EU-domstolens domar

Selektivitet

Av de fyra villkor som alla måste uppfyllas för att en nationell åtgärd ska anses utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF är selektivitet det ojämförligt viktigaste. I selektivitetsprövningen är referensramen av stor betydelse. Det ska fastställas huruvida den aktuella nationella åtgärden kan gynna ”vissa företag eller viss produktion” i förhållande till andra företag som, mot bakgrund av det mål som eftersträvas med regleringen, i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation, och som således är föremål för en särbehandling som i allt väsentligt kan anses vara diskriminerande. Vilka skattebestämmelser ska man alltså jämföra med för att undersöka om selektivitet föreligger? Detta belyses av domstolens ord i p. 88 i C-203/16 P, Dirk Andres. ”Först måste det fastställas en referensram för åtgärden i fråga, varvid fastställandet av referensramen är av särskild betydelse när det gäller skatteåtgärder, eftersom själva förekomsten av en fördel bara kan fastställas i förhållande till en så kallad ”normal” beskattning”. Normalt är det hela bolagsskattesystemet som är referensramen. I det nu aktuella målet var referensramen en annan.

Fallet gällde tyska underskottsavdragsregler. För att hindra handel med förlustföretag har de flesta länder regler som förhindrar utnyttjande av underskott i företag efter en försäljning. I Sverige finns motsvarande regler i 40 kap. inkomstskattelagen. Enligt tyska regler gick det tidigare inte att utnyttja underskott efter en överlåtelse. 2008 infördes möjlighet att utnyttja underskott vid överlåtelser, men de försvann vid överlåtelse av mer än 50 % av företaget. Vid förvärv av 25 till 50 % reducerades förlustavdraget. Efter 2008 års finanskris infördes 2009 en bestämmelse om att förlustavdrag skulle kunna tillåtas även förvärv av mer än 25 %, under förutsättning att förvärvet gjordes i syfte att rekonstruera företaget.

Kommissionen beslöt efter en granskning att denna sista bestämmelse skulle ses statligt stöd som var oförenligt med den gemensamma marknaden och krävde återbetalning av stödet till det företaget och andra företag. Tribunalen ogillade företagets överklagande. Domstolen i sin tur ogiltigförklarade såväl tribunalens dom som kommissionens beslut.

Tribunalen hade i sin dom sagt att kommissionen inte gjort någon felaktig bedömning när den fastställde att den referenslagstiftning som skulle användas för att bedöma huruvida den omtvistade åtgärden var selektiv utgjordes av regeln om en begränsning av möjligheten till underskottsavdrag (alltså 25 respektive 50-procentsreglerna) samtidigt som den konstaterade att det förelåg en mer allmän regel, nämligen regeln om förlustutjämning. Det som emellertid domstolen gång på gång lyft fram är det bredare perspektivet. En skatteåtgärds selektivitet kan inte ”fastställas exakt på grundval av en referensram som består av ett antal bestämmelser som på ett konstlat vis har lyfts ut från en bredare rättslig ram. Genom att från den relevanta referensramen i förevarande fall undanta den allmänna regeln om förlustutjämning, är det uppenbart att tribunalen definierade referensramen alltför snävt.”

Slutligen säger domstolen att genom att kommissionen och tribunalen använt fel referensram blev hela selektivitetsprövningen felaktig och domen ogiltigförklarades. Den tyska särbestämmelsen, den s.k. Sanierungsklausel, tilläts alltså. Samma utgång i mål C-208/16 P.

Stora handelsplatsers inverkan är en fråga om ofta diskuteras, men normalt inte i förhållande till statsstödsreglerna. I Spanien infördes 2003 i den autonoma regionen Asturien en skatt på miljöskador orsakade av stormarknader (nedan kallad IGEC). Lagen behandlades i C-234/16 och C-235/16, ANGED. I lagen angavs att syftet var att beskatta handelsanläggningar eftersom de ger upphov till en omfattande biltrafik och därmed har en negativ inverkan på miljön och markanvändningen. Skatten skulle drabba försäljningsanläggningar med en större yta än 4000 kvm (från början var det 2500 kvm). Stora enskilda handelsanläggningar med en exponerings- och försäljningsyta som inte översteg 10 000 m² undantogs också från skattskyldighet till IGEC, om de enbart sålde trädgårdsprodukter, fordon, byggmaterial, maskinutrustning och industriutrustning.

