I förhandsavgörandena C-80/18–C-83/18 Asociación Española de la Industria Eléctrica (UNESA) (C-80/18), Endesa Generación SA (C-82/18) mot Administración General del Estado, Iberdrola Generación Nuclear SAU (C-80/18 och C-82/18) och Endesa Generación SA (C-81/18), Iberdrola Generación Nuclear SAU (C-83/18) mot Administración General del Estado (C-81/18 och C-83/18) prövades lagligheten i en skatt på produktion av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall till följd av produktion av kärnkraftsel samt lagring av detta kärnbränsle och detta avfall i centraliserade anläggningar. Förhandsavgörandet avser tolkningen av artikel 191.2 FEUF, artikel 3.1 och 3.2 i direktiv om gemensamma regler för den inre marknaden för el, artiklarna 3 och 5 i direktiv om åtgärder för att trygga elförsörjning och infrastrukturinvesteringar samt artiklarna 20 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
Sökandena producerar kärnkraftsel och väckte talan om ogiltigförklaring av lagstiftningen om skatt på produktion av använt kärnavfall och av radioaktivt avfall från produktion av kärnkraftsel och skatt på lagring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall i centraliserade anläggningar. Bolagens talan ogillades varför bolagen överklagade till den hänskjutande domstolen.
Den förordning som begärs ogiltigförklarad har antagits på grundval av den energiskattelag som föreskriver vissa skatter på kärnenergi. Den hänskjutande domstolen har angett att den, för att avgöra om förordningen är lagenlig, måste fastställa om skyldigheterna som föreskrivs strider mot unionsrätten, i synnerhet de regler och principer som reglerar elmarknaden. Den hänskjutande domstolen anser att skatter på kärnenergi ingår i området för energibeskattning, trots att de inte belastar själva elproduktionen, utan det bränsle som används för produktionen av el och det avfall som genereras. Eftersom den uppbörd som följer av dessa skatter avser produktion och lagring av detta bränsle och härlett kärnavfall, anser den hänskjutande domstolen att de avser elproduktion och att de påverkar elproducenterna. Syftet med skatterna är att öka intäkterna i det finansiella systemet för el för att producenterna av kärnkraftsel ska bära en större del än övriga elproducenter av finansieringen av ”det taxerelaterade underskottet”, vilket motsvarar skillnaden mellan de intäkter som de spanska elföretagen uppbär från konsumenterna och de kostnader för tillhandahållande av el som erkänns i den nationella lagstiftningen. Den hänskjutande domstolen anser att den fria konkurrensen på elmarknaden är snedvriden om vissa företag utan sakliga skäl beskattas på grund av deras produktionssätt, även om beskattningen inte direkt påverkar vare sig elproduktionen i sig eller den producerade elen, utan bränsle och avfall samt lagring av det som använts för detta ändamål. En sådan skillnad i behandling skulle dessutom kunna strida mot unionsrätten om det fastställs att en sådan beskattning inte är grundad på miljöskydd och endast har införts av skäl som hänför sig till det taxerelaterade underskottet.
EU-domstolen gjorde bedömningen att icke-diskrimineringsprincipen, såsom den föreskrivs i artikel 3.1 i direktivet om gemensamma regler för den inre marknaden för el ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning om införande av skatter på produktion och lagring av kärnbränsle och kärnavfall vilka endast påförs företag som producerar el och därvid använder kärnenergi, när de skatternas huvudsakliga syfte inte är att skydda miljön, utan att öka intäkterna från elsektorn. Vidare fann domstolen att artikel 3.2 i samma direktiv ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning när miljöskyddssyftet och särdragen hos de miljöskatter som föreskrivs i lagstiftningen inte kommer till uttryck i den bindande delen av denna lagstiftning.
Av intresse är att de situationer som är i fråga i målen är rent interna, i den meningen att de saknar gränsöverskridande inslag, samt att skatterna på kärnenergi utgör skatteåtgärder. Därför är principen om icke-diskriminering i artikel 3.1 i direktiv 2009/72 tillämplig på dessa skatter endast om detta direktiv kan anses syfta till att tillnärma medlemsstaternas skattebestämmelser. Målet med direktivet är att skapa en inre marknad för el, har använt sig av det ordinarie lagstiftningsförfarandet i artikel 114.1 FEUF) för att anta åtgärder för tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar när det gäller den inre marknadens upprättande och funktion. Det framgår av lydelsen av artikel 114.2 FEUF att artikel 114.1 FEUF inte ska tillämpas på skattebestämmelser. Direktivet utgör inte en åtgärd för tillnärmning av medlemsstaternas skattebestämmelser, därför ska principen om icke-diskriminering i artikel 3.1 inte tillämpas på en nationell lagstiftning som inför skatter på produktion och lagring av kärnbränsle och kärnavfall.
Se även mål C-91/18 Europeiska kommissionen mot Grekland och C-105/18–C-113/18, Asociación Española de la Industria Eléctrica (UNESA) (C-105/18) m.fl. mot Administración General del Estado, vilka kommenteras i avsnitt B5 nedan.
Fredrik Jonsson