A EUF-fördraget
A6 Övriga indirekta skatter
I förhandsavgörandet C-249/15 Wind 1014 och Daell mot danska Skatteministeriet prövades frågan om artikel 56 FEUF var hinder för en lagstiftning med ett system för förhandsgodkännande för registrering av leasade motorfordon.
Omständigheterna var i huvudsak följande. Kurt Daell, bosatt i Danmark, ingick ett avtal om leasing av ett motorfordon med Wind, ett leasingbolag etablerat i Tyskland. Kurt Daell hade tidigare ingått ett avtal med Wind om leasing av fordonet, men detta på vägnar av Harald Nyborg A/S för andra perioder. Vid dessa två tillfällen hade skattemyndigheten beviljat ansökan från Kurt Daell och Wind om proportionell registreringsavgift. Fordonet var således registerat i Danmark under dessa perioder. Wind ansökte på nytt om betalning av registreringsavgift för det berörda fordonet. Vid ansökningstillfället var fordonet inte längre registrerat i någon medlemsstat. Då ansökan fortfarande behandlades hos skattemyndigheten, som hade begärt ytterligare upplysningar från Wind, lämnade Kurt Daell in en andra ansökan till samma myndighet om att omfattas av en ordning som skulle möjliggöra för honom att använda det berörda fordonet under tiden som den första ansökan behandlades. Skattemyndigheten avslog den andra ansökan, vilket överklagades av Kurt Daell och Wind till domstol. Vidare avslog skattemyndigheten den första ansökan om betalning av proportionell registreringsavgift för fordonet då leasingavtalet ansågs vara ett skenavtal. Landsskatteretten fastställde skattemyndighetens avslagsbeslut. Kurt Daell och Wind överklagade detta beslut till den hänskjutande domstolen, som prövade målen gemensamt.
EU-domstolen fann att artikel 56 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en tillämpning enligt vilken ibruktagande av ett fordon, som en person bosatt i en medlemsstat leasat hos ett leasingbolag i en annan medlemsstat för tillfällig användning i förstnämnda medlemsstat, mot betalning av en registreringsavgift som beräknas proportionellt i förhållande till den tid under vilken fordonet ska användas, förutsätter ett förhandsgodkännande från skattemyndigheterna i förstnämnda medlemsstat, utan vilket nämnda fordon i princip inte kan tas i bruk, och möjligheten att ta ett sådant fordon i bruk omedelbart medan ansökan om godkännande att betala en registreringsavgift för nämnda fordon som beräknas proportionellt i förhållande till den tid under vilken fordonet ska användas behandlas, förutsätter att hela registreringsavgiften betalas på förhand, varvid överskjutande skatt återbetalas jämte ränta om och när sökanden har fått godkännande från nämnda skattemyndigheter att betala proportionell registreringsavgift.
Motorfordon ska enligt dansk lagstiftning vara registrerade och försedda med registreringsskyltar innan de tas i bruk i Danmark. Betalning av registreringsavgift var en förutsättning för registrering av ett fordon i denna medlemsstat. Danska myndigheter har enligt uppgift inlett en översyn av registreringsavgiften.
I förhandsavgörandet C-76/17 Petrotel-Lukoil och Georgescu/Ministerul Economiei m.fl. prövades om unionsrätten, särskilt artikel 30 FEUF, ska tolkas så, att den som har betalat en avgift med motsvarande verkan som strider mot artikeln ska kunna få erlagda belopp återbetalade, även när betalningsmekanismen för avgiften utformats så att avgiften övervältrades på konsumenten.
