Alkoholskattedirektivet
I förhandsavgörandet C-567/17 Bene Factum UAB mot Valstybine mokesciu inspekcija prie Lietuvos Respublikos finansu ministerijos (nationella skatteinspektionen) prövades tolkningen av artikel 27.1 b i alkoholskattedirektivet angående beskattning av etylalkohol som ingått som ingrediens i kosmetika och kroppsvårdsprodukter.
Bene Factum var etablerat i Litauen och ägnade sig åt tillverkning av och handel med kosmetika och kroppsvårdsprodukter. Bene Factum förde in munvatten och kosmetisk alkohol som förvärvats från ett bolag etablerat i Polen. Det polska bolaget tillverkade dessa varor för Bene Factum som utövade kontroll över tillverkningsprocessen bl.a. genom att besluta om varornas sammansättning, förpackning samt etiketternas utseende. De aktuella varorna var uteslutande avsedda för Bene Factum och bar detta bolags varumärke BF-cosmetics. Etylalkoholen som ingick i varorna som frisläppts för konsumtion i Polen, var denaturerad enligt polska krav. Isopropylalkohol hade använts vid denatureringen. Bene Factum deklarerade inte införseln av varorna i Litauen och betalade inte heller någon punktskatt för alkoholen. Skatteinspektionen genomförde en kontroll av Bene Factum och upptäckte att de varor som importerats och levererats av bolaget hade sålts av olika grossist- och detaljhandelsföretag, som bl.a. drev kiosker. Saluföringen i kioskerna var inriktad på en målgrupp som konsumerade varorna som rusgivande alkoholdrycker. Skatteinspektionen fann därför att de varorna var avsedda att konsumeras som livsmedel och att etylalkoholen i varorna skulle beläggas med punktskatt. Skatteinspektionen ålade Bene Factum att betala punktskatt och därtill hörande belopp. Bene Factum överklagade till skattetvistnämnden och, därefter till Regionala förvaltningsdomstolen, vilka var för sig fastställde det beslut som den nationella skatteinspektionen hade meddelat och avslog respektive överklagande. Bene Factum överklagade Regionala förvaltningsdomstolens avgörande till Högsta förvaltningsdomstolen som vände sig till EU-domstolen.
EU-domstolen fann att artikel 27.1 b ska tolkas så, att den är tillämplig på etylalkohol som är denaturerad i enlighet med någon medlemsstats krav, vilken ingår i kosmetika eller munvårdsprodukter som, även om de inte som sådana är avsedda för konsumtion, likväl konsumeras som alkoholdrycker av vissa personer. Vidare fann EU-domstolen att artikel 27.1 b ska tolkas så, att den är tillämplig på etylalkohol som är denaturerad i enlighet med någon medlemsstats krav, vilken ingår i kosmetika eller munvårdsprodukter som, även om de inte som sådana är avsedda för konsumtion, likväl konsumeras som alkoholdrycker av vissa personer, när den person som importerar dessa varor från en medlemsstat – för att de ska levereras till slutkonsumenter av andra personer – med vetskap om att varorna även konsumeras som alkoholdrycker, tillverkar och märker varorna med beaktande av denna omständighet i syfte att öka deras försäljning.
EU-domstolen uttalade att undantaget från tillämpning av alkoholskattedirektivet gäller om alkoholen är denaturerad enligt någon medlemsstats krav. Av särskilt intresse är att EU-domstolen erinrar om att den behöriga nationella myndigheten inte har övervägt att tillämpa artikel 27.5 i alkoholskattedirektivet, som bl.a. reglerar situationen om en medlemsstat finner att en vara som har blivit skattebefriad ger upphov till skatteflykt, skatteundandragande eller missbruk i beslutet och att den hänskjutande domstolen inte heller har frågat EU-domstolen hur sistnämnda bestämmelse ska tolkas.