EU-kommissionen underrättade Spanien om att undantaget för små anläggningar och det för vissa specialiserade anläggningar (< 10 000 m²) skulle kunna utgöra statligt stöd.

Domstolen fann först att artikel 49 och 54 FEUF inte utgör hinder för en skatt på stora handelsanläggningar. I den delen kommenteras utslaget av Martin Berglund på annan plats i detta häfte. När det gäller frågan om statligt stöd föreligger kom domstolen raskt in på kärnfrågan, nämligen om det kunde anses föreligga selektivt stöd, dvs. försätts mottagarna av stödet i en situation som är mer fördelaktig än den situation som övriga skattskyldiga befinner sig i.

Här skriver domstolen som vanligt numera att det följer av ”fast rättspraxis att det enligt artikel 107.1 FEUF ska fastställas huruvida en nationell åtgärd, inom ramen för en viss rättslig reglering, kan gynna ”vissa företag eller viss produktion” i förhållande till andra företag som, mot bakgrund av det mål som eftersträvas med regleringen, i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation, och som således är föremål för en särbehandling som i allt väsentligt kan anses vara diskriminerande.” Här hänvisar domstolen till World Duty Free Group, C-20/15 P. Se min kommentar i 2017 års rättsfallskommentarshäfte.

Domstolen fortsätter sedan med att säga att först måste det slås fast vilket skattesystem som är det normala, som alltså en jämförelse ska göras med. Här säger man, i enlighet med utgången i C-428/06 (se 2009 år rättsfallskommentarshäfte) som gällde Rioja, att det inte nödvändighetsvis behöver vara ett helt lands skattesystem. Det geografiska området kan vara mindre, exempelvis som i det här fallet en region.

Vidare framhåller domstolen att begreppet statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 inte avser en åtgärd som innebär att företag som, mot bakgrund av det mål som eftersträvas med den aktuella rättsliga regleringen, i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation behandlas olika, och som således a priori är selektiv, om den berörda medlemsstaten kan visa att denna skillnad i behandling är motiverad, eftersom den följer av arten av eller systematiken i det system som åtgärden ingår i (se World Duty Free Group).

Alltså, först ska avgöras om företag som betalar skatten befinner sig i en jämförbar situation med sådana som inte betalar den, mot bakgrund av målen med skatten. Det är alltså inte bara fråga om att konstatera om företagen befinner sig i en jämförbar situation.

IGEC syftar till att bidra till miljöskydd och en god fysisk planering. Skatten har närmare bestämt till syfte att kompensera för den påverkan på miljö och fysisk planering som stora handelsanläggningars verksamhet har, i synnerhet på grund av de trafikflöden som uppstår, genom att låta dem bidra till finansieringen av åtgärdsprogram för miljön och till en förbättrad infrastruktur. Domstolen fortsätter med att konstatera att handelsanläggningars miljöpåverkan i stor utsträckning är avhängig av deras storlek. Alltså kan en skatt som varierar med storleken ligga i linje med målen med skatten vara tillåten eftersom den innebär att åtskillnad görs mellan företag som inte befinner sig i en jämförbar situation mot bakgrund av målen med skatten. Således anses de mindre handelsanläggningarna inte få en selektiv fördel.

Det kan inte sägas annat domstolen i denna avdelningsdom återigen varit föredömligt instruktiv i sina resonemang. Det är ovanligt med mål som rör undantag för systemets art och struktur och därför är målet angeläget, trots dess mycket speciella sakförhållanden.

