HFD 2019 ref. 52.

Högsta förvaltningsdomstolen har i ett i nyligen avgjort mål1 ansett att utdelning på preferensaktier förvärvade av anställda i visst fall ska beskattas som tjänsteinkomst. I denna artikel diskuteras om rättsfallet innebär en skärpning av tidigare praxis.

1 BAKGRUND

Det är mycket vanligt i framförallt konsultföretag att anställda erbjuds möjlighet att förvärva aktier och andra värdepapper i arbetsgivarbolaget eller dess moderföretag. Så länge sådant förvärv sker mot marknadsmässig ersättning uppstår inte någon förmånsbeskattning vid förvärvet. Förvärvet anses ske när det föreligger bindande2 avtal även om det är förenat med betydande förfoganderättsinskränkningar3. Utdelning och kapitalvinst på sålunda förvärvade aktier beskattas normalt i inkomstslaget kapital – i förekommande fall enligt reglerna i 57 kap. inkomstskattelagen (IL).

Huvudregeln är att alla som äger aktier av samma slag ska få lika stor utdelning per aktie.4 Denna likhetsprincip kan emellertid sättas ur spel i vissa fall. En bolagsstämma kan nämligen med civilrättslig verkan besluta om avsteg från likhetsprincipen om samtliga aktieägare är överens härom. Beslutet kan inte heller klandras av annan än aktieägare i bolaget, förutsatt att utdelningen i sig ryms inom utdelningsbart belopp. Eftersom bolagsstämman kan besluta att aktieägare av en viss serie (aktieslag) kan erhålla olika utdelningsbelopp per aktie och ett sådant beslut har full rättskraft civilrättsligt, bör ett sådant beslut som huvudregel gälla även skattemässigt.5

I mer aktiebolagsrättsligt säregna situationer där likhetsprincipen i ABL har frångåtts har dock skatterätten inte godtagit sådana utdelningsbeslut. Om utdelningen på aktier som förvärvats på grund av tjänst inte skett pro rata utan vissa ägare av aktier av samma slag fått större utdelning per aktie än andra ägare av aktier av samma slag (s.k. differentierad utdelning) har sålunda utdelningen setts som en ersättning för en arbetsprestation och tjänstebeskattats helt eller delvis.6

Jfr värdepappersregeln i 10 kap. 11 § IL.

Se bland annat RÅ 2009 ref. 86 (gratisaktiemålet) och RÅ 2009 not. 206 (riskkapitalmålet) samt Ulf Tivéus-Sara Jacobsson, Skatt på finansiella instrument, 2 u., 2019, kapitel 40.

4 kap. 1 § 2005 års aktiebolagslag (ABL).

Se senast HFDs dom den 8 januari 2020 (mål nr 4432-19) där riktad utdelning, som inte hade något att göra med delägarnas respektive arbetsinsatser i bolaget, godkändes även skattemässigt.

Se RÅ 2000 ref. 56 där alla aktier var av samma slag men enligt ett aktieägaravtal skulle utdelningen variera beroende på lönsamheten i varje aktieägares verksamhetsgren. Jfr även RÅ 1998 ref. 19 där endast en av två aktieägare (ett aktiebolag) fick utdelning på sina aktier i ett bolag mot att dessa aktier sedan drogs in utan ersättning. Den verkliga innebörden ansågs vara att bolaget genom inlösenförfarandet hade avyttrat dessa aktier mot vederlag av den dessförinnan erhållna utdelningen. Se även RÅ 1997 ref. 81 där aktier i ett fåmansföretag ägda av föreståndare i bolagets skilda verksamhetsställen skulle omvandlas till aktier med högre utdelningsrätt beroende på respektive föreståndares interna resultat av sitt verksamhetsområde. Enligt HFDs mening fanns inte grund för att se någon del av den av bolagsstämman beslutade utdelningen som annat än just utdelning. Om omvandlingen till aktier skedde med högre utdelningsrätt ansåg HFD att omvandlingen utgjorde en sådan förmån som enligt värdepappersregeln skulle tas upp som intäkt av tjänst det år förvärvet (omvandlingen) sker. Däremot blev aktieägarna i RÅ 2007 not. 129 inte direkt beskattade såsom för lön för mottagen utdelning på aktier i ett fåmansföretag och som differentierats mellan två olika aktieslag beroende på resultatet i bolagets två regioner. Utdelningen baserade sig uteslutande på regionernas andel av det totala resultatet och saknade koppling till aktieägarens individuella prestation.