I förhandsavgörandet C-195/18 i brottmålet mot B. S. prövades om artikel 2 i alkoholskattedirektivet ska tolkas så, att en mellanliggande produkt som blandas med alkoholfria drycker som framställs av en vört som innehåller färre mältade ingredienser än omältade och i vilken glukossirap har tillsatts före jäsningen, kan kvalificeras som en ”öl, tillverkad av malt” enligt nummer 2203 i KN. Den produkt som salufördes av B.S. var en blandning av en mellanliggande produkt som framställts genom alkoholjäsning och alkoholfria drycker.
EU-domstolen gjorde bedömningen att artikel 2 i alkoholskattedirektivet ska tolkas så, att en mellanliggande produkt som ska blandas med alkoholfria drycker som framställts av en vört som innehåller färre mältade ingredienser än omältade och i vilken glukossirap har tillsatts före jäsningen kan kvalificeras som ”öl, tillverkad av malt” enligt nummer 2203 i KN, under förutsättning att nämnda produkt har de organoleptiska egenskaperna för öl.
Av ovanstående följer att om de organoleptiska egenskaperna hos den mellanliggande alkoholhaltiga produkt som har blandats med alkoholfria drycker vid framställningen av slutprodukt inte motsvarar dem för öl, vilket bland annat är fallet om den mellanliggande produkt inte visuellt har utseende av öl eller inte smakar som öl, kan denna produkt inte kvalificeras som ”öl, tillverkad av malt” enligt nummer 2203 i KN.
Alkoholskattedirektivet och FEUF
I fördragsbrottsärendet mål C-91/18 Europeiska kommissionen mot Grekland prövades om Grekland underlåtit att uppfylla sina skyldigheter 1) enligt artiklarna 19 och 21 i alkoholskattedirektivet, jämförda med artikel 23.2 i detta direktiv, liksom enligt artikel 110 FEUF, genom att anta och bibehålla lagstiftning enligt vilken en punktskattesats som reducerats med 50 procent i förhållande till den normala nationella punktskattesatsen ska tillämpas på tsipouro och tsikoudia som framställts av destilleringsföretag som kallas för ”systematiska destillatörer”, medan den normala punktskattesatsen ska tillämpas på alkoholdrycker som importerats från andra medlemsstater, och 2) enligt artiklarna 19 och 21 i alkoholskattedirektivet, jämförda med artikel 22.1 samt med artikel 3.1, liksom enligt artikel 110 FEUF, genom att anta och bibehålla lagstiftning enligt vilken en kraftigt reducerad punktskattesats ska tillämpas på tsipouro och tsikoudia som framställts av små ”tillfälliga” destillatörer, medan den normala punktskattesatsen ska tillämpas på alkoholdrycker som importerats från andra medlemsstater.
Kommissionen tog emot ett klagomål om skattesatserna som var tillämpliga på alkoholdryckerna tsipouro och tsikoudia. Efter att ha granskat klagomålet skickade kommissionen en formell underrättelse till Grekland i vilken den angav att medlemsstaten hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktiven 92/83 och 92/84 samt artikel 110 FEUF. Grekland svarade och underrättade kommissionen om sin avsikt att ändra den nationella lagstiftningen rörande små destillatörer. Då kommissionen inte hade mottagit uppgifter om de aviserade lagstiftningsförändringarna som efterfrågats genom en skrivelse till Grekland, skickade kommissionen en kompletterande formell underrättelse, som Grekland svarade på. Kommissionen var inte nöjd med svaret och skickade ett motiverat yttrande, där kommissionen vidhöll kritiken och uppmanade att vidta nödvändiga åtgärder för att rätta sig efter det motiverade yttrandet inom två månader. Grekland meddelade att de hade för avsikt att ändra lagstiftningen, dels genom att se till att den punktskattesats som reducerats med 50 procent i förhållande till den normala punktskattesatsen och som tillämpades på tsipouro och tsikoudia även skulle bli tillämplig på annan druvrestsprit från andra medlemsstater, dels genom att göra denna med 50 procent nedsatta skattesats tillämplig vid små destillatörers framställning av tsipouro och tsikoudia och samtidigt införa en regel om att produktionen får uppgå till maximalt 120 kg per år och producent och uteslutande användas för privat konsumtion, vilket innebär att all saluföring förbjuds. Kommissionen underrättade Grekland om att lagstiftningsförslaget inte kunde leda till att medlemsstaten uppfyllde de skyldigheter som åligger den enligt direktiven 92/83 och 92/84 samt artikel 110 FEUF. Kommissionen mottog inte några ytterligare upplysningar och väckte därför fördragsbrottstalan.