En besvärlig fråga återstår. Utgör undantaget för trädgårdsanläggningar m.m. en selektiv fördel? Här hävdade regionen Asturien att dessa särskilda anläggningar till sin natur kräver stora ytor och menade de den allmänna gränsen på 4 000 kvm just därför var likvärdig med gränsen på 10 000 kvm just för dessa speciella anläggningar. Här menade domstolen att så mycket väl skulle kunna vara fallet, men överlät åt den hänskjutande domstolen att kontrollera det. Man tyckte rimligen att man var nere alltför mycket på detaljnivå.

I mål C-236/16 och C-237/16 behandlades en likartad skatt som infördes 2006 i den autonoma regionen Aragonien. Utgången blev densamma.

Även i målet C-233/16 behandlades en likartad skatt, då för den autonoma regionen Katalonien. Utgången blev densamma, men här tillkom ytterligare en prövning. Till skillnad från i Asturien och Aragonien undantogs i Katalonien från skatten kollektiva anläggningar (i motsats till enskilda anläggningar). Tyvärr framgår det inte av tillgängligt material vad som avses med begreppet kollektiva anläggningar. Hursomhelst finner domstolen att detta kriterium för skillnad i beskattningen, alltså beroende av handelsanläggningens enskilda karaktär, som innebär att stora kollektiva handelsanläggningar befrias från IGEC, leder till ett särskiljande av två kategorier av anläggningar som objektivt sett befinner sig i en jämförbar situation. Detta sett mot bakgrund av målen för miljöskydd och fysisk planering. som eftersträvas med den lagstiftning som är i fråga. Att stora kollektiva handelsanläggningar befrias från att betala denna skatt utgör således en åtgärd av selektiv karaktär.

Det svaret leder också till en tredje fråga, utgör skatten ett befintligt stöd eller inte? Frågeställningen är viktig eftersom om stödet inte är befintligt så ska kommissionen begära retroaktiv återbetalning av stödet i upp till tio år. Reglerna kring detta fanns tidigare i artikel 1 b i förordning 659/1999, nu i förordning 2015/1989 om genomförandebestämmelser för artikel 108 FEUF. Här fann domstolen att stödet inte var befintligt eftersom kommissionen inte tydligt och uttryckligen hade godkänt det. Det räckte inte med den korrespondens med kommissionen som hade förekommit.

I ett annat mål om selektivitet, C-374/17, A-Brauerei, var förutsättningarna följande. A-Brauerei (A) bedrev näringsverksamhet. A ägde T-Gmbh (T). T överförde genom fusion genom absorption alla sina tillgångar till A. Den tyska skattemyndigheten begärde att en fastighetsförvärvsskatt skulle betalas. Emellertid finns en regel i den tyska skattelagstiftningen om att skatten inte ska tas ut i fall när ett bolag äger ett annat till minst 95 %. Frågan var nu om detta undantag stred mot statsstödsreglerna.

Målet avgjordes på stor avdelning. Domstolen fann att undantaget inte utgjorde ett selektivt stöd.

Domstolens motivering är ovanligt lång. Som vanligt börjar man med att räkna upp alla de fyra villkoren för att en nationell åtgärd ska anses utgör statligt stöd, bland dem selektivitetskriteriet. Härefter konstateras, också som vanligt med hänvisning till World Duty Free Group, C-20/15 P, att ett villkor för att tillämpa eller erhålla ett skattestöd kan medföra att detta stöd kan anses vara selektivt, om detta villkor leder till att det görs åtskillnad mellan företag trots att dessa företag i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation med hänsyn till målsättningen med det aktuella skattesystemet, och om detta villkor därmed innebär en diskriminering av de företag som inte omfattas. Om det inte görs åtskillnad är det en allmän åtgärd.

Sedan lyfter man fram att lagstiftningen om undantag för helägda eller nästa helägda bolag syftade till att underlätta omstrukturering av företag, och särskilt omvandlingar som innefattar överföring av fastigheter mellan olika bolag, detta för att förbättra företagens konkurrenskraft i samband med den ekonomiska kris som skakat Tyskland sedan år 2008.

