Den här debattartikeln beskriver kortfattat problemställningen kring skattepolitikens primära fiskala syfte samt syftet att omfördela resurser och syftet att verka för hållbart klimat. De två sistnämnda syftena är särskilt svårhanterliga. Det finns nämligen kollapsande skärningspunkter som i värsta fall skulle kunna leda till att ingen av dessa två syften kan realiseras i önskvärd riktning. Jag tar i denna artikel därför upp ett antal policyrekommendationer som kan övervägas i det fortsatta arbetet.
1 SKATTEPOLITIKENS PRIMÄRA OCH SEKUNDÄRA SYFTEN
På regeringens hemsida klargörs att skattepolitikens främsta syfte är att finansiera den gemensamma välfärden, olika samhällsfunktioner och andra offentliga utgifter. Detta kallas för beskattningens fiskala uppgift, som alltså är den primära. Det framgår också på regeringens hemsida att skattepolitiken ska skapa förutsättningar för en hållbar tillväxt, hög sysselsättning, rättvist fördelat välstånd samt ett miljömässigt och socialt hållbart samhälle. Detta senare kan kallas för beskattningens sekundära syften.
Den första uppgiften, att bekosta välfärden och samhället i stort, kräver skatter som är stabila. Skatterna bör helst inte påverkas av människors eller företags val eller handlingar. Det ska alltså inte gå att undvika beskattningen genom att förändra beteendet eller genom skatteplanering. De mest stabila skatterna idag är skatten på arbete, skatten på fastigheter och skatten på konsumtion. Det beror på att vi måste jobba för att försörja oss, vi måste ha någonstans att bo, och vi måste köpa mat och annat för vårt uppehälle. Skatt på energi och bränsle kan vara stabil, eftersom vi behöver värma våra bostäder och många gånger transportera oss med till exempel bil.
De andra sekundära uppgifterna som regeringen anger på hemsidan är givetvis också mycket viktiga. Att uppfylla dessa kräver dock i allmänhet ett annat skattepolitiskt tänkande. Beskattningen ska nu påverka människor och företag. Detta brukar kallas för beskattningens styrande effekt. Ett bra exempel är skatt på tobak och alkohol, syftet med den skatten är att säkerställa att dessa varor inte är för billiga eftersom de antas skadliga för oss människor. Konsumtionen måste hållas nere. Skatter på förmögenhet kommer naturligtvis också påverka människor genom att deras förmögenhet helt enkelt minskar. Förmögna människor kanske också flyttar till länder utan förmögenhetsskatt.
Till de styrande skatterna hör också miljöskatterna, eller de gröna skatterna. Syftet bakom en miljöskatt är att miljöpåverkande varor eller tjänster inte ska vara för billiga utan att varans eller tjänstens kostnad också ska återspegla effekter på miljön, som ”marknaden” inte fångar upp. Till exempel skatten på fossila bränslen – marknadspriset på denna vara sätts mer eller mindre oberoende av effekten på miljön i form av uppvärmningen av klimatet eller andra miljömässiga och samhälleliga effekter (till exempel hälsan). Det handlar i princip om tillgången på olja och på hur dyrt det är att ta upp den ur marken.
Ambitionen med en grön skatt kan dock vara högre än så – tanken kan vara att genom en hög beskattning rent utav rejält minska de miljöskadande aktiviteterna, och styra folk och företag mot att använda varor och tjänster som inte är miljöskadande. Det kan ses som en form av straffbeskattning. Till exempel kan fossila bränslen beskattas betydligt hårdare än andra mindre miljöskadliga bränslesorter, som till exempel solenergi. Vi kommer då att styra över vår energianvändning mot solenergi istället.
Det är viktigt att inse att gröna skatter, som ska påverka människors och företags beteenden, inte är stabila skatter. Ta skatten på fossila bränslen eller på koldioxid – tanken kan vara att konsumtionen av sådana bränslen ska gå ner. Då sjunker också skatteintäkterna. Det är alltså en del i syftet att skatteinkomsterna ska sjunka. En grön skatteväxling är således inte utan risker för beskattningens primära uppgift: att finansiera välfärden. Å andra sidan är det också en fördel genom att den skatteintäkt som erhålls kan disponeras relativt fritt.
Det finns också andra problem med grön skatteväxling som också har påtalats i den senaste debatten. Att ensidigt höja skatten på bensin och diesel kan till exempel slå hårt mot landsbygden. Det har höjts varningens ord för en svensk ”gula västar” rörelse. Det kan framstå som provocerande att sänkta skatter på höginkomsttagares arbetsinkomster ska finansieras genom högre skatter på landsbygdsbefolkningens nödvändiga resor. Att höja skatten på resor som är nödvändiga för som bor i glesbygd kommer inte heller nödvändigtvis att minska klimatpåverkande körning, utan bara bli en extra pålaga på de som inte kan komma undan. Det kan väcka heta känslor som i sig kan påverka samhällets sociala hållbarhet negativt.
2 VAD BÖR ALLTSÅ GÖRAS?
1. Vi måste först och främst ha stabila skatter som tryggt och pålitligt finansierar vår välfärd. Om skatten på arbete sänks måste den finansieras med andra stabila skatter. Att ersätta den med höjd skatt på konsumtion är olyckligt. Momsen är regressiv och har en fördelningspolitisk nackdel, eftersom den relativt sett främst drabbar låginkomsttagare och de svagare i samhället.
Att finansiera skattesänkningen på höginkomsttagares löner med höjd energiskatt och höjd bensin/dieselskatt kan också relativt sett slå hårdare mot de med lägre inkomster. Om du bor i Norrland med lång väg till jobbet, affären och vårdcentralen måste du sannolikt köra bil. Och en dyr elbil framstår inte för närvarande som ett realistiskt alternativ i glesbygd.