EU-domstolen fann att Grekland har åsidosatt sina skyldigheter 1) enligt artiklarna 19 och 21 i direktiv 92/83/EEG jämförda med artikel 23.2 i samma direktiv, genom att anta och bibehålla lagstiftning enligt vilken en punktskattesats som reducerats med 50 procent i förhållande till den normala nationella punktskattesatsen ska tillämpas på tsipouro och tsikoudia som framställts av destilleringsföretag som kallas för ”systematiska destillatörer”, och 2) enligt artiklarna 19 och 21 i direktiv 92/83, jämförda med artikel 22.1 i samma direktiv, samt med artikel 3.1 i direktiv 92/84/EEG, genom att anta och bibehålla lagstiftning enligt vilken en kraftigt reducerad punktskattesats ska tillämpas, i enlighet med villkoren i denna lagstiftning, på tsipouro och tsikoudia som framställts av små ”tillfälliga” destillatörer.
Det är möjligt att tillåta medlemsstaterna att tillämpa nedsatta skattesatser eller ge skattebefrielse för vissa produkter av regional och traditionell natur. I de fall då medlemsstater tillåts tillämpa nedsatta skattesatser, bör de nedsatta skattesatserna inte vålla snedvridning av konkurrensen inom den inre marknaden.
Medlemsstaterna får tillämpa nedsatta punktskattesatser på etylalkohol som framställs av små destillerier med följande begränsningar: de reducerade skattesatserna, som får understiga minimiskattesatsen, får inte tillämpas på företag som producerar mer än 10 hektoliter ren alkohol per år. Medlemsstater som tillämpade reducerade skattesatser den 1 januari 1992 för företag som producerar mellan 10 hektoliter och 20 hektoliter ren alkohol per år får dock fortsätta att göra det. De nedsatta skattesatserna får inte sättas lägre än till 50 % av den nationella standardsatsen. I bestämmelserna avses med litet destilleri ett destilleri som är juridiskt och ekonomiskt oberoende av andra destillerier och som inte arbetar på licens. Medlemsstaterna får fastställa bestämmelser där alkohol som framställs av små producenter får omsättas fritt så snart den framställts (förutsatt att producenterna inte själva har genomfört några transaktioner inom gemenskapen) utan att underkastas skatteupplagsförfaranden, och att den slutligt schablonbeskattas.
Tobakskattedirektivet
I förhandsavgörandet C-638/17 Valstybine mokesciu inspekcija prie Lietuvos Respublikos finansu ministerijos (Statliga skatteinspektionen under finansministeriet i Republiken Litauen) (skatteinspektionen) mot Skonis ir kvapas UAB prövades om artikel 4.1 i tobakskattedirektivet ska tolkas så, att begreppet ’cigarrer eller cigariller’ omfattade situationer där en del av det yttre täckbladet av naturtobak eller homogeniserad tobak täckts av ett extra yttre skikt (av papper) samt om det är relevant för svaret på denna fråga att papper har använts som ett extra skikt på det yttre täckbladet på tobaksprodukten (där filtret är) innebar att produkten liknar en cigarett.
