1 EU-domstolens dom (stora avdelningen) den 26 februari 2019 i de förenade målen C-115/16, C-118/16, C-119/16 och C-299/16 med begäran om förhandsavgörande avseende tolkningen av rådets direktiv 2003/49/EG av den 3 juni 2003 om ett gemensamt system för beskattning av räntor och royalties som betalas mellan närstående bolag i olika medlemsstater

Jag avgränsar min redovisning till frågan om förfarandemissbruk och betydelsen därav i den nationella rättstillämpningen.

I fyra nationella mål hade ett luxemburgskt bolag som övertagit ett danskt bolags skyldigheter och tre danska bolag överklagat beslut som fattats av skattemyndigheten i Danmark att inte bevilja bolagen den befrielse från bolagsskatt som föreskrivs i nyss nämnda direktiv 2003/49 EG med avseende på räntor som betalats till enheter som är etablerade i en annan medlemsstat med motiveringen att dessa enheter inte var de som hade rätt till dessa räntor utan endast utgjorde transitbolag (domen punkt 27, jfr punkt 82 där en närmare redogörelse lämnas för prövningen av tolkningsfrågorna i målet).

Det kan enligt domstolen betraktas som ett konstlat upplägg när en bolagskoncern inte upprättats av skäl som återspeglar den ekonomiska verkligheten, när den har rent formell struktur och när dess huvudsakliga mål eller ett av dess huvudsakliga mål är att uppnå en skattefördel som står i strid med målet eller syftet med den gällande skattelagstiftningen. Detta är enligt domstolen fallet bland annat när ett bolag undviker att betala skatt på räntor genom att foga in en transitenhet i koncernstrukturen mellan de bolag som betalar räntan och den enhet som har rätt till räntan (punkt 127). En sammantagen bedömning av objektiva och subjektiva omständigheter ska enligt domstolen göras för att fastställa om kriterierna för att det ska föreligga ett förfarandemissbruk är uppfyllda. Det ankommer enligt domstolen på de hänskjutande domstolarna att kontrollera om dessa omständigheter (indicier) är objektiva och samstämmiga och om klagandena i de nationella målen har haft möjlighet att lägga fram motbevisning (punkterna 124–126).

Omständigheterna i målet var mycket komplexa och detaljerade och domstolen begränsade därför sin redogörelse i domen till uppgifter som var nödvändiga för att kunna besvara tolkningsfrågorna (punkt 29).

De hänskjutande domstolarna önskade bl.a. få klarhet i huruvida en medlemsstat, för att kunna bekämpa rättsmissbruk i samband med tillämpningen av direktiv 2003/49, måste ha antagit en särskild nationell bestämmelse som införlivar direktivet eller om den kan hänvisa till nationella eller avtalsgrundande anti-missbruksprinciper eller anti-missbruksbestämmelser (punkt 95). Domstolen konstaterade att den allmänna principen om förbud mot förfarandemissbruk ska göras gällande mot en person som drar fördel av vissa bestämmelser i unionsrätten om förmåner på ett sätt som inte är förenligt med de ändamål som eftersträvas genom dessa bestämmelser. Domstolen slog således fast i domen att denna princip kunde göras gällande gentemot en skattskyldig person för att neka vederbörande en förmån, däribland rätten att undantas från mervärdesskatteplikt, även i avsaknad av bestämmelser i nationell rätt som medger ett sådant nekande (punkterna 96–101 med däri angiven omfattande rättspraxis).

De nu i koncentrerad form angivna uttalandena av EU-domstolen om förfarandemissbruk, såsom detta är definierat i EU-rätten, skulle således utgöra vägledning för de nationella domstolarna genom att upplysa dem om vilka omständigheter som kunde utgöra indicier vid bedömningen av de mål de hade att avgöra (punkterna 1–6 i domslutet).

2 EU-domstolens dom (första avdelningen) den 14 mars 2019 i mål C-695/17 angående tvångsindrivning av den sökande medlemsstatens fordringar genomförd av myndigheterna i den anmodade medlemsstaten, talan om återvinning av dessa fordringar till konkursboet efter att ett bolag etablerat sig i den anmodade medlemsstaten

Begäran om förhandsavgörande avsåg tolkningen av artiklarna 13.1 och 14.2 rådets direktiv 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder (EUT L 84, 2010 s. 1). Frågorna i målet gällde om nyss nämnda artiklar i direktivet skulle tolkas så att de var tillämpliga på talan om återvinning i en konkurs, efter att ett bolag etablerat i den anmodade medlemsstaten, av fordringar som drivits in på begäran av den sökande medlemsstaten, när denna talan grundar sig på bestridande av verkställighetsåtgärder i den mening som avses i nämnda artikel 14.2. Frågor också om den anmodade medlemsstaten, i den mening som avses i dessa bestämmelser, ska anses vara svarande i processen, och om det har någon betydelse i sammanhanget om den omständigheten att dessa medel hållits åtskilda från den medlemsstatens tillgångar eller blandats med dessa (domen punkt 24).

Angivna bestämmelser är enligt domstolen tillämpliga på en talan om återvinning i en konkurs, efter att ett bolag etablerat i den anmodade medlemsstaten, av fordringar som drivits in på begäran av den sökande medlemsstaten när denna talan grundar sig på bestridande av verkställighetsföreskrifter i den mening som avses i nämnda artikel 14.2.2). Den anmodade medlemsstaten i den mening som avses i dessa bestämmelser ska enligt domstolen anses vara svarande i processen. Det har härvidlag enligt domstolen ingen betydelse om de indrivna medlen har hållits åtskilda från den medlemsstatens tillgångar eller sammanblandats med dessa.

Börje Leidhammar