A EUF-fördraget
A4 Fri rörlighet för arbetstagare
I mål C-602/17 Benoît Sauvage och Kristel Lejeune mot État belge (Belgien) prövade EU-domstolen den fria rörligheten för arbetstagare i förhållande till belgisk skattelagstiftning. Målet hade anhängiggjorts i EU-domstolen genom en begäran om förhandsavgörande från Tribunal de première instance de Liège (Förstainstansdomstolen i Liège).
Både Benoît Sauvage och Kristel Lejeune var bosatta i Belgien, där de var obegränsat skattskyldiga. Det synes som om Benoît Sauvage och Kristel Lejeune var ett par som var föremål för sambeskattning i Belgien. Benoît Sauvage var anställd av ett luxemburgskt företag för vilket han utförde rådgivande verksamhet. Hans arbetsuppgifter innebar att han var tvungen att utföra kortare uppdrag och delta i möten även utanför Luxemburg. För åren 2007–2009 deklarerade Benoît Sauvage sin lön i Belgien men med stöd i skatteavtalet ansåg han den vara friställd (”exempt”) från beskattning i Belgien, dock med det tillägget att den beaktades vid beräkning av progressiv skatt i Belgien. Detta hade stöd i det belgisk-luxemburgska skatteavtalet som föreskrev beskattning enligt artikel 15.1 (enskild tjänst) och hade en metodartikel som medförde tillämpning av friställningsmetoden med progressionsförbehåll (”exemption with progression”).
Den belgiska skattemyndigheten ansåg emellertid att Benoît Sauvage skulle beskattas i Belgien för den del av inkomsten som avsåg arbete utfört i andra stater än Luxemburg. Benoît Sauvage och Kristel Lejeune bestred detta och åberopade dels en annan tolkning av artikel 15 i det belgisk-luxemburgska skatteavtalet, dels den fria rörligheten för arbetstagare och det fria tillhandahållandet av tjänster enligt fördraget om den Europeiska unionens funktionssätt (p. 13).
EU-domstolen inledde sin bedömning med att konstatera att den enligt artikel 267 FEUF inte är behörig att pröva om en medlemsstat har åsidosatt bestämmelser i ett skatteavtal. EU-domstolen förklarade även att den inte kunde pröva om bestämmelserna i skatteavtal är förenliga med rent intern rätt (p. 17).
EU-domstolen förklarade dock att detta inte hindrar att den kan beakta skatteavtalsbestämmelserna, och för den delen rent intern rätt, när den gör en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen (p. 18).
Den fråga som EU-domstolen hade att ta ställning till preciserades slutligen till följande (p. 21). Var det förenligt med den fria rörligheten för arbetstagare att tillämplig skattelagstiftning föreskrev att inkomst som en medborgare i en medlemsstat erhöll från anställning i en annan medlemsstat, endast undantogs från beskattning i hemviststaten under förutsättning att arbetet hade utförts i anställningsstaten?
Vad gäller förhållandet till skatteavtalen gjorde EU-domstolen följande principiella uttalande (p. 24): ”/.../ Vid utövandet av den så fördelade beskattningsrätten inom ramen för ett bilateralt avtal för undvikande av dubbelbeskattning är medlemsstaterna nämligen skyldiga att iaktta unionslagstiftningen, och de är i synnerhet skyldiga att respektera principen om likabehandling /.../”. Åtaganden i ett skatteavtal kan alltså inte tillåtas stå i konflikt med de fria rörligheterna om de frångår den EU-rättsliga principen om likabehandling. Förhållandet mellan de fria rörligheterna och skatteavtalen är dock inte okomplicerat. Å ena sidan får EU-domstolen alltså inte pröva om skatteavtalen är förenliga med unionsrätten (p. 17), å andra sidan får inte skatteavtalen medföra att medlemsstaterna frångår principen om likabehandling (p. 24).
Härefter gjorde EU-domstolen en tolkning av artikel 15 i det belgisk-luxemburgska skatteavtalet. EU-domstolen kom till slutsatsen att det belgiska skatteanspråket faktiskt var förenligt med artikel 15.3 i skatteavtalet (p. 31). EU-domstolen konstaterade nämligen att Benoît Sauvage inte kunde anses vara i en sådan situation som avsågs i artikel 15.3 i det belgisk-luxemburgska skatteavtalet. Denna bestämmelse avsåg beskattningen av personer i internationell trafik och liknande (p. 3). Slutsatsen blev att den ifrågavarande belgiska lagstiftningen inte medförde någon diskriminering (p. 32).
Rättsfallet är intressant på grund av diskussionen om förhållandet mellan skatteavtalet och de fria rörligheterna. I åtminstone det ifrågavarande fallet innebar beskattningen enligt skatteavtalet inte något hinder mot den fria rörligheten för arbetstagare. Det synes i varje fall som om EU-domstolen har en betydande respekt för den fördelning av beskattningsrätten som följer av ett skatteavtal. Skatteavtalen är dock inte någon ”frizon” i förhållande till de fria rörligheterna.
Mattias Dahlberg