Därefter fortsätter man den traditionella analysen med att återknyta till det inledande resonemanget att en klassifikation av en nationell åtgärd som ”selektiv” förutsätter att det först slås fast vilket allmänt skattesystem eller ”normalt” skattesystem som är tillämpligt i den berörda medlemsstaten, och därefter att det visas att skatteåtgärden avviker från det allmänna systemet i det, dvs. World Duty Free Group. I detta fall blir referensramen bestämmelserna i tysk rätt om skatten på förvärv av fastigheter.

Sedan fann man att undantaget leder till selektivitet. Undantaget skulle emellertid leda till dubbelbeskattning, beskattning i ett första skede när bolaget som äger fastigheten integreras i koncernen och sedan i ett andra skede vid fusionen. Därför fann EUD att undantaget var berättigat med hänsyn till systemets art och struktur, alltså målet att undvika dubbelbeskattning. Det fanns ingen anledning att kräva dubbelbeskattning. Undantaget bedömdes således som selektivt. Utgången förefallet självklar. Det enda märkliga med målet är egentligen att det togs upp på stor avdelning.

Stöd av mindre betydelse

I C-518/16, ”ZPT” AD, diskuterades frågan om en medlemsstat kunde inskränka tillämpligheten av förordningen om stöd av mindre betydelse. Eftersom antalet presumtiva statsstödsfall ständigt växer har Rådet antagit den s.k. bemyndigandeförordningen, senast Rådets förordning (EU) 1588/2015 av den 13 juli 2015 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på vissa slag av övergripande statligt stöd. Som Mattias Carlquist skriver i SvJT 2016 s. 323 ger bemyndigandeförordningen kommissionen möjlighet att inom de ramar som rådet har satt upp fastställa villkor för undantag från anmälningsskyldigheten enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget. Såvitt gäller stöd av mindre betydelse bemyndigas kommissionen genom artikel 2.1 i bemyndigandeförordningen att, med tanke på den inre marknadens utveckling och funktion, besluta att vissa former av stöd inte uppfyller samtliga kriterier i artikel 107.1 i EUF-fördraget och därför ska undantas från anmälningsförfarandet enligt artikel 108.3 i fördraget. Härigenom minskar kommissionens arbetsbörda med avseende på prövningen av förhandsanmälningar. Kommissionen kan istället koncentrera sina insatser på de mer snedvridande stöden.

Enligt dåvarande förordning (EG) 1998/2006 om stöd av mindre betydelse kunde medlemsstaterna undanta stöd om 200 000 € under en treårsperiod från statsstödsanmälan. Nuvarande förordning (EU) 1407/2013 gäller t.o.m. 2020 och har samma beloppsgräns. Frågan i C-518/16 var om en medlemsstat kunde tillämpa 200 000-kronorsgränsen, men samtidigt inskränka dess tillämpningsområde.

Bulgarien hade en regel som föreskrev bolagsskattefrihet om ett bolag utövade produktionsverksamhet i en kommun där arbetslösheten var hög och uppfyllde förutsättningarna för stöd av mindre betydelse. Investeringar i tillverkning av produkter avsedda för export skulle dock inte ge skattefrihet. Bolaget ZPT överklagade denna senare del och hävdade att förordningen om mindre värde skulle ha direkt effekt.

Högsta förvaltningsdomstolen i Bulgarien hävdade förvånande nog att frågan inte kunde tas upp till prövning av EUD för att den inte skulle vara relevant eller nödvändig och dessutom att det inhemska målet hade vunnit laga kraft. EUD klargjorde, som i tidigare mål, att en begäran från en nationell domstol bara kan avvisas om det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna i saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller domstolen inte har tillgång till nödvändiga uppgifter. Att målet enligt inhemsk rätt vunnit laga kraft är heller inget hinder.

Huvudfrågan i målet var dock om artikel 1.1 d i förordningen 1998/2006 om stöd av mindre betydelse skulle vara ogiltig mot bakgrund av bestämmelsen i artikel 35 FEUF som stadgar att kvantitativa exportrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan är förbjudna mellan medlemsstaterna. Frågan var alltså om förordningen om stöd av mindre betydelse var fördragsstridig.