Den stabila skatt som återstår är fastighetsskatt. Därför måste enligt min mening först och främst skatten på bostadskapitalet gå upp. En fördel med den stabila fastighetsskatten är att den förutom att finansiera välfärd dessutom kan verka för jämnare fördelning och därmed social hållbarhet. Skatten bör därför vara progressiv – skatten på villor i glesbygd bör gå ner och skatten på villor och bostadsrätter i välbärgade storstadsområden bör gå upp. Det finns tekniska problem med beskattningen, så det kommer att behövas ett gediget utredningsarbete. Till exempel kan övervägas att utforma fastighetsskatten som en förmögenhetsskatt (det vill säga medge avdrag för skulder). Sannolikt måste en gradvis infasning äga rum. Men det brådskar att sätta igång. Kapitalvinstbeskattningen kan dock sänkas och ränteavdragsrätten kan bibehållas.
2. Vi ska sedan se till att vi har bra gröna skatter, som uppfyller sitt syfte att förändra vårt miljöskadande beteende. De ska dock inte finansiera välfärd, det vill säga de ska inte uppfylla beskattningens primära syfte. De bör inte heller utformas så att de får en negativ fördelningspolitisk profil.
Hur bör då miljöskatterna konkret utformas? Självklart måste fossila bränslen beskattas, men samtidigt måste realistiska alternativ finnas eller så måste kompenserande åtgärder vidtas. Jag tänker nedan ge några exempel. Mina exempel kan självklart diskuteras. Det viktiga är, tycker jag, att sätta igång ett förutsättningslöst och kreativt tänk. En rejäl policyrestriktion är EU-rätten, särskilt reglerna om statsstöd. Dessa regler borde i sig diskuteras, men jag lämnar det utanför denna artikel.
Flygskatten bör höjas på ett smart sätt. Den bör göras progressiv så att långa flygresor på höga höjder drabbas relativt sett hårdare än kortare flygresor på lägre höjd. Utsläppen anses farligare på högre höjder. Medelklassens Thailandsresor kanske rimligen bör beskattas hårdare än den utflyttade som vill hälsa på sin släkt i glesbygden. Flygresor i tjänsten skulle också kunna beskattas hårdare. Idag finns goda alternativ till fysiska möten i affärsverksamhet. Resande kan handlar om slentrian eller gamla mönster. Högre tjänstemäns intresse av resor till exotiska mål kan möjligen spela in. Vårdbiträdet erbjuds sällan en konferens på någon spännande plats i världen. Incitament som begränsar flygresor i jobbet kan därför övervägas. Detta kan åstadkommas genom att avdragsbegränsningar införs för företagens köp av flygresor. De skatteintäkterna förslagen kan genererera bör oavkortat gå till tåg och annat miljövänligt resande. Även offentlig sektor (till exempel högskolan) måste begränsa flygresandet men det måste ske med andra tekniker än beskattningen.
Trängselskatterna i Stockholm och Göteborg bör höjas ytterligare. Även andra tätorter bör införa trängselskatter. Det är ofta högre tjänstemän som tar förmånsbilen och sitter i bilkön och jobbar med sina smartphones. Statistik visar att det oftast är män som har förmånsbil. Ett stort antal förmånsbilar är inte heller arbetsredskap i tjänsten utan rena förmånsbilar. Samtidigt bör ovillkorligen trängselskatterna gå tillbaka till den hållbara kollektivtrafiken. Trängselskatter bör inte bekosta allmän välfärd utan istället gå till åtgärder som minskar bilresandet. Alternativen till bilresandet måste alltså vara riktigt bra.
Företagens miljöbilar. Idag subventioneras miljöbilar kraftigt – framförallt om de används som förmånsbilar i jobbet. Relativt få elbilar eller laddhybrider köps idag av privatpersoner. Det tyder på att det framförallt är förmånsbeskattningsreglerna som idagsläget styr skattebetalarna. Detta blir därmed en fördelningspolitiskt olämplig förmån för höginkomsttagare, eftersom det är de som oftast har möjlighet till förmånsbil. Det ursprungliga syftet bakom tankesättet har enligt min mening delvis spelat ut sin roll. Att elbilar och laddhybrider fungerar står nu klart för de flesta. Subventionerna, som beräknas uppgå till hela 600 miljoner kronor, kan därför börja fasas ut. Höj därför det skattemässiga förmånsvärdet för miljöbilar som faktiskt inte används eller endast används begränsat i tjänsten – men se till att skattehöjningen oavkortat går tillbaka till trafiksektorn.
Bensin och dieselskatten måste gå upp. Det finns inget egentligt alternativ. Men skattehöjningen bör inte finansiera höginkomsttagares skattesänkningar. Den bör istället finansiera åtgärder för omställning i hela Sverige. Särskilda insatser för boende i glesbygd kan övervägas. Till exempel kan avdrag för fördyrade levnadskostnader införas om du har lång resväg till jobb eller till samhällstjänster. Den kanadensiska modellen har diskuterats, som tycks innebära att miljöskatt går tillbaka till medborgarna som en form av bidrag. Kortsiktigt kan det förefalla attraktivt. Jag ser det dock som mindre lämpligt. Till att börja med är tanken att skatteintäkten ska minska, och då kommer återbetalningen att sjunka, vilket är psykologiskt olyckligt för de som vant sig vid bidraget. Det framstår vidare som olyckligt att statsapparatens makt att tvångsvis beskatta inte används mer konstruktivt med avseende på klimatarbetet. Det är helt klart betydligt bättre att de gröna skatternas kassaflöde används för att skynda på omställningsarbetet. Till sist kanske de inte ens behövs längre.
Roger Persson Österman, professor i skatterätt vid Stockholms universitet.