I mål HFD 2019 ref. 60 var frågan om det fanns förutsättningar att åsidosätta ett uppdragsavtal i kombination med åberopad F-skatt och i stället påföra arbetsgivaravgifter.
Omständigheterna i målet var att JVS (Joint Venture Söderströmstunneln HB) hade avtalat med två bolag om inhyrning av personal (besättning). De två bolagen, MM AB och TB AB, fakturerade under tre år JVS för de arbeten som besättningsmännen utförde. Skatteverket ansåg att de två bolagen var s.k. fakturaskrivande bolag och att besättningen vid den skatterättsliga bedömningen var att se som anställda av JVS, varför JVS påfördes arbetsgivaravgifter. Både förvaltningsrätten och kammarrätten gjorde samma bedömning som Skatteverket.
JVS överklagade till HFD som meddelade prövningstillstånd. JVS anförde att det inte var fråga om skenavtal utan att både MM AB och TB AB var godkända för F-skatt, att besättningen inte tidigare hade varit anställd av JVS och att avtalen motsvarade vad som gällde inom branschen. Skatteverket ansåg att bolagen endast varit betalningsförmedlare och att JVS var den verkliga arbetsgivaren eftersom bolagen inte hade tillhandahållit några tjänster åt JVS.
Se för liknande resonemang rörande bedömningen av om en faktura är osann eller inte, HFD 2012 ref. 69 II, och HFD 2019 ref. 6.
Det kan noteras att det finns bestämmelser om anmälningsskyldighet för en utbetalare av ersättning att anmäla till Skatteverket i de fall det är uppenbart att den som utför arbetet är att se som anställd hos utbetalaren (10 kap. 14 § SFL). I fall där utbetalaren är osäker kan det vara lämpligt att göra en anmälan i syfte att slippa solidariskt betalningsansvar enligt 59 kap. 7–9 §§ SFL.
HFD fann att det av utredningen i målet inte fanns stöd för slutsatsen att avtalen inte motsvarade vad parterna kommit överens om och biföll JVS överklagande.1 HFD menade för det första att den som betalar ut en ersättning ska kunna förlita sig på ett godkännande om F-skatt och för det andra att en inskränkning i denna tilltro endast är aktuellt om det står klart att avtalet inte motsvarar vad parterna egentligen har kommit överens om (s.k. skenavtal).2 Domen kan tolkas som att bestämmelserna om anmälningsskyldighet och solidariskt betalningsansvar i skatteförarandelagen inskränker utrymmet för att åsidosätta ingångna uppdragsavtal och bortse från åberopad F-skatt.
På liknande sätt som i HFD 2019 ref. 6 prövade HFD därefter om det fanns skäl att frångå de nu aktuella avtalen.
Det framstår som att MM AB och TB AB inte hade deklarerat skatter och avgifter på ett korrekt sätt och att bolagens F-skatt i efterhand hade återkallats. HFD menar dock att denna omständighet inte innebär att avtalen mellan bolagen och JVS därmed inte ska ges den innebörd de gett uttryck för. Skatteverket menade även att relationerna mellan en person anställd av JVS och de båda bolagen talade för att besättningen skulle ses som anställd direkt av JVS. Skäl för detta var bland annat att två personer i besättningen senare anställdes av en av JVS huvudägare och att den vid JVS anställda personen hade stora möjligheter att bestämma över besättningen. HFD delade inte denna uppfattning.
Se exempelvis RÅ 2007 ref. 61 I och II och HFD 2018 not. 14.
Rättsfallet kan ses som ytterligare ett i raden av de fall där F-skatten ges stor rättsverkan.3
Cejie bedriver för närvarande ett projekt om inkomstskatter och socialavgifter i gränsöverskridande situationer, vilket finansieras av Torsten Söderbergs stiftelse.
Katia Cejie4