Angående det målet, se Skattenytt 2019 s. 402 ff.
De förenade målen C-662/18 och C-672/18 AQ och DN gällde tolkningen av fusionsdirektivets regler om andelsbyte. Enligt artikel 8 ska ett andelsbyte som uppfyller kraven i direktivet inte leda till någon omedelbar beskattning hos delägaren, men den värdeökning som tidigare uppstått på de bortbytta aktierna kan beskattas vid en senare överlåtelse. Medlemsstaterna har också ett visst utrymme att själva välja den teknik som ska användas för att åstadkomma det resultat som föreskrivs för andelsbyten i fusionsdirektivet. I det tidigare målet C-327/16 Jacob och Lassus konstaterades att det är förenligt med direktivet att fastställa en beskattningsbar kapitalvinst vid själva andelsbytet om beskattningen av denna vinst skjuts upp till ett senare tillfälle.1 Detta betyder att beräkningen av kapitalvinsten tillåts att följa de regler som gällde vid själva andelsbytet, så länge beskattningen skjuts upp. I det nu aktuella fallet, som också gällde fransk skatterätt, var frågan om andra regler än kapitalvinstberäkningen (t.ex. avdrag som avsåg innehavstid och tillämplig skattesats) skulle följas så som de gällde vid andelsbytet eller vid tidpunkten för en senare avyttring. EU-domstolen konstaterade att om beskattningstidpunkten skjuts upp ska de regler som gäller vid tidpunkten för den senare avyttringen tillämpas. Dessa regler ska också tillämpas som om andelsbytet inte har ägt rum. Det betyder exempelvis att tillämpningen av skatteregler som villkoras av viss innehavstid inte ska påverkas av andelsbytet. Som jag uppfattar domskälen skulle annars ett andelsbyte riskera att leda till negativa skattemässiga konsekvenser jämfört med om de ursprungliga andelarna istället hade innehavts fram till den senare avyttringstidpunkten.
EU-domstolens tolkning ger uttryck för en rimlig avvägning, eftersom andelsbytet annars i allt väsentligt kunde betraktas som den tidpunkt som utlöser beskattningen. Det enda som skulle bli kvar av fusionsdirektivets krav på att ett andelsbyte ”inte i sig [får] leda till beskattning” (artikel 8.1) vore i så fall ett rent uppskov med skatteinbetalningen. EU-domstolens tolkning framstår också som rimlig i ljuset av artikel 8.6, som stadgar att direktivet inte hindrar medlemsstaterna från att beskatta en senare avyttring av de mottagna andelarna ”på samma sätt som de beskattar vinst som uppstår vid överlåtelse av de värdepapper som innehades före förvärvet”. Denna passage kan läsas så att beskattningen i huvudsak ska ske som om andelsbytet inte hade ägt rum.
Martin Berglund