nedan ”Kina”) sedan år 2003. Under åren 2012 till 2014 betalade han olika avgifter i Frankrike på grund av inkomster av fast egendom samt på en kapitalvinst vid överlåtelse av en fastighet. I tidigare domar från EU-domstolen hade det framgått att det förelåg en rätt till återbetalning av vissa sociala avgifter mot bakgrund av förekomsten av inkomst av kapital. Den rätten gällde fysiska personer som var anslutna till ett system för social trygghet i en annan stat än Frankrike inom EU, EES eller en stat som utgjordes av Schweiz. Personer som var anslutna till ett socialt trygghetssystem i ett tredje land var dock uteslutna från den möjligheten (p. 15). Frågan i målet var om denna olikbehandling utgjorde ett hinder mot de fria kapitalrörelserna, vilka ju även gäller i förhållande till tredje land.

Det ansågs vara fråga om en kapitalrörelse i det ifrågavarande fallet eftersom det gällde en investering i fast egendom, vilket anses vara en kapitalrörelse (p. 22–23). Olikbehandlingen utgjorde också en restriktion av denna frihet (p. 29). Frågan var om den kunde anses berättigad. Enligt EU-domstolen förelåg det en objektiv skillnad mellan en medborgare som var bosatt å ena sidan inom EES eller i Schweiz, och å andra sidan en medborgare som var bosatt i tredje land (p. 43). I EU-rätten finns nämligen en princip om att en enda medlemsstats lagstiftning ska tillämpas i fråga om social trygghet. Härigenom vill EU undvika komplikationer som kan uppstå när unionsmedborgare förflyttar sig inom unionen och olika nationella lagstiftningar tillämpas samtidigt (p. 40–41). Mot den bakgrunden kunde restriktionen motiveras med stöd i artikel 65.1 a FEUF.

Enligt min mening är EU-domstolens bedömning rimlig. Inom EU har utvecklats ett ömsesidigt system för social trygghet. Det vore inte rimligt om det systemet med stöd av de fria kapitalrörelserna skulle utsträckas till personer som omfattas av andra staters sociala trygghetssystem, utan att dessa tredje länder är bundna av motsvarande förpliktelse i förhållande till EU. Med tredje land avser EU-domstolen i detta sammanhang andra stater än de som omfattas av EES eller som utgörs av Schweiz. Avgörande för utgången var att personen i fråga var unionsmedborgare. Att den fasta egendom som genererade inkomsten av kapital var belägen i medlemsstaten Frankrike var också av betydelse.

4 Mål C-110/17 Kommissionen mot Belgien (dom meddelad den 12 april 2018)

Mål C-110/17 Kommissionen mot Belgien hade initierats genom att kommissionen skickade en formell underrättelse till Belgien om misstänkt fördragsbrott i förhållande till de fria kapitalrörelserna. Den möjliga oförenligheten med de fria kapitalrörelserna avsåg beräkningen av skatteuttaget i Belgien för inkomster från fastigheter.

Detta mål avsåg fastigheter (byggnader) som inte var uthyrda eller var uthyrda till fysiska personer som inte brukade dem i näringsverksamhet, alternativt juridiska personer som tillhandahöll byggnaderna till fysiska personer för privat bruk. Vad gällde byggnader som var belägna i Belgien, skulle inkomsterna bestämmas enligt en schablon baserad på taxeringsvärdet. Om byggnaderna däremot var belägna i andra medlemsstater eller inom EES skulle inkomsten fastställas på grundval av det faktiska hyresvärdet eller den faktiska hyran (p. 18). Det kunde fastslås att det schabloniserade hyresvärdet generellt var lägre än det faktiska hyresvärdet (p. 22).

Enligt EU-domstolen var det klart att detta utgjorde en restriktion av de fria kapitalrörelserna enligt både FEUF och EES-avtalet, och den kunde inte berättigas. Denna utgång får anses vara helt följdriktig och okontroversiell. Man kan ändå förvånas över att Belgien kunde ha lagstiftning av detta slag utan att vidta ändringar trots kommissionens påpekanden.

5 Mål C-575/17 Sofina SA m.fl. mot Ministre de l’Action et des Comptes publics (meddelad den 22 november 2018)

I mål C-575/17 Sofina SA m.fl. mot Ministre de l’Action et des Comptes publics prövade EU-domstolen uttag av kupongskatt i Frankrike på utdelning till aktieägare som var bolag hemmahörande i Belgien. Frågan var om uttaget av fransk kupongskatt var förenligt med de fria kapitalrörelserna. Liknande frågor har varit föremål för prövning av EU-domstolen under flera decennier, men uppenbarligen finns det fortfarande oklarheter. De belgiska bolagen Sofina, Rebelco och Sidro fick under åren 2008 till och med 2011 utdelning på sina innehav i franska bolag. I Frankrike innehölls en källskatt om 15 procent på utdelningen, vilket följde av intern fransk rätt och det fransk-belgiska skatteavtalet.