Skonis ir kvapas importerade tobaksvaror. I EMCS angavs att de omfattas av kategorin cigarrer eller cigariller. Tobaksprodukterna bestod av tobaksrullar med finskuren tobak, som är 87 millimeter (mm) långa och 8 mm breda och har ett filter, med ett täckblad av naturtobak, även, i höjd med filtret, täckta av ett ytterligare skikt av papper. Efter en revision ansåg skatteinspektionen att dessa produkter inte motsvarade definitionen av cigarrer eller cigariller och att de i stället borde behandlas som cigaretter. Skatteinspektionen ålade Skonis ir kvapas att betala extra punktskatt, ränta samt skattetillägg. Skonis ir kvapas överklagade till skattetvistnämnden. Skattetvistnämnden biföll klagomålet och ogiltigförklarade beslutet. Skatteinspektionen överklagade skattetvistnämndens beslut till den regionala förvaltningsdomstolen, som avslog överklagandet. Skatteinspektionen överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen.
EU-domstolen fann att artikel 4.1 a i tobaksskattedirektivet ska tolkas så, att tobaksprodukter där en del av det yttre täckbladet av naturtobak täcks av ett ytterligare skikt av papper i höjd med filtret, som gör att dessa produkter visuellt liknar cigaretter, tillhör kategorin cigarrer eller cigariller.
Av intresse är kommissionens yttrande där det uttalades att de förklarande anmärkningarna inte har någon som helst inverkan på definitionen av cigarrer eller cigariller, i den mening som avses i tobaksskattedirektivet eftersom detta direktiv, till skillnad från andra direktiv avseende punktskattepliktiga varor, exempelvis energiskattedirektivet inte innehåller någon hänvisning till KN-nummer för att definiera vilka tobaksvaror som omfattas av dess tillämpningsområde. Skatterättsnämnden, HFD och övriga domstolar har vid olika tillfällen ansett att som stöd för tolkningen för vad som utgör olika tobaksprodukter kan ett värdefullt hjälpmedel vara de förklarande anmärkningarna.
Energiskattedirektivet
I förhandsavgörandet C-270/18 UPM France SAS mot Premier ministre, Ministre de l’Action et des Comptes publics prövades tolkningen av artiklarna 14.1 a och 21.5 tredje stycket energiskattedirektivet angående beskattning av naturgas som är avsedd för kombinerad produktion av värme och elektricitet (kraftvärmeproduktion).
Vid produktion av papper drev UPM ett kraftvärmeverk, där bolaget använde naturgas som bränsle. Leverantören till UPM redovisade och betalade skatt på naturgasen. UPM ansåg att den del av dessa leveranser som användes för att producera elektricitet borde ha befriats från skatt enligt artikel 14.1 a i energiskattedirektivet och väckte talan vid Tribunal administratif de Cergy-Pontoise (förvaltningsdomstolen) och yrkade återbetalning av den skatt som tagits ut samt ersättning för den skada som det anser sig ha lidit på grund av Frankrikes var försenat med att införliva direktivet med fransk rätt. Domstolen fann att det delvis saknades anledning att döma i saken när det gällde de belopp som hade återbetalats för perioden den 1 januari 2007–31 mars 2008, ogillade nämnda domstol bolagets yrkanden i övrigt. I dom av den 15 mars 2016 ogillade Cour administrative d’appel de Versailles (förvaltningsdomstolen i andra instans) UPM:s överklagande, med motiveringen att den naturgas som bolaget hade använt sig av enbart omfattades av artikel 15 i nämnda direktiv, och inte av artikel 14 i samma direktiv, och att systemet för beskattningen av denna naturgas inte kunde delas upp beroende på om naturgasen var avsedd för värme- eller elproduktion. UPM överklagade domen till Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen).
EU-domstolen fann att artikel 21.5 tredje stycket andra meningen i energiskattedirektivet ska tolkas på så sätt att den skattebefrielse som föreskrivs i nämnda bestämmelse för småproducenter av elektricitet – under förutsättning, med avvikelse från artikel 14.1 a i detta direktiv, att de energiprodukter som används för att producera denna elektricitet beskattas – inte fick tillämpas av Frankrike under den övergångsperiod som medlemsstaten enligt artikel 18.10 andra stycket i energiskattedirektivet medgavs fram till och med den 1 januari 2009, under vilken period Frankrike inte införde det system för elbeskattning som föreskrivs i samma direktiv.