2 HFD 2019 REF. 52

2.1 Förutsättningarna i målet

I det aktuella målet – ett överklagat förhandsbesked – var omständigheterna i huvudsak följande. Ett bolag (NYAB), vars verksamhet bland annat bestod av att förvalta fonder och där verksamheten var indelad i olika verksamhetsgrenar, A–D, skulle vid sidan av stamaktier ge ut preferensaktier av serie A–D. Inom respektive verksamhetsgren skulle ett team bestående av upp till två säljare och en till fem fondförvaltare arbeta med förvaltning av en eller flera fonder. Ett team skulle alltid bestå av minst två personer. En teammedlem fick endast förvärva preferensaktier emitterade mot den verksamhetsgren inom vilken denne arbetar. Sökanden skulle ingå i det team som skulle arbeta i verksamhetsgren A och avsåg därmed att förvärva preferensaktier av serie A.

Antalet preferensaktier som respektive teammedlem skulle få förvärva skulle variera bland annat beroende på senioritet och det var inte säkert att alla teammedlemmar skulle komma att äga några aktier. Preferensaktierna skulle förvärvas till marknadsvärde. Vidare skulle teammedlemmarna erhålla marknadsmässig lön.

Ägarna av preferensaktier av en viss serie skulle vara berättigade till minst 60 procent av den del av bolagets samlade resultat som belöpte på den verksamhetsgren som serien emitterats mot, vilket innebar att utdelningen på de olika preferensaktierna kunde bli olika. Preferensaktierna inom respektive serie skulle dock ge lika rätt till utdelning (det var således inte fråga om differentierad utdelning i egentlig mening). Det utdelningsbara resultatet skulle alltså vara kopplat till teammedlemmarnas gemensamma arbete i respektive verksamhetsgren.

Aktierna skulle förses med förfoganderättsinskränkningar. En teammedlem skulle enligt villkoren, med visst undantag, inte få förfoga över aktierna under de första sju åren utan att först inhämta bolagets samtycke.

Utomstående ägare skulle enligt de givna förutsättningarna äga aktier i bolaget i sådan omfattning att inga aktier i det skulle vara kvalificerade enligt 57 kap. IL.

2.2 Frågorna

Sökanden ville genom ansökan om förhandsbesked få veta om löpande utdelning från bolaget (och en senare sakutdelning av aktier i NYAB) till någon del skulle anses utgöra ersättning för en arbetsprestation och därmed beskattas i inkomstslaget tjänst (frågorna 1 och 2). Han ville också få besked om lagen mot skatteflykt var tillämplig på en framtida vinstutdelning eller utdelning av aktier i NYAB (fråga 3). Med hänsyn till de förfoganderättsinskränkningar preferensaktierna är behäftade med ville han också få veta när aktierna skulle anses vara förvärvade (fråga 4).

2.3 Skatterättsnämnden

Skatterättsnämnden fann att löpande utdelning från bolaget (och sakutdelningen av aktier i NYAB) inte utgjorde ersättning för en arbetsprestation (frågorna 1 och 2). Nämnden ansåg vidare att skatteflyktslagen inte var tillämplig på förfarandet (fråga 3) och att preferensaktierna skulle anses förvärvade vid avtalstidpunkten (fråga 4).