I fransk rätt fanns en viss åtskillnad vad gäller utdelning som togs av emot av franska bolag i jämförelse med utländska bolag. Utdelning till ett utländskt bolag var föremål för en fransk källskatt om 25 procent, som sattes ned till 15 procent enligt det ifrågavarande fransk-belgiska skatteavtalet (p. 26). Om det istället hade varit fråga om utdelning till ett franskt bolag var utdelningen en intäkt som ingick i bolagets allmänna beskattningsunderlag, och som var föremål för en nettovinstbeskattning. I det fallet var den generella franska bolagsskattesatsen tillämplig, det vill säga 33,33 procent. Ett underskott i ett utdelningsmottagande franskt bolag ett år, kunde rullas fram till ett senare beskattningsår, och i sådant fall vara avdragsgillt mot utdelningsinkomster detta senare år. Någon motsvarande möjlighet fanns inte för utdelningsmottagare som var hemmahörande i ett annat land, exempelvis Belgien. Beskattningen av en fransk utdelningsmottagare var följaktligen beroende av om mottagaren i övrigt hade överskott eller underskott. Härigenom fick en inhemsk, det vill säga fransk, mottagare en likviditetsfördel. Beskattningen i Frankrike var dessutom osäker, eftersom det var tänkbart att en fransk mottagare med underskott som kunde kvittas mot den mottagna utdelningen kunde upphöra med sin verksamhet. I sådant fall skulle ingen beskattning äga rum av mottagen utdelning under senare år (p. 28). En utländsk mottagare av utdelning från ett franskt bolag hade inte en sådan beskattningsmöjlighet i Frankrike. Enligt EU-domstolen förelåg det därmed en restriktion av de fria kapitalrörelserna i detta fall (p. 29).

Det förhållande att en utländsk mottagare var föremål för en lägre skattesats om 15 procent istället för 33,33 procent för inhemska mottagare, medförde inte någon annan bedömning enligt EU-domstolen. EU-domstolen förklarade att en nackdel inte kunde kompenseras av en annan fördel och hänvisade till bland annat mål C-182/06 Lakebrink (p. 38). Artikel 65 FEUF kunde inte heller motivera restriktionen. EU-domstolen diskuterade också om de olika situationerna, det vill säga en rent intern fransk situation och en gränsöverskridande situation, var objektivt jämförbara. EU-domstolen konstaterade först att enbart det förhållandet att en medlemsstat tillämpar olika metoder för beskattning mot bakgrund av om det är en inhemsk eller en gränsöverskridande situation, inte i sig medför att det är fråga om olika situationer. I det ifrågavarande fallet blev emellertid beskattningsutfallet olika till följd av att det var en rent intern och en gränsöverskridande situation. Det medförde att situationerna ändå var objektivt jämförbara (p. 51–53).

De berättigandegrunder som prövades var upprätthållandet av den välavvägda fördelningen av beskattningsrätten och en effektiv skatteuppbörd. Ingen av dem ansågs vara tillämplig. Olikbehandlingen i fransk rätt medförde alltså en restriktion av de fria kapitalrörelserna.

I stort anser jag att EU-domstolen gjorde en korrekt bedömning. Den svaga punkten är väl om det vara fråga om objektivt jämförbara situationer. Å ena sidan kan en medlemsstat använda olika beskattningsmetoder för en rent intern situation och en gränsöverskridande situation. Å andra sidan får användningen av de olika metoderna inte medföra en ekonomisk nackdel för den som befinner sig i en gränsöverskridande situation. Som skattejurist får man väl ändå göra konstaterandet att det är mycket svårt att få identiska ekonomiska utfall vid tillämpning av en nettovinstbeskattning och en definitiv källskatt. Att den definitiva källskatten är satt lägre än skattesatsen vid en nettovinstbeskattning har ju skett mot bakgrund av att kostnader och tidigare års underskott inte kan beaktas inom ramen för källskatteuttaget. EU-domstolens bedömning i detta fall får trots allt sägas vara i linje med tidigare praxis. Mot bakgrund av denna dom har regeringen föreslagit införandet av uppskov med kupongskatt i vissa fall.1

6 Mål C-625/17 Vorarlberger Landes- und Hypothekenbank AG mot Finanzamt Feldkirch (dom meddelad den 22 november 2018)

I mål C-625/17 Voralberger Landes- und Hypothekenbank AG mot Finanzamt Feldkirch behandlade EU-domstolen de fria kapitalrörelserna i förhållande till en särskild österrikisk skatt, som kallades ”stabilitetsskatt” och var en skatt på vissa finansiella transaktioner. Målet hade anhängiggjorts vid EU-domstolen genom en begäran av förhandsavgörande från den österrikiska Högsta förvaltningsdomstolen (Verwaltungsgerichtshof).