Omständigheterna var i huvudsak följande. Lukoil begärde att finansministeriet skulle återbetala de belopp som bolaget betalat i samband med export av oljeprodukter. Begäran om återbetalning avslogs. Lukoil väckte talan vid appellationsdomstolen. Bolaget ansåg att dessa belopp hade betalats felaktigt från och med Rumäniens anslutning till EU eftersom betalningen stred mot artikel 30 FEUF då de utgjorde en avgift av fiskal karaktär som införts ensidigt av en medlemsstat och som tas ut på varor som passerar gränsen. Domstolen ogillade Lukoils talan. Lukoil överklagade domen till Högsta kassationsdomstolen som upphävde den överklagade domen och återförvisade målet till Appellationsdomstolen som ogillade Lukoils talan. Lukoil överklagade domen till Högsta kassationsdomstolen.
EU-domstolen fann att unionsrätten, särskilt artikel 30 FEUF, ska tolkas så, att den skattskyldiga person som faktiskt har betalat en avgift med motsvarande verkan som strider mot nämnda artikel ska kunna få de erlagda beloppen återbetalade, även i en situation där betalningsmekanismen för avgiften i nationell lagstiftning har utformats på så sätt att avgiften övervältras på konsumenten.
I förhandsavgörandet C-640/17 Luís Manuel dos Santos mot Fazenda Pública prövades betalning av den enhetliga trafikskatt (Imposto Único Circulação) i förhållande till artikel 110 FEUF som avkrävts för ett begagnat fordon importerat från en annan medlemsstat.
Klaganden hade importerat en begagnad bil från Storbritannien där fordonet registrerades för första gången den 20 oktober 1966. Det registrerades på nytt i Portugal den 31 maj 2013. Den 31 december 2014 krävdes klaganden på ett belopp om 131,40 euro som enhetlig trafikskatt för år 2014.
EU-domstolen fann att artikel 110 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en lagstiftning enligt vilken den enhetliga trafikskatt som påfördes lätta motorfordon som var avsedda för persontransport vilka var registrerade i nämnda medlemsstat utan att hänsyn tas till dagen för den första registreringen av ett fordon när registreringen skett i en annan medlemsstat, med följden att skatten på fordon som importerats från en annan medlemsstat översteg skatten på icke importerade fordon av liknande slag.
I Portugal togs den enhetliga trafikskatten ut varje år på varje lätt motorfordon som var registrerat i Portugal. Skattens storlek varierade, bl.a. beroende på när det aktuella fordonet registrerades för första gången i Portugal. Skatten var tillämplig både på nya fordon, begagnade fordon, fordon som importerats från andra medlemsstater och som registrerats för första gången i Portugal och fordon som redan fanns på den inhemska marknaden. Vissa lätta motorfordon var undantagna från den enhetliga trafikskatten om de hade registrerats i Portugal före år 1981, medan liknande fordon som hade registrerats i en annan medlemsstat före år 1981 skulle påföras skatten om de registrerats i Portugal för första gången efter detta datum. Lagstiftningen fick konsekvensen att begagnade fordon som importerats från andra medlemsstater efter den 1 juli 2007 systematiskt beskattades hårdare än vad som var fallet med liknande inhemska begagnade fordon, eftersom lagstiftning inte tar hänsyn till den dag då fordon som importerats från andra medlemsstater först registrerats där. Skatten kommer därmed att gynna försäljningen av inhemska begagnade fordon och avskräcker från import av liknande begagnade fordon.
I förhandsavgörandet C-39/17 Lubrizol France SAS mot Caisse nationale du Régime social des indépendants (RSI) participations extérieures, prövades om artiklarna 28 och 30 FEUF utgjorde hinder för att värdet av varor vilka överfördes från Frankrike till en annan medlemsstat, av en person som var betalningsskyldig för avgifterna, eller för denna persons räkning, inom ramen för dennes rörelse, beaktades vid fastställandet av den sammanlagda omsättning, som utgjorde underlaget för dessa avgifter.