Av tidigare referade Cristal Union, C-31/17 framgår av systematiken i energiskattedirektivet att den i artikel 14.1 a första meningen i direktivet föreskrivna skyldigheten att bevilja skattebefrielse för energiprodukter som används för att framställa elektricitet, med undantag för dessa två specialfall, är ovillkorligen tvingande för medlemsstaterna. Dessa specialfall är 1. att medlemsstaterna av miljöpolitiska skäl får beskatta energiprodukter som används för att framställa elektricitet, och 2. småproducenter där medlemsstater som beviljar skattebefrielse för elektricitet som framställs av småproducenter av elektricitet ska beskatta de energiprodukter som används för att framställa denna elektricitet.
I förhandsavgörandet C-68/18 SC Petrotel-Lukoil SA mot Agentia Nationala de Administrare Fiscala – Directia Generala de Administrare a Marilor Contribuabili, Agentia Nationala de Administrare Fiscala – Directia Generala de Solutionare a Contestatiilor prövades tolkningen av artikel 2.3 och artikel 21.3 i energiskattedirektivet
PLK bedriver verksamhet i form av framställning av energiprodukter, bl.a. olika motorbränslen, i enlighet med tillstånd för skatteupplag vilka gör att bolaget under punktskatteuppskov kan ta emot, framställa, bearbeta, inneha och avsända vissa av dessa produkter. PLK tillverkar även eldningsolja 40/42S och eldningsolja i halvfabrikat. PLK hade förbrukat eldningsolja 40/42S och eldningsolja i halvfabrikat som bränsle för uppvärmning i ugnar och i bolagets kraftvärmeverk. Myndigheterna ansåg att PLK aldrig ansökt om likställning med en motsvarande produkt för att fastställa punktskatten för eldningsoljan och fattade ett beslut om betalning av ytterligare punktskatt, avseende bland annat förbrukning av eldningsolja 40/42S och eldningsoljan i halvfabrikat i kraftvärmeverket. För beräkningen av dessa punktskatter, och i avsaknad av ett beslut om likställning av eldningsoljan i halvfabrikat med en annan energiprodukt, tillämpade myndigheterna som genomförde skattekontrollen punktskatten på dieselbrännolja. PLK ansåg att myndigheten inte hade tagit hänsyn till att eldningsoljan i halvfabrikat hade likställts med eldningsolja i ett beslut. PLK väckte talan vid domstol och yrkade att besluten ska ogiltigförklaras och att det ska fastställas att PLK har rätt till återbetalning av viss punktskatt.
Tvisten ger upphov till en fråga om tolkningen av artikel 21.3 i energiskattedirektivet, där det föreskrivs ett undantag från skattskyldighet för skatten på konsumtion av energiprodukter inom ett anläggningsområde som tillhör en anläggning som framställer energiprodukter när de förbrukade produkterna själva har framställts inom denna anläggning. Vidare är det nödvändigt med preciseringar vad gäller mekanismen som föreskrivs i artikel 2.3 i energiskattedirektivet, vad gäller beskattning av energiprodukter för vilka energiskattedirektivet inte föreskriver någon särskild skattesats. I detta avseende ska det även prövas om skattemyndighetens beslut att inte beakta det senare beslutet att likställa eldningsoljan i halvfabrikat med eldningsolja strider mot proportionalitetsprincipen.