2.4 Högsta förvaltningsdomstolens bedömning

Högsta förvaltningsdomstolen ändrade svaret på fråga 1 och ansåg att den löpande utdelningen på preferensaktierna skulle ses som ersättning för en arbetsprestation och beskattas i inkomstslaget tjänst.

Högsta förvaltningsdomstolen inledde domskälen med att konstatera att utdelningen på preferensaktierna var beroende av resultatet av teammedlemmarnas gemensamma arbete i verksamhetsgrenen och ansåg att det därmed fanns en direkt koppling mellan lönsamheten i aktieägarens verksamhetsgren och utdelningen på dennes aktier. Vidare konstaterade domstolen att preferensaktierna inom samma serie – till skillnad från i RÅ 2000 ref. 56 – skulle ha inbördes lika rätt till utdelning. I stället skulle teammedlemmarna få förvärva olika antal preferensaktier utifrån bland annat senioritet. Vilka andra kriterier som kunde ligga till grund för aktiefördelningen hade inte redovisats. Klart var emellertid enligt domstolen att – beroende på vilka fördelningsprinciper som tillämpas – i praktiken en betydande grad av differentiering av utdelningen mellan ägare av aktier av samma slag kunde uppnås. Det stod enligt domstolen också klart att det inte fanns något som hindrar att bara en teammedlem äger preferensaktier av ett visst slag och att denne därmed blir ensamt berättigad till den utdelning som utgår till aktieägare som samtidigt är teammedlem. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen var därför den nu aktuella situationen jämförbar med den som bedömdes i RÅ 2000 ref. 56.

När det gällde fråga 2 ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att förutsättningarna var för oklara och undanröjde därför beskedet i denna del och avvisade ansökan i den delen. Fråga 3 förföll med hänsyn till svaret på fråga 1 medan domstolen fastställde nämndens svar på fråga 4.

3 MINA KOMMENTARER

Mina kommentarer till utgången begränsas till att i huvudsak analysera svaret på fråga 1, dvs. hur den löpande avkastningen på preferensaktierna skulle beskattas. Utgången i den delen av domen ter sig vid en första anblick innebära en oväntad praxissvängning beträffande beskattning av avkastning på aktier förvärvade på grund av tjänst.

Huvudregeln i 11 kap. 1 § IL anger att alla inkomster som erhålls på grund av tjänst ska tas upp som intäkt om inte annat särskilt anges. Begreppet ”på grund av tjänst” har getts en vid tolkning i praxis och det som har betydelse är om det finns någon koppling mellan den erhållna förmånen och tjänsten. Ett förmånligt förvärv av värdepapper ska som nämnts inledningsvis beskattas enligt den s.k. värdepappersregeln i 10 kap. 11 § IL redan vid förvärvet7 även om det förenats med villkor som innebär inskränkningar i förfoganderätten. Som värdepapper räknas enligt praxis alla ”ABL-instrument”, dvs. aktier, teckningsoptioner och andra finansiella instrument utgivna enligt aktiebolagslagens regler.8 Andra typer av instrument, till exempel syntetiska optioner räknas som värdepapper bara om de inte är kopplade till anställningen och om de är fritt överlåtbara utan förfoganderättsinskränkningar.9 Den allmänna regeln att en förmån ska beskattas när den kan disponeras gäller således inte vid förvärv av aktier (och andra värdepapper). Värderingen av eventuell förmån ska ske enligt reglerna i 61 kap. 2 § IL, dvs. med ledning av aktiernas marknadsvärde vid förvärvstidpunkten. Någon skattepliktig förmån uppkommer således inte om den anställde vid förvärvet erlägger en köpeskilling som motsvarar aktiernas marknadsvärde vid denna tidpunkt.

