I HFD 2019 ref. 33 angavs i förhandsbesked om begreppet personalvårdsförmåner av mindre värde bland annat följande. Sökanden har möjlighet att få ett friskvårdsbidrag på upp till 6 500 kr. I första hand avser sökanden att använda bidraget för att betala ett medlemskap hos ett klättercenter och resterande del ska sökanden använda till ett gymkort. Sökanden vill veta om ett friskvårdsbidrag på 6 500 kr som betalas ut mot kvitto är skattefritt. Sökanden vill också veta hur högt det skattefria friskvårdsbeloppet är och hur bedömningen ska göras. Skatterättsnämnden fann att ett friskvårdsbidrag om 6 500 kr använt på det sätt som sökanden beskrivit uppfyller kraven på att vara av mindre värde och att förmånen är en skattefri personalvårdsförmån för sökanden. När det gällde frågan om hur högt ett skattefritt friskvårdsbidrag kan vara avvisade Skatterättsnämnden frågan med motiveringen att frågan inte hade något samband med sökandens skattskyldighet eller beskattning och att den därför inte kan vara av vikt för sökanden.
Skatteverket överklagade Skatterättsnämndens besked och yrkade att det skattefria beloppet avseende friskvårdsförmån skulle begränsas till 5 000 kr och att överskjutande belopp skulle utgöra en skattepliktig ersättning.
HFD börjar med att klargöra att vad som avses med mindre värde inte är uttalat i lagstiftningen och att lagstiftaren överlåtit till rättstillämpningen att följa och ta hänsyn till de förändringar som sker med tiden med synen på vad som avses med mindre värde. HFD hänvisar till rättsfallet RÅ 2001 ref. 44 där domstolen fann att ett årskort till en gymnastikanläggning värt 2 970 kr kunde vara en sådan personalvårdsförmån av mindre värde som är undantagen från beskattning samt till HFD 2018 ref. 2 där domstolen kom till samma slutsats gällande ett friskvårdbidrag som uppgick till 4 000 kr. HFD anför att huvudregeln är att förmåner som en anställd får från sin arbetsgivare är skattepliktiga. Bestämmelserna om skattefrihet för personalvårdsförmåner utgör ett undantag från denna regel och bör därför tillämpas restriktivt. Enligt HFD:s mening kan ett frisvårdsbidrag som uppgår till 6 500 kr inte anses vara av mindre värde varför det av Skatterättsnämnden meddelande förhandsbesked ska ändras i enlighet härmed.
Genom domen har HFD klargjort att ett friskvårdsbidrag om 6 500 kr inte kan anses utgöra en personalvårdsförmån av mindre värde. Vidare har HFD klargjort att i de fall friskvårdsbidraget som sådant överstiger vad som kan anses som mindre värde ska hela värdet beskattas hos mottagaren. Någon avräkning för eventuellt skattefritt belopp ska inte göras. Domen klargör inte var den exakta gränsen för vad som utgör mindre värde går. Skatteverket har i sin rättsliga vägledning angett att verket anser att ett friskvårdsbidrag för enklare slag av motion och friskvård på 5 000 kr inklusive mervärdesskatt per år och anställd är av mindre värde.
I HFD 2019 not. 5 angavs i förhandsbesked om engångsbelopp från en trygghetsförsäkring bland annat följande. Sökanden har drabbats av en arbetsskada som medfört rätt till ersättning från en försäkring. Under 2012 fick sökanden ett engångsbelopp som beskattades enligt 11 kap. 38 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL. Den del som vid den tidpunkten inte togs upp till beskattning begränsades till 15 prisbasbelopp. Under 2017 beslutade försäkringsbolaget att betala ut en tillkommande ersättning för samma skada som till viss del avsåg framtida inkomstförlust. Sökanden valde att få den tillkommande utbetalningen i form av ett engångsbelopp. Sökanden vill veta om han har rätt till delvis skattefrihet enligt 11 kap. 38 § IL för engångsbelopp under något av åren 2017–2019 även om sökanden för samma skada med tidigare beskattningsår fått engångsbelopp där den del som inte beskattats uppgått till 15 prisbasbelopp. Skatterättsnämnden ansåg att det klart framgår av bestämmelsens förarbeten (prop. 1976/77:50 s. 49–50) att den avsedda innebörden av 11 kap. 38 § IL är att begränsningen till 15 prisbasbelopp gäller sammanlagt för alla engångsbelopp för samma skada men att lagtexten inte är entydig. Eftersom lagtexten inte är entydig utan ger anledning till tvekan om vad som är den rätta innebörden finns skäl att söka ledning i förarbetena. Som anförts ovan följer av dessa att den aktuella begränsningen ska gälla sammanlagt för en och samma personskada oavsett hur många engångsbelopp som betalas ut.
Sökanden överklagade Skatterättsnämnden beslut och yrkade att endast 60 procent av varje engångsbelopp skulle tas upp till beskattning så länge det skattefria beloppet för respektive år inte överstiger 15 prisbasbelopp.
HFD konstaterar att lagtexten i 11 kap. 38 § IL till sin ordalydelse inte är så klar att det direkt av den kan utläsas hur bestämmelserna om begräsning av det skattefria beloppet till 15 prisbasbelopp är avsedd att tillämpas. HFD anser att den mest närliggande tolkningen av bestämmelsen om begränsning av det skattefria beloppet till 15 prisbasbelopp är att skattefriheten ska baseras på samtliga engångsbelopp som utbetalas för en och samma personskada oavsett om utbetalningarna sker under olika år. HFD fastställde Skatterättsnämndens förhandsbesked.
Domen klargör hur 11 kap. 38 § IL ska tolkas i de fall engångsbelopp avseende en och samma skada utbetalas under flera år.
