A7 Statliga stöd (EUF-fördraget)

EU-domstolen avkunnade flera intressanta domar i mål om skatter och statsstöd under 2019. Statsstöd är ett rättsområde som blir allt mer relevant för skatterätten, dels vad gäller utformningen av skattereglerna, dels vad gäller deras tolkning och tillämpning. Statsstödsrätten är också ett område under utveckling, och pågående ärenden gällande flera skatterättsliga förhandsbesked kommer att ge vissa svar på centrala frågor rörande sambandet mellan statsstöd och bolagsskatten.1 Det är vidare troligt att statsstödsreglerna framöver kommer att aktualiseras vad gäller skatter som styrmedel för miljöändamål, samt differentierad beskattning för olika sektorer (t.ex. den digitala eller den finansiella sektorn).

En av de mest intressanta domar som EU-domstolen avkunnade på statsstödsområdet under 2019 är Asociación Española de la Industria Eléctrica (förenade mål C-105/18–C-113/18). Målet handlade om den eventuella selektiviteten hos en avgift för användning av inlandsvatten för elproduktion. Huvudfrågan från ett svenskt perspektiv var om artikel 107.1 FEUF ska tolkas så, att det utgör statligt stöd att en avgift för användning av inlandsvatten för elproduktion inte ska betalas av producenter av el från andra källor än vatten. Liknande frågor har diskuterats i Sverige vad gäller fastighetsskattning av elproduktionsenheter.2 Ur ett bredare perspektiv berörs i målet den viktiga frågan om medlemsstaternas möjlighet att använda skatter som styrmedel för miljöändamål. Den viktigaste frågan för att fastställa avgiftens eventuella selektiva karaktär i målet Asociación Española de la Industria Eléctrica var om de vattenkraftsproducenter som omfattas av den aktuella avgiften och de elproducenter vars energikälla inte är vatten befinner sig i en jämförbar situation, med hänsyn till det mål som eftersträvas med den aktuella avgiften. EU-domstolen konstaterade att avgiften för användning av inlandsvatten för elproduktion syftar till att skydda och förbättra de allmänna vattenresurserna. Vidare påpekades att endast vattenkraftsproducenterna använder de allmänna vattenresurserna som källa för elproduktion, vilket kan ha en inverkan på miljön i vattenområdet i fråga. Domstolen konstaterade att andra elproducenter än de som använder vatten som energikälla och som inte är underkastade någon avgift för användning av inlandsvatten för elproduktion således inte, med hänsyn till det mål som eftersträvas med avgiften, befinner sig i en situation som i faktiskt och rättsligt hänseende är jämförbar med situationen för elproducenter som använder vatten som källa.3 Detta synsätt är förenligt med hur domstolen resonerade i det viktiga målet ANGED (C-233/16) och skulle kunna tolkas så att mer utrymme ges till medlemsstaterna för att använda skatter som styrmedel för miljöändamål. Domstolen ansåg nämligen dels att elproducenter som använder olika energikällor inte är i en jämförbar situation, dels att ett beskattningskriterium avseende källan till elproduktionen ”i princip” gör det möjligt för en medlemsstat att införa en avgift enbart för de elproducenter som använder en specifik energikälla, som t.ex. vatten. Domstolens uttalanden grundar sig på det faktum att i avsaknad av unionsbestämmelser på området, omfattas medlemsstaternas beskattningsrätt av möjligheten att fastställa beskattningsunderlag och fördela skattebördan mellan olika produktionsfaktorer och ekonomiska sektorer.

Domen Asociación Española de la Industria Eléctrica innefattar även några intressanta principiella ställningstaganden. EU-domstolen bekräftar bland annat att en skatt inte bara kan vara selektiv om den avviker från en ”normal beskattning”, utan också om dess effekter träffar företagen olika,4 dvs. om skatten är de facto selektiv. Med andra ord ställs det krav på att en skatt ska vara utformad på ett konsekvent sätt, och inte t.ex. utesluta vissa företag från dess tillämpningsområde; något som dock bör tonas ned i ljuset av det resonemang i samma mål som diskuterades i denna artikels tidigare stycke, gällande jämförbarhetskriteriet sett till referenssystemets målsättning. EU-domstolen verkar också bekräfta ett synsätt som utvecklades av generaladvokaten Kokott i målet ANGED (C-233/16) vad gäller selektivitetskriteriets funktion som diskrimineringsförbud: selektivitetskriteriet vore uppfyllt om den nationella åtgärden ”i allt väsentligt kan anses vara diskriminerande”,5 något som skulle minska relevansen av fastställandet av referenssystemet vid tillämpningen av selektivitetskriteriet. Sist handlade domen även om den s.k. regionala selektiviteten, genom frågan om huruvida artikel 107.1 FEUF ska tolkas så, att det utgör statligt stöd att en avgift för användning av inlandsvatten för elproduktion inte ska betalas av producenter av vattenkraft som är verksamma enbart i avrinningsområden belägna i en autonom region. EU-domstolen ansåg nämligen att de vattenkraftsproducenter som är verksamma inom ett avrinningsområde som är beläget inom en autonom region inte befinner sig i en jämförbar situation med energiproducenter som bedriver verksamhet i avrinningsområden som är belägna i flera regioner. Detta ledde domstolen till slutsatsen att åtgärden inte var selektiv.