Hypothekenbank AG var en österrikisk kreditgivare som tillhandahöll banktjänster. En fjärdedel av bankens verksamhet avsåg transaktioner med kunder i länder utanför Österrike. I Österrike uttogs en så kallad stabilitetsskatt på verksamhet i kreditinstitut. De som omfattades av stabilitetsskatten var dels kreditinstitut som hörde hemma i Österrike, dels österrikiska filialer till utländska kreditinstitut. Skattebasen var kreditinstitutets genomsnittliga okonsoliderade balansomslutning. ”Okonsoliderad” balansomslutning innebär i detta sammanhang att balansomslutningen beräknades separat för varje juridisk person i en koncern – någon koncernintern utjämning var inte möjlig vid fastställande av balansomslutningen. Från år 2014 var skattesatsen 0,09 procent på belopp mellan 1 miljard euro och 20 miljarder euro. För belopp över 20 miljarder euro var skattesatsen 0,11 procent. Det var alltså fråga om ett slags omsättningsskatt på verksamhet i kreditinstitut, ett slags ”bankskatt”.

Den eventuella olikbehandling som var föremål för prövning av EU-domstolen kan beskrivas på följande sätt (p. 11). De banktransaktioner som ett österrikiskt kreditinstitut genomförde med kunder i Österrike och i andra stater utan mellanhand eller genom en filial, beaktades vid beräkning av stabilitetsskatten. Om däremot utlandstransaktionerna utfördes genom ett dotterbolag hemmahörande i en annan medlemsstat skulle någon österrikisk stabilitetsskatt inte tas ut. Frågan var om detta utgjorde en olikbehandling som var i strid mot fria rörligheter.

En inledande fråga för EU-domstolen var vilken frihet som var tillämplig. Enligt EU-domstolen stod valet mellan det fria tillhandahållandet av tjänster (nedan ”fri rörlighet för tjänster”) och fria kapitalrörelser. Enligt EU-domstolen var det fri rörlighet för tjänster som var den frihet som bäst motsvarade vad den ifrågavarande aktiviteten avsåg. De fria kapitalrörelserna var här endast en ofrånkomlig konsekvens av den fria rörligheten för tjänster (p. 25).

EU-domstolen ansåg att uttaget av den ifrågavarande stabilitetsskatten inte medförde någon inskränkning av den fria rörligheten för tjänster (p. 37–38). Stabilitetsskatten medförde nämligen inte någon skillnad på grund av kundernas ursprung eller någon skillnad beroende på platsen för tillhandahållandet av tjänster (p. 31). Man skulle möjligen kunna säga att det förelåg en skillnad i behandling på grundval av vilken etableringsform en österrikisk bank valde i utlandet. Om tjänsterna såldes direkt av en österrikisk bank eller genom en filial i utlandet medförde det att beskattningsunderlaget för stabilitetsskatten ökade. Om tjänsten tillhandahölls genom ett utländskt dotterbolag påverkade det emellertid inte underlaget för den österrikiska stabilitetsskatten på moderbolagsnivå i Österrike. EU-domstolen antyder att detta eventuellt skulle ha ansetts vara ett hinder mot etableringsfriheten, om förenlighet med den friheten hade varit föremål för prövning (p. 33–35). Nu var det emellertid fråga om en prövning i förhållande till fri rörlighet för tjänster, och något hinder mot den friheten ansågs inte föreligga. Det var därmed inte nödvändigt att pröva eventuella berättigandegrunder eller att göra någon proportionalitetsbedömning.

7 Mål C-679/17 Vlams Gewest m.fl. mot Johannes Huijbrechts (dom meddelad den 22 november 2018)

En fysisk person hemmahörande i Belgien testamenterade ett skogsområde i Nederländerna till en fysisk person hemmahörande i Nederländerna, Johannes Huijbrechts. Skogsområdet om 156 hektar omfattades av nederländsk lagstiftning om naturskydd och ett krav på ”hållbar förvaltning”. Johannes Huijbrechts ansökte hos de belgiska myndigheterna (Vlams Gewest m.fl.) om undantag från belgisk arvsskatt för den erhållna skogsegendomen. Ett sådant undantag från arvsskatt fanns nämligen beträffande motsvarande belgisk skogsmark som erhölls i arv. I den belgiska arvsskattelagen stadgades nämligen ett undantag för arvsskatt på skog som omfattades av en plan för hållbar förvaltning som hade godkänts av den flamländska skogsförvaltningen. Johannes Huijbrechts nekades undantaget från arvsskatt eftersom skogsområdet var beläget i Nederländerna och inte i Belgien. Frågan i målet var om detta utgjorde ett hinder mot de fria kapitalrörelserna. Denna fråga ställdes till EU-domstolen av en belgisk förstainstansdomstol i skattemål, Hof van beroep te Antwerpen (appellationsdomstolen i Antwerpen).