Artikeln 1.1 d innehåller inte i sig kvantitativa exportrestriktioner. Det är dock enligt domstolen nödvändigt att pröva huruvida denna bestämmelse kan anses utgöra en ”åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ exportrestriktion”. Här säger domstolen att förbudet mot stöd i samband med export till medlemsstaterna, även om de inte överstiger tröskelvärdet 200 000 €, inte i sig har någon inverkan på handeln, eftersom det endast innebär en skyldighet för medlemsstaterna att inte bevilja en viss typ av stöd. Denna bestämmelse kan således inte utgöra en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ exportrestriktion som strider mot artikel 35 FEUF.

Det framgår i stället främst av de grundläggande reglerna för den inre marknaden och den allmänna stödordning som utgör en del därav att uteslutandet av exportstöd från tillämpningsområdet för förordning nr 1998/2006 är motiverat mot bakgrund av själva syftet med artikel 107 FEUF. I artikeln anges nämligen att statligt stöd är oförenligt med den inre marknaden ”i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna”. Exportstöd, även om det rör sig om ett blygsamt belopp, tillhör per definition stöd som kan påverka handeln mellan medlemsstaterna, såväl direkt genom att det kan medföra en konkurrensfördel för exporterade produkter, som indirekt genom att ge upphov till andra medlemsstaters symmetriska motåtgärder för att kompensera för denna konkurrensfördel.

Härav följer enligt domstolen att artikel 35 FEUF inte kan rättfärdiga en åtgärd som strider mot artikel 107 FEUF. Den fria rörligheten för varor är överordnad.

Slutligen fann domstolen att artikel 1.1 d inte utgör hinder för en intern bulgarisk lagstiftning som undantar från bolagsskattefrihet investeringar i tillverkningen av produkter avsedda för export. Förordningens syfte var att bevilja undantag för statligt stöd till ett begränsat belopp från regeln om att stöd ska anmälas till kommissionen före genomförandet. Detta förbud innebar alltså en återgång till principen i fördraget om förbud mot statligt stöd. Det kan enligt EUD följaktligen inte tolkas restriktivt.

Övrigt

Målen C-622/16 P – C-624/16 P gäller bl.a. om en italiensk Montessoriskola har talerätt när det gäller befrielse från fastighetsskatt, som Montessoriskolan betalar, för vissa ideella, särskilt kyrkliga, skolor. Målet handlade också om EU-kommissionen gjort en ofullständig prövning när det gällde kravet på återbetalning av tidigare stöd. Målen behandlas inte vidare här i de här delarna.

Målen berörde emellertid också frågan om en ny fastighetsskatt skulle anses utgöra statligt stöd. Ett närliggande fall behandlades i förra årets rättsfallhäfte, mål C-74/16, avgjort på stor avdelning. Där fann domstolen att en skattebefrielse som en kongregation tillhörande katolska kyrkan åtnjuter för arbeten som utförs på en fastighet som är avsedd för verksamhet som inte har ett uteslutande religiöst syfte, kan omfattas av förbudet mot statsstöd om, och i den utsträckning denna verksamhet utgör ekonomisk verksamhet. Med detta menades att skolorna finansierades till största delen genom bidrag från utomstående, exempelvis elevernas föräldrar.

I det nu aktuella fallet hade Italien beslutat att den nya fastighetsskatten inte skulle omfatta verksamhet som finansierades av symboliska avgifter. Tribunalen fann att statligt stöd inte förelåg. Tribunalen uttalade att befrielsen från fastighetsskatt endast tillämpades för undervisning som tillhandahölls kostnadsfritt eller mot en symbolisk avgift som bara täckte en del av de verkliga kostnaderna för tjänsten, en andel som inte fick ha ett samband med kostnaderna.