EU-domstolen fann att artikel 21.3 i energiskattedirektivet ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser eller nationell praxis som innebär beskattning av energiprodukter som förbrukas vid kraftvärmeverket i den anläggning där de har framställts under förutsättning att denna förbrukning syftar till att framställa energiprodukter genom att generera den värmeenergi som är nödvändig för den tekniska processen för framställning av nämnda produkter. Denna tolkning påverkar i princip inte tillämpningen av artikel 14.1 a i direktivet på den del av energiprodukterna som förbrukas för att framställa elektricitet. Vidare fann domstolen att artikel 2.3 i energiskattedirektivet och proportionalitetsprincipen ska tolkas så, att de utgör hinder för nationella bestämmelser eller nationell praxis som, i avsaknad av en ansökan till de behöriga skattemyndigheterna om klassificering avseende punktskatt på energiprodukter vilkas skattenivå inte fastställts i detta direktiv, innebär att punktskattesatsen för dieselbrännolja ska tillämpas, och att denna skattesats ska fortsätta att tillämpas, trots att ett klassificeringsbeslut har erhållits i ett senare skede i vilket dessa produkter likställts med eldningsolja.
I Sverige har Skatteverket i ställningstaganden i några fall angett vad verket anser utgöra likvärdigt bränsle, bl.a. anser verket att gasol i gasform som ska beskattas som flytande gasol.
Punktskattedirektivet
I förhandsavgörandet C-579/18 Ministère public, Ministre des Finances du Royaume de Belgique mot QC, Comida paralela 12 prövades om artikel 38 punktskattedirektivet jämförd med artikel 8.2 i samma direktiv, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken, i händelse av olaglig införsel till en medlemsstat av punktskattepliktiga varor som redan har släppts för konsumtion i en annan medlemsstat, en juridisk person som är civilrättsligt ansvarig för brott som dess verkställande direktör har begått, är solidariskt betalningsskyldig för punktskatten.
Comida paralela var ett bolag bildat enligt spansk rätt och vars verksamhetsföremål är handel med drycker. QC är bolagets verkställande direktör. Bolaget och QC klandrades för att under åren 2012 och 2013 olagligt ha infört drycker till Belgien, vilka hade släppts för konsumtion i en annan medlemsstat, utan att dessa varor har åtföljts av ett förenklat följedokument eller ett garantiintyg och utan att bolaget och QC har betalat punktskatt och förpackningsavgift.
I en dom ålade Tribunal correctionnel de Liège (brottmålsdomstol) Comida paralela och QC att solidariskt betala punktskatten, de särskilda punktskatterna och förpackningsavgiften jämte ränta, samt att, i syfte att möjliggöra konfiskering, inkomma med den mängd drycker som hade ”importerats bedrägligt” eller att betala motsvarande värde. Därutöver påfördes Comida paralela böter. Bolaget överklagade domen till den hänskjutande domstolen. Domstolen frikände Comida paralela i straffrättsligt hänseende med motiveringen att bolaget endast var ett bulvanföretag som hade gjort det möjligt för QC att genomföra bedrägeri i eget intresse. Den hänskjutande domstolen preciserade, med avseende på den belgiska lagstiftningen, att en juridisk person inte kan ådra sig straffrättsligt ansvar på grund av en handling som ett organ har utfört vid utövandet av sitt uppdrag, om denna handling enbart har vidtagits i organets intresse och till skada för den juridiska personen.
Trots att Comida paralela frikändes i straffrättsligt hänseende, är det fortfarande civilrättsligt ansvarigt i egenskap av solidariskt betalningsansvarig för tullskulden. Enligt den hänskjutande domstolen är det inte förenligt med tullkodexen att ett bolag är skyldigt att betala en tullskuld som uppkommit genom att bolagets verkställande direktör olagligt har infört varor från en medlemsstat till Belgien. Domen överklagade till Cour d’appel de Liège.
EU-domstolen fann att artikel 38, jämförd med artikel 8.2 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken, i händelse av olaglig införsel till en medlemsstat av punktskattepliktiga varor som redan har släppts för konsumtion i en annan medlemsstat, en juridisk person som är civilrättsligt ansvarig för brott som dess verkställande direktör har begått, är solidariskt betalningsskyldig för punktskatten.
