A EUF-fördraget
A3 Fri rörlighet för tjänster
I mål C-553/16 TTL hade ett bulgariskt bolag, TTL, hyrt järnvägstankvagnar av ett nederländskt bolag, ett österrikiskt bolag, och ett polskt bolag. Inget av dessa tre bolag var närstående till TTL. TTL hade inte innehållit någon källskatt på betalningarna, eftersom bolaget ansåg att inkomsterna var undantagna från källskatt enligt tillämpliga skatteavtal. De utländska bolagen presenterade underlag till TTL som gav stöd för att skatteavtalen innebar att källskatt inte skulle utgå, men detta underlag togs emot först fyra år efter betalningarna. Enligt skattemyndigheten följde det av skatteavtalen att betalningarna till det nederländska bolaget och det österrikiska bolaget var befriade från källskatt, medan den betalning som gick till det polska bolaget var källskattepliktig på 5 procent. TTL skulle därför betala in källskatt för betalningen till det polska bolaget, men också ränta på utebliven källskatt för samtliga betalningar avseende perioden mellan den tidpunkt när källskatten skulle betalas in och den tidpunkt när de utländska bolagen presenterade underlag för att det förelåg skattebefrielse. Denna skyldighet att betala ränta förelåg enligt nationell rätt även om betalningen faktiskt inte var källskattepliktig enligt tillämpligt skatteavtal.
Den nationella domstolen frågade om sistnämnda skyldighet att betala ränta var förenlig med proportionalitetsprincipen i artikel 5.4 FEU och subsidiaritetsprincipen i artikel 12 b FEU. EU-domstolens korta svar var att dessa principer inte var tillämpliga i fallet, eftersom de inte träffar nationell lagstiftning utan EU-institutionernas åtgärder och lagförslag.
Målets andra fråga gällde om skyldigheten att betala ränta var förenlig med fri rörlighet. EU-domstolen kom efter viss diskussion fram till att målet gällde fri rörlighet för tjänster, eftersom uthyrning av järnvägstankvagnar utgör tillhandahållande av tjänster. Skyldigheten att betala källskatt, och den därmed sammanhörande skyldigheten att betala ränta vid utebliven källskattebetalning, gällde endast gränsöverskridande transaktioner. Skyldigheten att betala ränta var alltså en restriktion mot fri rörlighet för tjänster.
I målet framfördes uppfattningen att regleringen vore rättfärdigad med hänsyn till säkerställandet av en effektiv skatteuppbörd och upprätthållandet av en effektiv skattekontroll. EU-domstolen förklarade dock att en ej återbetalningsbar ränta inte kunde vara ägnad att uppnå dessa ändamål i sådana situationer där det senare visar sig betalningen är källskattebefriad enligt skatteavtalet. Då finns det nämligen ingen skatt som ska kontrolleras eller indrivas. En mer ändamålsenlig reglering hade enligt domstolen varit att ränta på sena betalningar av källskatt ska återbetalas om det senare visar sig att källskatt inte ska utgå.
Martin Berglund