Montessoriskolan hävdade i EUD att Italien, genom en felaktig definition av begreppet symboliskt, oriktigt skattebefriade aktörer som finansierar sina undervisningstjänster huvudsakligen genom den ersättning som de får från eleverna och deras föräldrar. EUD påpekade emellertid att när det gäller tribunalens tolkning av nationell rätt, domstolen i överklagandeprocessen endast är behörig att pröva om tribunalen har missuppfattat nämnda nationella rätt. För att så ska vara fallet krävs att det utifrån handlingarna i målet är uppenbart att en sådan missuppfattning har skett. Eftersom Montessoriskolan inte åberopat någon sådan missuppfattning avvisades argumentet att den italienska lagstiftningen medger befrielse från IMU för undervisningsverksamhet som huvudsakligen finansieras av eleverna eller deras föräldrar direkt. Montessoriskolan förlorade alltså.

I C-510/16, Carrefour, var frågan i korthet om en stödordning som finansierades av en öronmärkt skatt som inbringade ett betydligt högre belopp än beräknat skulle betraktas som befintligt stöd eller ett nytt stöd. EUD fann att stödordningen inte skulle betraktas som befintligt stöd och att återbetalning av skatten därmed skulle ske. Frågan gällde en särskild skatt på videotjänster och två andra liknande skatter som skulle finansiera stöd till filmsektorn. Frankrike hade sökt och fått beviljat ett undantag från statsstödsreglerna.

I förordning 794/2004 finns en gräns på 20 % av skatteintäkterna som när den överskrids leder till skyldighet för medlemsstaten att anmäla detta till kommissionen för att stödet ska kunna anses vara befintligt stöd. Klagandena hävdade att eftersom Frankrike inte anmält att skatteintäkterna ökat med mer än 20 %, så stred skatten mot statsstödsreglerna (artikel 108.3 FEUF), varför de begärde återbetalning av erlagd skatt. Frankrike begärde, med hänvisning till stora praktiska svårigheter, att i det fall man förlorade, domens rättsverkningar skulle begränsas i tiden.

EIUD fann att eftersom man väsentligt överskridit gränsen 20 % skulle återbetalning ske och att huvudregeln skulle följas, dvs. det blev ingen begränsning av tiden för återbetalning.

Europeiska kommissionen mottog från och med 2006 flera klagomål mot vad som kallas det spanska systemet för beskattning av fartygsuthyrning (nedan kallat tax lease-systemet). Dessa ledde till målet C-128/16 P, Bankia m.fl. Särskilt två nationella varvsförbund i andra medlemsstater och ett enskilt varv påtalade att tax lease-systemet gjorde det möjligt för rederierna att köpa fartyg som byggts av spanska varv med kraftig rabatt, vilket i sin tur ledde till att deras medlemmar förlorade skeppsbyggnadskontrakt. 2010 undertecknade varvsförbund från sju europeiska länder tillsammans en framställan mot tax lease-systemet. Systemet innehöll bl.a. en kombination av accelererade avskrivningar och överföring till det separata systemet om tonnagebeskattning, vilket enligt anmälarna minskade kostnaden för fartygsanskaffning på spanska varav med 20–30 %.

2013 slog kommissionen fast att vissa skatteåtgärder som ingick i tax lease-systemet ”utgjorde statligt stöd” i den mening som avses i artikel 107.1. Det förordnades att stödet, på vissa villkor, skulle återkrävas enbart från de investerare som gynnats av de aktuella fördelarna, utan att dessa hade möjlighet att överföra återkravsbördan till andra juridiska personer. Tribunalen ogiltigförklarade kommissionens beslut med huvudsaklig motivering att kommissionen åsidosatt sin motiveringsskyldighet.

EUD fann tvärtom att kommissionens motiveringar var tillräckliga för att förstå beslutet, upphävde tribunalens dom och återförvisade målet dit.

Kommissionen har i ett högprofilerat fall dragit slutsatsen att Irland har beviljat Apple omotiverade skatteförmåner på upp till 13 miljarder euro Detta är enligt kommissionens mening olagligt statligt stöd. Domstolen har nu i C-12/18 P beslutat att USA inte har rätt att intervenera i processen. Fallet är ännu inte avgjort av Tribunalen och kommer sedan säkerligen att överklagas till EUD.

Gunnar Rabe