I HFD 2019 ref. 52 angavs i förhandsbesked i fråga om utdelning på vissa aktier ska beskattas i inkomstslaget kapital eller tjänst bland annat följande. A avsåg att köpa preferensaktier av serie A i X AB (bolaget). Bolaget kommer att vara ett fåmansbolag men A:s aktier kommer inte att vara kvalificerade andelar på grund av utomstående ägande. Verksamheten i bolaget ska bestå av att förvalta fonder och/eller institutionella kapitalförvaltningsuppdrag med olika inriktningar i separata verksamhetsgrenar. Inom respektive verksamhetsgren ska ett team arbeta med förvaltning av en eller flera fonder. Teamen består av 0–2 säljare och 1–5 fondförvaltare (teammedlemmar). Som teammedlemmar kan även annan personal ingå. Teammedlemmarna är anställda av bolaget eller arbetar genom konsultavtal för bolagets räkning. Ett team kommer alltid att bestå av minst två personer. A kommer att ingå i ett team.
Bolaget ska till att börja med kunna ge ut stamaktier och preferensaktier av serie A–D.
Antalet preferensaktier som respektive teammedlem äger varierar bl.a. beroende på senioritet. Det kan finnas team där vissa medlemmar inte äger några aktier.
Samtliga ägare av preferensaktier kommer att ha förvärvat dessa till marknadsvärde. Teammedlemmar som innehar preferensaktier kommer också att erhålla en marknadsmässig lön för sitt arbete. Samtliga bolagets stamaktier ägs av Y AB. Y AB ska i normalfallet äga majoriteten av varje slags preferensaktie och i vart fall alltid mer än 30 procent. Y AB kommer fortsatt att inneha över 90 procent av rösterna i bolaget. Preferensaktier av respektive serie är enligt bolagsordningen berättigade till minst 6 procent av verksamhetsgrenens utdelningsbara resultat. Detta kan innebära att bolaget lämnar olika utdelning på de olika preferensaktierna. Varje preferensaktie inom respektive serie äger dock inbördes lika rätt till utdelning.
Under en period om sju år får teammedlem inte förfoga över aktierna utan att först inhämta samtycke från bolaget. Undantag finns för överlåtelse till eget helägt bolag.
A ville bland annat veta om löpande utdelning från bolaget till någon del skulle anses utgöra ersättning för en arbetsprestation och beskattas i inkomstslaget tjänst. Med hänsyn till de förfoganderättsinskränkningar preferensaktierna är behäftade med ville han också veta vid vilken tidpunkt aktierna skulle anses vara förvärvade.
Skatterättsnämnden ansåg att A får anses ha förvärvat preferensaktierna vid förvärvstidpunkten trots att förvärvet omfattas av förhållandevis långtgående förfoganderättsinskränkningar samt att det inte fanns tillräckliga skäl för att behandla löpande utdelning från X AB som annat än utdelning.
Skatteverket överklagade förhandsbeskedet till HFD och yrkade att hela eller i vart fall en del av utdelningen på preferensaktierna skulle beskattas i inkomstslaget tjänst
HFD börjar med att klargöra att huvudfrågan i målet är om utdelningen ska anses utgöra ersättning för arbetsprestation samt vid vilken tidpunkt preferensaktierna ska anses förvärvade. Vad gäller utdelningen på preferensaktierna anför HFD att det i allmänhet saknas anledning att behandla belopp som enligt beslut på bolagsstämma betalas ut till aktieägarna på annat sätt än utdelning. Av RÅ 2000 ref. 56 följer att denna princip inte kan upprätthållas i en aktiebolagsrättsligt säregen situation som innebär att aktier av olika slag ska ge olika utdelning beroende på vem som äger dem och där det finns en direkt koppling mellan lönsamheten i aktieägarens verksamhetsgren och utdelningen på dennes aktier. I sådant fall bör utdelningen ses som ersättning för arbetsprestation. HFD anser att det i nu aktuellt mål finns en direkt koppling mellan lönsamheten i aktieägarens verksamhetsgren och utdelningen på dennes aktier eftersom aktierna ska emitteras mot respektive verksamhetsgren, preferensaktierna inom varje serie kommer att ägas av dels utomstående ägare dels ett fåtal anställda eller konsulter, samt att utdelningen på preferensaktierna kommer att vara beroende av resultaten av teammedlemmarnas gemensamma arbete i verksamhetsgrenen. Den nu aktuell situation är därför, enligt HFD, jämförbar med den som bedömdes i RÅ 2000 ref. 56 även om preferensaktierna inom samma serie inbördes har lika rätt till utdelning. Detta eftersom det klart framgår att beroende på vilka fördelningsprinciper som tillämpas kan i praktiken en betydande grad av differentiering av utdelningen mellan ägare av aktier av samma slag uppnås samt att det inte finns någon som hindrar att bara en teammedlem äger preferensaktier av visst slag och att denne därmed blir ensamt berättigad till den utdelning som utgår till aktieägare som samtidigt är teammedlem. HFD anser därmed att den löpande utdelningen på preferensaktierna bör ses om ersättning för arbetsprestation som ska beskattas i inkomstslaget tjänst och att förhandsbeskedet ska ändras såvitt avser denna fråga. HFD instämmer i Skatterättsnämndens bedömning att preferensaktierna i enlighet med praxis ska anses förvärvade vid avtalstidpunkten.
Domen klargör att om det finns en direkt koppling mellan en aktieägares arbetsinsatser i bolaget och den utdelning han eller hon får på sina akter kan det bli aktuellt att betrakta utdelningen som ersättning för arbete, se även RÅ 2000 ref. 56.
Pia Blank Thörnroos