I artikel 8.1 a ii i punktskattedirektivet föreskrivs att, i händelse av en oegentlighet under flyttning av punktskattepliktiga varor enligt ett uppskovsförfarande är varje person som medverkat i den otillåtna avvikelsen och som var medveten om eller rimligen borde ha varit medveten om att denna avvikelse var otillåten skyldig att betala punktskatt som förfallit till betalning. Detta andra villkor, som är jämförbart med kravet på uppsåt, har dock inte använts av unionslagstiftaren i artikel 38.3 i detta direktiv. I artikel 38.3 i punktskattedirektivet preciseras inte närmare begreppet person som har medverkat i oegentligheten varför en juridisk person följaktligen kan anses vara betalningsskyldig för punktskatt på grund av en fysisk persons handlande när den sistnämnda personen har handlat i egenskap av anställd hos den förstnämnda personen.
Direktiv 2009/72/EG
I förhandsavgörandet i mål C-376/18 Slovenské elektrárne a.s. mot Úrad pre vybrané hospodárske subjekty prövades lagenligheten av en nationell skattelagstiftning där det införs en särskild avgift på inkomster som intjänats av företag med tillstånd att bedriva verksamhet inom vissa reglerade områden, såsom området för leverans av el (reglerade enheter). Den särskilda avgiften tas ut av reglerade enheter som exempelvis elleverantörer som innehar tillstånd och vars inkomster från den reglerade verksamhet uppgår eller förväntas uppgå till minst 50 procent av enhetens samlade inkomster.
Reglerade enheter omfattar såväl enheter som har sin skatterättsliga hemvist i Slovakien (nedan kallade nationella reglerade enheter) som reglerade enheter med skatterättslig hemvist i utlandet (nedan kallade utländska reglerade enheter). Sistnämnda kategori omfattar reglerade enheter med hemvist i utlandet som innehar tillstånd på grundval av det verksamhetstillstånd som utfärdats till enheterna i deras ursprungsstat (så kallat ”pass”-tillstånd). Medan de förstnämnda enheterna är skyldiga att betala den särskilda avgiften på inkomster från verksamhet som bedrivs i såväl Slovakien som i utlandet, är de sistnämnda enheterna endast skyldiga att erlägga denna avgift på inkomster från verksamhet i Slovakien. Varje enhet är dock endast skyldig att betala den särskilda avgiften för ett visst räkenskapsår om dess ekonomiska resultat under det aktuella räkenskapsåret uppgår till minst 3 000 000 euro.
Slovenské elektrárne är en slovakisk reglerad enhet som levererar el och för detta syfte innehar ett tillstånd som utfärdats av tillsynsmyndigheten för nätverksindustri. Skattemyndigheten beslutade att påföra cirka 11 miljoner euro för obligatoriska avgifter, inklusive särskild avgift. Slovenské elektrárne väckte talan mot beslutet vid Regionsdomstolen i Bratislava och anförde att bestämmelserna stred mot unionsrätten. Regionsdomstolen ogiltigförklarade beslutet eftersom skattemyndigheten inte hade beaktat Slovenské elektrárnes invändning att de nationella bestämmelserna stred mot unionsrätten. Domen överklagades till Slovakiens Högsta domstol.
EU-domstolen fann att direktivet ska tolkas så, att det inte utgör hinder för en lagstiftning som inför en särskild avgift på inkomster från verksamhet som utövas såväl inom landet som i utlandet av företag som bedriver sin verksamhet, med stöd av ett tillstånd utfärdat av en offentlig myndighet, inom olika reglerade verksamhetsområden, inklusive av företag som innehar ett tillstånd som utfärdats av den behöriga nationella tillsynsmyndigheten för leverans av el.
Målet med direktivet är att skapa en inre marknad för el. Unionslagstiftaren har använt sig av det ordinarie lagstiftningsförfarandet i artikel 95.1 EG för att anta åtgärder för tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar när det gäller den inre marknadens upprättande och funktion. Det framgår dock av själva lydelsen av artikel 95.2 EG att artikel 95.1 EG inte ska tillämpas på skattebestämmelser. Eftersom direktivet inte utgör en åtgärd för tillnärmning av medlemsstaternas skattebestämmelser, ska direktivets bestämmelser inte tillämpas på en nationell lagstiftning där en särskild avgift införs på inkomster som intjänats av företag som omfattas av lagstiftningen.