Målet rör fastställandet av beräkningsgrunden för den sociala solidaritetsavgift för bolag (C3S) och för den tilläggsavgift till denna avgift som Lubrizol var skyldigt att betala för år 2008. C3S infördes till förmån för systemet för sjuk- och moderskapsförsäkring för egenföretagare som inte var verksamma inom jordbruket och för ålderspensionssystemet för personer som var verksamma inom hantverksyrken, industrin eller handeln samt fria yrken. Under 2008 gick C3S-intäkterna huvudsakligen till RSI-kassan, som ansvarade för att driva in avgiften. Intäkterna från tilläggsavgiften till C3S gick till Caisse nationale de l’assurance maladie des travailleurs salariés (den nationella sjukförsäkringskassan för arbetstagare), och sedan till Fonds de solidarité vieillesse (solidaritetsfonden för ålderdomen). Beräkningsgrunden för dessa två avgifter, vilka, enligt definitionen i nationell lagstiftning, var allmänna avgifter, av den sammanlagda omsättning före skatt som deklarerats till skattemyndigheten. Leverans av varor, i den mening som avses i artikel 14.1 i mervärdesskattedirektivet, ska ingå i beräkningsgrunden för de omtvistade avgifterna.
Lubrizol var ett franskt företag inom den kemiska industrin som tillverkade och sålde tillsatsmedel för smörjoljor. Vid kontroll av Lubrizols beräkningsgrund för avgifterna för år 2008 upptäckte RSI-kassan en avvikelse i underlaget mellan den omsättning som deklarerats till RSI-kassan och den omsättning som meddelats av skattemyndigheten. Avvikelsen bestod i att Lubrizol gjort avdrag för värdet av gemenskapsinterna överföringar i underlaget. RSI-kassan eftertaxerade Lubrizol som bestred kravet. Bolaget anförde att värdet av de varor bolaget hade överfört till andra medlemsstater i Europeiska unionen inte skulle ingå i beräkningsgrunden för de omtvistade avgifter Lubrizol var skyldigt att betala för år 2008. Lubrizol anförde att det fortfarande ägde varorna vid den tidpunkt då de överfördes och att bolaget ännu inte hade överlåtit varorna till sina kunder, varför dessa överföringar inte utgjorde en försäljning och därmed inte genererade någon omsättning. Lubrizol överklagade beslutet, men överklagandet avslogs både i första instans och vid appellationsdomstolen. Lubrizol överklagade därför Högsta domstolen och gjorde gällande att de omtvistade avgifterna skulle betraktas som en avgift med motsvarande verkan, eftersom överföringar av varor till andra medlemsstater, till skillnad från överföringar av varor inom landet eller till ett tredjeland, ska inbegripas i beräkningsgrunden för avgifterna.
EU-domstolen fann att artiklarna 28 och 30 FEUF ska tolkas så, att de inte utgjorde hinder för en lagstiftning där det föreskrivs att beräkningsgrunden för avgifter som – under förutsättning att omsättningen uppgick till eller översteg ett visst belopp – togs ut på ett företags årsomsättning, fastställdes med beaktande av värdet av varor som överfördes från denna medlemsstat till en annan medlemsstat inom Europeiska unionen av en beskattningsbar person eller för hans eller hennes räkning, i den beskattningsbara personens rörelse, varvid detta värde ska ingå i beräkningsgrunden redan vid överföringen, trots att detta värde, när samma varor överfördes av den beskattningsbara personen eller för denna persons räkning, i den beskattningsbara personens rörelse, inom den berörda medlemsstaten, ska ingå i denna beräkningsgrund först vid en senare försäljning av dessa varor, under förutsättning, för det första, att värdet av varorna inte på nytt beaktades i denna beräkningsgrund vid en senare försäljning av varorna i den medlemsstaten, för det andra, att värdet på varorna drogs av från beräkningsgrunden när varorna inte var avsedda att säljas i den andra medlemsstaten eller hade återsänts till ursprungsmedlemsstaten utan att ha sålts, och, för det tredje, att de förmåner som följer av användningen av dessa avgifter inte innebär fullständig kompensation för den pålaga som belastade inhemska varor som saluförts på den inhemska marknaden då de förts ut i handeln.