En förutsättning för förhandsbeskedet var att sökanden skulle erlägga en köpeskilling motsvarande marknadsvärdet. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att sökanden hade förvärvat aktierna vid förvärvet trots att de inte fick fritt överlåtas under en sjuårsperiod.10 Civilrättsligt och skatterättsligt hade således sökanden förvärvat sina preferensaktier vid förvärvet. Civilrättsligt skulle avkastningen på aktierna ske inom ramen för ABL:s regler om vinstutdelning. Ändå kom Högsta förvaltningsdomstolen fram till att avkastningen utgjorde arbetsinkomst, dvs. den på bolagsstämman beslutade utdelningen på dessa aktier skulle medföra en avdragsgill kostnad för bolaget inklusive följdenliga lagstadgade sociala avgifter.

Innebär då domen en skärpning av tidigare praxis när det gäller beskattningen av differentierad utdelning på aktier ägda av anställda? Så länge alla aktieägare av samma slag behandlats lika har ju detta accepterats i tidigare praxis. Enligt min mening behöver domen dock inte innebära en ny praxis.

Genom att utdelningen på aktier av en viss serie kunde komma att ägas av bara en enda teammedlem och därmed var beroende enbart av dennes arbetsprestation är förhållandena i stort i överensstämmelse med tidigare praxis. Högsta förvaltningsdomstolen har ju tidigare ansett att utdelning på aktier som är avhängig den anställde aktieägarens individuella arbetsprestation ska ses om ersättning för denna prestation11 och därmed tjänstebeskattas till skillnad från situationer där koppling saknas till enskildas arbetsprestationer12. Hade det funnits betydligt fler teammedlemmar inom varje verksamhetsgren och därmed flera ägare av aktier av en viss serie torde enligt min mening utgången blivit en annan. I en sådan situation torde det förhållandet att yngre anställda i en verksamhetsgren får förvärva färre aktier än seniora medarbetare inte föranleda en annan bedömning. Mer om senioritetsfrågan nedan.

Bedömningen i HFD 2019 ref. 52 avsåg beskattningen av utdelning på preferensaktierna. En fråga som anmäler sig är om det bara är utdelning som ska omklassificeras till arbetsinkomst eller om detta även gäller en kapitalvinst vid en avyttring av aktierna. Om man som Högsta förvaltningsdomstolen godtagit att ett skattemässigt förvärv av aktierna skett och detta gjorts till marknadspris kan man tycka att en senare avyttring borde beskattas som en kapitalvinst. Domstolen behövde dock inte ta ställning till denna fråga. Kanske var förutsättningarna sådana att sökanden var skyldig att överlåta aktierna till bolaget eller huvudägaren till anskaffningskostnad eller liknande och att ett svar på denna fråga därför var obehövlig. Rimligen borde dock samma skattemässiga behandling gälla en kapitalvinst som den löpande avkastningen. Värdetillväxten på aktierna skulle därmed också ses som en ersättning för en arbetsprestation och tjänstebeskattats. Annars skulle det vara alltför lätt kringgå detta, exempelvis genom att ackumulera vinstmedlen till en exit uppnå en gynnsammare beskattning. Om avyttringen av aktierna sker externt anmäler sig även frågan vem som i så fall ska sägas ha lämnat en förmån som ska lönebeskattas. Det bör också noteras att Högsta förvaltningsdomstolen tidigare uttalat att förvärv av värdepapper som sker mot marknadsmässig ersättning inte föranleder någon beskattning vid förvärvstidpunkten men att en senare avyttring beskattas i inkomstslaget kapital enligt bestämmelserna om kapitalvinster och kapitalförluster i IL.13

Detta leder även till frågan om det hade blivit samma utgång om förvärvet avsett andra typer av värdepapper, till exempel teckningsoptioner. Det är inte helt ovanligt att anställda bereds förvärva teckningsoptioner i arbetsgivarbolaget på grund av anställningen där och att tilldelning därvid sker efter kompetens och senioritet i företaget. I marknadsnoterade bolag förekommer frekvent incitamentsprogram där emission av till exempel teckningsoptioner sker i olika trancher med innebörd att mer kvalificerade eller seniora medarbetare får större tilldelning än yngre. Att en sådan olikbehandling av anställda p.g.a. senioritet inte innebär att senare vinster ska tjänstebeskattas beror förstås på att en värdetillväxt inte kommer att vara beroende enbart någon enskild optionsinnehavares arbetsprestation.