FEUF och direktiv 2000/60
I förhandsavgörandet i de förenade målen C-105/18–C-113/18, Asociación Española de la Industria Eléctrica (UNESA) (C-105/18) m.fl. mot Administración General del Estado prövades frågan om 1) den miljörättsliga principen om att förorenaren betalar, som stadgas i artikel 191.2 FEUF och i artikel 9.1 i direktiv 2000/60, som fastställer principen om kostnadstäckning för vattentjänster och föreskriver en lämplig ekonomisk ersättning för vattenanvändningen, ska tolkas så, att den utgör hinder för införande av en avgift för användning av inlandsvatten för elproduktion vilken inte främjar effektiv vattenanvändning, inte fastställer åtgärder för bevarande och skydd av de allmänna vattenresurserna, vars storlek helt saknar samband med risken för att de allmänna vattenresurserna skadas och enbart och uteslutande grundar sig på producenternas kapacitet att generera intäkter? Vidare prövades om det är förenligt med principen om icke-diskriminering av sådana aktörer som föreskrivs i artikel 3.1 i direktiv 2009/72 om att införa en avgift på vattenkraft vilken enbart berör vattenkraftproducenter som bedriver verksamhet i avrinningsområden som är belägna i mer än en autonom region, men inte producenter som är koncessionshavare för avrinningsområden som är belägna inom en enda autonom region, och vilken enbart berör producenter som producerar energi med hjälp av vattenkraft, men inte producenter som använder andra tekniker? Vidare prövades även frågan om artikel 107.1 FEUF tolkas så, att det utgör förbjudet statligt stöd att ta ut en avgift på vattenkraft till nackdel för vattenkraftproducenter som bedriver verksamhet i avrinningsområden som är belägna i mer än en autonom region, med anledning av att det därigenom uppstår en asymmetri i skattesystemet inom ett och samma teknikområde beroende på var kraftverket är beläget och med anledning av att avgiften inte tas ut av producenter av energi från andra energikällor?
EU-domstolen fann att 1) Artikel 191.2 FEUF och artikel 9.1 i direktiv 2000/60/EG ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en avgift för användning av inlandsvatten för elproduktion, såsom den som är i fråga i de nationella målen, som inte utgör ett incitament för en effektiv användning av vattnet, som inte fastställer några mekanismer för bevarande och skydd av de allmänna vattenresurserna, vars procentsats inte har något samband med risken för att de allmänna vattenresurserna skadas och som endast och uteslutande beror på vattenkraftproducenternas kapacitet att generera intäkter. Vidare fann EU-domstolen att icke-diskrimineringsprincipen, såsom den föreskrivs i artikel 3.1 i direktiv 2009/72/EG, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en avgift, såsom den avgift för användning av inlandsvatten för elproduktion som är i fråga i de nationella målen, som endast påförs vattenkraftproducenter som bedriver verksamhet inom avrinningsområden som är belägna i mer än en autonom region. Vidare fann domstolen att artikel 107.1 FEUF ska tolkas så, att den omständigheten att avgiften för användning av inlandsvatten för elproduktion inte påförs vattenkraftproducenter som är verksamma inom avrinningsområden som är belägna i en enda autonom region och inte påförs producenter av el från andra källor än vatten, inte innebär att den utgör statligt stöd, i den mening som avses i denna bestämmelse, till förmån för dessa producenter, eftersom dessa, med hänsyn till den relevanta referensramen och det mål som eftersträvas med denna avgift, inte befinner sig i en situation som är jämförbar med situationen för vattenkraftproducenter som är verksamma inom avrinningsområden som är belägna i mer än en autonom region och som påförs denna avgift.
Fredrik Jonsson