EU-domstolen har tidigare funnit att en avgift såsom C3S omfattas av begreppet ”sådana skatter, tullar eller avgifter som inte kan karakteriseras som omsättningsskatter i mervärdesskattedirektivet, eftersom den beräknas på grundval av årsomsättningen, utan att den direkt påverkar priset på varor och tjänster. EU-Domstolen har tidigare fastställt att det väsentliga kännetecknet för en avgift med motsvarande verkan, och som skiljer den från en intern skatt eller avgift i allmänhet, är att den förra uteslutande tas ut på varor som passerar gränsen, medan den senare tas ut på såväl importerade och exporterade varor som inhemska varor.
I förhandsavgörandet C-305/17 FENS spol. s r. o. mot Slovenská republika – Úrad pre reguláciu sietových odvetví prövades om en pålaga som ska tas ut på elektricitet som exporteras till en annan medlemsstat eller till ett tredjeland, endast när elektriciteten har producerats inom medlemsstatens territorium. stred mot artiklarna 28 och 30 FEUF.
Korleas verksamhet var leverans av el och utgjordes av bl.a köp, försäljning och export av elektricitet. Korlea ingick ramavtal om köp och försäljning av el med ett slovakiskt företag verksamt inom elproduktion, jämte ett antal avtal om elförsörjning. 2008 ingick Korlea ett avtal om elöverföring med SEPS, ett slovakiskt företag med ansvar för driften av det nationella elöverföringsnätet. I enlighet med avtalet åtog sig SEPS att, för Korleas räkning, säkra överföring av el via sammankopplingsledningar, samt tillhandahållande och drift av överföringstjänster. Det framgick av överföringsavtalet att vid export av elektricitet var Korlea skyldigt att betala en avgift för tillhandahållandet av nättjänster, om företaget inte kunde visa att den exporterade elektriciteten först hade importerats till Slovakien.
För 2008 betalade Korlea 6 815 853,415 euro till SEPS. I en skrivelse begärde Korlea att SEPS skulle upphöra med att ta ut avgiften och återbetala de belopp som Korlea betalat. SEPS avslog Korleas begäran. Korlea väckte talan om skadestånd mot ÚRSO, och gjorde bl.a. gällande att avgiften i fråga utgjorde en avgift med motsvarande verkan som en tull. ÚRSO hävdade att avgiften inte påverkade handeln mellan medlemsstaterna, utan att den syftade till att säkerställa driftsäkerhet, tillförlitlighet och stabilitet hos elnätet. ÚRSO uppgav även att eftersom den slovakiska elmarknaden nu var stabil igen, från och med den 1 april 2009, tog myndigheten inte längre ut denna avgift.
Domstolen ogillade talan. Korlea överklagade domen till regiondomstolen, som upphävde domen och återförvisade målet till domstolen i första instans.
EU-domstolen fann att artiklarna 28 och 30 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning som anger att en pålaga ska tas ut på elektricitet som exporteras till en annan medlemsstat eller till ett tredjeland, endast för det fall att elektriciteten har producerats inom nämnda medlemsstats territorium.
Av intresse vad gäller frågan om förbudet ändå kan anses vara rättfärdigat hade den nederländska regeringen anfört att ett mål var att trygga elförsörjningen vilket var ett tvingande allmänintresse. Av intresse i denna fråga var att EU-domstolen uttalade att förbudet i artikel 28 FEUF var allmänt och absolut. EUF-fördraget föreskriver inte några undantag och domstolen har funnit att det framgår av klarheten, bestämdheten och frånvaron av förbehåll i de tillämpliga primärrättsliga bestämmelserna att förbudet mot tullar var en grundläggande regel och att varje eventuellt undantag måste vara entydigt föreskrivet.
Fredrik Jonsson