Skälet till Högsta förvaltningsdomstolens ståndpunkt är således enligt min mening inte enbart den omständigheten att en tilldelning av preferensaktier skulle tillkomma anställda på grund av senioritet och/eller kompentens utan att det var just sökandens egen arbetsinsats (kanske tillsammans med ytterligare en eller ett fåtal medarbetares insatser) som mer eller mindre uteslutande skulle komma att påverka storleken på dennes kommande aktieutdelningar. Att en förutsättning i det nya målet var att det fanns utomstående ägare i sådan omfattning att utomståenderegeln i 57 kap. 5 § skulle ha varit tillämplig kan också ha legat sökanden i fatet.

HFD 2019 ref. 52 är således enligt min mening ett in casuavgörande i så måtto att preferensutdelningen på en viss aktieserie skulle tillfalla endast en (eller ett fåtal) medarbetare som var verksam inom en viss verksamhetsgren och därmed avhängig medarbetarens mer eller mindre individuella arbetsprestation. Utgången kan förklaras av de mycket speciella omständigheter som förelåg i målet.

I konsultbolag som bara ägs av verksamma konsulter förekommer i vissa branscher att man tillämpar en s.k. delägartrappa. Detta innebär att när en yngre medarbetare tas in som delägare får denna förvärva (till marknadspris) ett visst antal aktier för att under ett antal kommande år successivt förvärva ytterligare aktier för att i slutändan äga lika många aktier som seniora delägare. Behöver dessa då oroa sig efter denna dom? Jag anser inte det. I dessa fall finns i regel bara ett aktieslag och alla delägare får lika stor utdelning per aktie. Vidare är inte utdelningen kopplad till var och ens individuella arbetsprestation utan till bolagets hela resultat.14 Bedömningen skulle kunna bli annorlunda om konsultbolaget i stället hade emitterat s.k. spåraktier och där bara en eller ett fåtal delägare tilldelats aktier av ett visst aktieslag.

Rättsläget på området är sammanfattningsvis enligt min mening oförändrat efter den nya domen, som bekräftar att alltför fiffiga metoder för att söka förvandla ersättning för arbetsprestationer till lägre beskattad utdelning är dömda att misslyckas.

Ulf Tivéus är delägare och verksam i Unum Tax.

Här bortses från undantaget i 11 kap. 15 § IL.

Se RÅ 2010 not. 129 och de rättsfall som nämns i not. 2.

Se bland annat RÅ 1997 ref. 71, RÅ 2004 ref. 35 och HFD 2016 ref. 68.

Den tid som restriktionerna torde inte få vara alltför lång. I gratisaktiemålet var den perioden två år och i riskkapitalmålet var den sex år. Nu är det bekräftat att även en inlåsningsperiod på i vart fall sju år är tillåtet. Det kan dock noteras att Skatteverket förefaller vara av uppfattningen att aktier alltid är värdepapper med hänsyn till aktiers principiella överlåtbarhet trots långtgående förfoganderättsinskränkningar enligt ägaravtal. I det s.k. PwC-målet (Kammarrättens i Stockholm dom den 22 december 2014; mål nr 701-702-14) ansåg Skatteverket att aktieförvärv skett vid avtalstidpunkten trots väsentliga förfoganderättsinskränkningar som kunde gälla under betydligt längre tid.

Se RÅ 2000 ref. 56.

Se RÅ 2007 not. 129.

Se bland annat HFD 2016 ref. 68 (som gällde förärv av syntetiska optioner).

Jfr RÅ 2007 not. 129.