EU-domstolen konstaterade inledningsvis att förvärv genom arv och gåva är en kapitalrörelse inom ramen för de fria kapitalrörelserna, vilket följer av etablerad rättspraxis från EU-domstolen. Det krävs dock ett gränsöverskridande moment (p. 16).

Artikel 63.1 FEUF om de fria kapitalrörelserna var därmed tillämplig i det ifrågavarande fallet. Härefter behandlade EU-domstolen artikel 65 FEUF. Det följer av artikel 65.1 a) FEUF att bestämmelserna i artikel 63 FEUF inte ska påverka medlemsstaternas rätt att tillämpa sådana bestämmelser i sin skattelagstiftning som skiljer mellan skattebetalare som har olika bostadsort eller som har investerat sitt kapital på olika ort. EU-domstolen uppmärksammade också artikel 65.3 FEUF. Här framgår att de åtgärder och förfaranden som bland annat avses i artikel 63.1 a) FEUF inte får utgöra medel för godtycklig diskriminering eller en förtäckt begränsning av den fria rörligheten för kapital och betalningar enligt artikel 63 FEUF.

EU-domstolen konstaterade att säkerställandet av ett effektivt skydd och en hållbar förvaltning av skog är en typisk gränsöverskridande miljöfråga som innebär gemensamma skyldigheter för medlemsstaterna (p. 26). Enligt EU-domstolen var det ”konstlat” att göra åtskillnad på skog i den flamländska delen av Belgien och i Nederländerna. Det kunde inte anses föreligga någon objektiv skillnad i detta avseende (p. 27). Följaktligen ansågs den ifrågavarande lättnaden i arvsbeskattningen i Belgien medföra en restriktion av de fria kapitalrörelserna eftersom den inte omfattade motsvarande skogsområden i Nederländerna (p. 29).

Mot den bakgrunden var de följande frågorna om restriktionen kunde rättfärdigas, och om den i sådant fall kunde anses vara proportionerlig. Den belgiska regeringen hade förklarat att begränsningen av undantaget att endast gälla en hållbar förvaltning av skog i den flamländska regionen av Belgien, var att denna region är särskilt påfrestad på grund av befolkningstäthet, industrialisering och förekomsten av god odlingsmark. EU-domstolen instämde i att miljöskyddet är ett av de viktigaste målen för EU (p. 32). Att endast inskränka detta till en region i Belgien var dock inte godtagbart enligt EU-domstolen (p. 34).

Den belgiska regeringen anförde också att begränsningen till skog i Belgien var nödvändig eftersom det var svårt att kontrollera att skog i andra länder uppfyllde de nationella kraven. Restriktionen var alltså berättigad med hänsyn till kravet på en effektiv skattekontroll, enligt Belgiens regering. EU-domstolen delade emellertid inte heller denna uppfattning. Enligt EU-domstolen följer det av fast rättspraxis att praktiska svårigheter med att fastställa vissa sakförhållanden inte kan motivera att skattefördelen nekas (p. 37). Skälet var att det finns goda möjligheter att utbyta information mellan skattemyndigheterna inom EU.

Avslutningsvis berörde EU-domstolen frågan om den ifrågavarande restriktionen hade kunnat vara motiverad i förhållande till tredje land. De fria kapitalrörelserna gäller ju också i förhållande till tredje land. EU-domstolen konstaterade först att den frågan inte behövde besvaras eftersom den ifrågavarande skogen låg i ett annat medlemsland. EU-domstolen besvarade trots det frågan: Det är tillåtet för en medlemsstat att i förhållande till tredje land neka en skattefördel om det, bland annat på grund av att det inte finns informationsutbytesavtal, visar sig vara omöjligt att erhålla nödvändiga uppgifter från detta land (p. 42).

Denna dom får sägas vara i linje med EU-domstolens tidigare praxis. Att den belgiska regeringen inte tidigare hade ändrat den nationella lagstiftningen är enligt min mening förvånande. Förtydligandet från EU-domstolen (obiter dictum) att bristen på information i förhållande till tredje land kan rättfärdiga restriktioner av de fria kapitalrörelserna, är väl formulerat och begripligt.

Mattias Dahlberg