Ett annat intressant mål som avgjordes under 2019 var A-Fonds mot Inspecteur van de Belastingdienst (C-598/17). Målet berörde bland annat frågan om sambandet mellan de fria rörligheterna och statsstödsreglerna. Det har sedan tidigare klargjorts att ett statsstöd inte får medges om stödet innebär en olikbehandling mellan interna och gränsöverskridande situationer. A-Fonds-målet gäller en situation där åtgärden för att motverka en olikbehandling mellan interna och gränsöverskridande situationer innebar ett statsstöd. Målet handlade om återbetalning av källskatt. Enligt en nederländsk bestämmelse kunde bara personer med hemvist i Nederländerna få en källskatt återbetald. Detta visade sig kunna strida mot den fria rörligheten för kapital, och för att åtgärda denna olikbehandling skulle även utländska personer behöva få skatten återbetald. Frågan var om en sådan återbetalning kunde innebära ett statsstöd, och om den nationella domstolen var behörig att döma i denna fråga. EU-domstolen ansåg att unionsrätten utgjorde hinder för att en nationell domstol skulle pröva huruvida hemvistkravet i det aktuella målet var förenligt med den fria rörligheten för kapital. Detta berodde på att skatteåterbetalningen kunde utgöra en stödordning, som en nationell domstol inte är behörig att bevilja. Med andra ord får inte den nationella domstolen besluta att skatten ska återbetalas, om återbetalningen kan innebära ett statligt stöd. Målet visar att en nationell domstol inte är behörig att bevilja ett statligt stöd i denna typ av fråga, eftersom EU-kommissionen har en exklusiv kompetens på området. Detta framgår bland annat av genomförandeförbudet och anmälningsplikten enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget.

Genomförandeförbudet och anmälningsskyldigheten i artikel 108.3 FEUF berördes också i målet Finanzamt Linz (C-585/17). Av intresse från ett svenskt perspektiv var huruvida artikel 108.3 FEUF ska tolkas så, att en nationell lagstiftning som ändrar en stödordning genom att minska kretsen av mottagare av dessa stöd, omfattas av genomförandeförbudet och anmälningsskyldigheten. Den i målet aktuella nationella lagstiftningen innebar en partiell återbetalning av energiskatt som togs ut på naturgas och elenergi, men endast till företag vars huvudsakliga verksamhet bestod i tillverkning av materiella varor. Enligt denna lagstiftning kunde alltså tjänsteleverantörer inte få energiskatter återbetalda. EU-domstolen slog fast att den anmälningsskyldighet som föreskrivs i artikel 108.3 FEUF utgör en grundläggande del av de kontrollsystem som införts genom EUF-fördraget på statsstödsområdet. Inom ramen för detta system är medlemsstaterna skyldiga dels att underrätta kommissionen om alla planer på att vidta eller ändra en stödåtgärd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, dels att inte genomföra en sådan åtgärd förrän kommissionen har antagit ett slutligt beslut om åtgärden. Enligt domstolens praxis ska det vid prövningen av huruvida en åtgärd utgör ett stöd, i den mening som avses i artikel 107 FEUF, bland annat tas hänsyn till den krets av stödmottagare som ska beviljas detta stöd, för att det särskilt ska kunna kontrolleras huruvida denna åtgärd är selektiv. EU-domstolen ansåg att detta innebär att en ändring av kriterierna för att identifiera mottagarna av ett stöd inte enbart är av rent formell eller administrativ art, utan dess effekter kan påverka frågan huruvida en åtgärd ska betraktas som stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF och följaktligen huruvida det är nödvändigt att anmäla detta stöd i enlighet med den skyldighet som föreskrivs i artikel 108.3 FEUF. Den österrikiska bestämmelsen som ändrade en stödordning genom att minska kretsen av mottagare av dessa stöd ansågs alltså omfattas av den anmälningsskyldighet som föreskrivs i artikel 108.3 FEUF.

Utöver EU-domstolen avkunnades även några domar av EU-tribunalen, som dömer i första instans när EU-kommissionens beslut på statsstödsområdet överklagas. Eftersom de flesta intressanta mål som döms av EU-tribunalen överklagas till EU-domstolen (som då dömer i sista instans) har jag valt att inte presentera målen som avkunnades av EU-tribunalen. Det kan dock noteras att tribunalen dömde i de första målen i frågor om statsstöd och skatterättsliga förhandsbesked gällande internprissättning. Detta gäller Belgiens excess profit exemption regime6, Nederländerna och Starbucks7, samt Luxemburg och Fiat8. Dessa mål innebar en överraskande principiell seger för EU-kommissionen, även om tribunalen ansåg att kommissionen i flera avseenden inte uppfyllde sin bevisbörda.9 Det återstår naturligtvis att se hur EU-domstolen kommer att döma i dessa kontroversiella frågor.10

Jérôme Monsenego