RR:s beslut den 15 januari 1998, mål nr 2751-1995. F-skattesedel; fråga om tillämpning av bestämmelsen i 33 b § andra stycket UBL om villkor vid utfärdandet.

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 26 januari 1998.

Uppbördsåret 1/2 1994 – 31/1 1995.

O hade sedan 1979 varit anställd hos A kommun som gymnasielärare i ämnet datakunskap. I tjänsten ingick också underhållsansvar för fyra datasalar. Jämsides med tjänsten som gymnasielärare hade O också arbetat med utbildning för ett annat kommunalt organ inom A kommun, benämnt U-sektionen. Några fasta tjänster förekom inte hos U-sektionen. Utbildarna knöts upp per projekt och arbetade på konsultbasis. U-sektionen fungerade som ett entreprenadföretag inom utbildningssektorn och kunderna utgjordes av företag och organisationer som behövde utbilda sin personal.

O, som låtit inregistrera en enskild firma, gjorde i samband med ansökan om F-skattesedel gällande att den ersättning som han uppbar från U-sektionen var att hänföra till inkomst av näringsverksamhet. SKM delade inte denna uppfattning. I den F-skattesedel, som myndigheten utfärdade, föreskrevs därför att den inte fick åberopas gentemot A kommun.

O överklagade SKM:s beslut hos LR och yrkade därvid att bli tilldelad F-skattesedel utan förbehåll av nyssnämnt slag. Med hänsyn till att O var anställd som lärare hos A kommun och att han inte kunde anses bedriva självständig verksamhet gentemot U-sektionen förelåg enligt LR:s mening ej skäl att ändra SKM:s beslut. LR avslog överklagandet.

KR, där O fullföljde sin talan, ändrade inte LR:s dom.

Hos RR yrkade O att KR:s dom ändrades så att han fick åberopa F-skattesedeln gentemot U-sektionen i A kommun.

RR anförde:

Reglerna om F-skattesedel infördes år 1993 (prop. 1991/92:112, bet. 1991/92:SkU29, rskr. 1991/92:292, SFS 1992:680 m.fl.). Syftet var bl.a. att åstadkomma klara och enkla regler i fråga om skyldigheten att göra skatteavdrag och betala sociala avgifter på ersättningar till uppdragstagare. Avgörande för om en arbets- eller uppdragsgivare skall göra preliminärskatteavdrag och betala sociala avgifter är numera arbets- eller uppdragstagarens slag av skattsedel. Skattsedeln avgör däremot inte till vilket inkomstslag en viss ersättning skall hänföras vid taxeringen.

Reglerna om F-skattesedel fanns tidigare i uppbördslagen (1953:272), UBL, som fortfarande skall tillämpas bl.a. i fråga om preliminär skatt för tid före den 1 januari 1998. UBL har numera ersatts av skattebetalningslagen (1997:483), SBL.

Enligt 33 a § UBL skall skattsedel på preliminär A-skatt (A-skattesedel) utfärdas för skattskyldig som inte har tilldelats en F-skattesedel. En A-skattesedel skall även utfärdas för skattskyldig om skattemyndigheten beslutat om sådant villkor som avses i 33 b § andra stycket UBL.

I 33 b § första stycket UBL anges att skattsedel på preliminär F-skatt (F-skattsedel) skall, om inte annat följer av 33 c §, efter ansökan utfärdas för en skattskyldig som bedriver eller kan antas komma att bedriva näringsverksamhet. I andra stycket sägs att skattemyndigheten får besluta att en F-skattesedel utfärdas under villkor att den inte åberopas i ett anställningsförhållande. Av F-skattesedeln skall i sådant fall framgå att även en A-skattesedel har utfärdats. I tredje stycket anges att i det fall som avses i andra stycket skall sådan arbetsgivare till den skattskyldige som skattemyndigheten känner till underrättas om beslutet. I 33 c § UBL finns bestämmelser om att F-skattesedel i vissa fall inte får utfärdas. Med näringsverksamhet avses enligt 2 § 2 mom. UBL verksamhet av sådant slag att intäkten därav räknas till intäkt av näringsverksamhet för den som bedriver näringsverksamheten.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

När O ansökte om F-skattesedel hade skattemyndigheten att göra en preliminär bedömning av om den verksamhet som han avsåg att bedriva skulle komma att utgöra näringsverksamhet enligt kommunalskattelagen (1928:370). För denna bedömning har det varit av betydelse bl.a. om O:s arbete inkom U-sektionen skulle ses som ett led i hans anställning som lärare, som särskilda tillfälliga anställningar eller som uppdrag.

Skattemyndighetens bedömning var uppenbarligen att O kunde antas komma att bedriva näringsverksamhet. Mot bakgrund av att han också innehade anställning fanns det anledning att besluta att F-skattesedeln skulle förenas med villkor att den inte fick åberopas i ett anställningsförhållande. Någon möjlighet att föreskriva att den inte fick åberopas i uppdragsförhållande fanns emellertid inte och inte heller att den inte fick åberopas i fråga om ersättning från viss fysisk eller juridisk person. Villkoret får således inte innefatta ett ställningstagande till frågan om ett visst arbete utförs inom ramen för ett anställningsförhållande eller ett uppdragsförhållande och därmed till frågan om den som utfört arbetet har rätt att åberopa en F-skattesedel med villkor enligt 33 b § andra stycket UBL.

Om den som har en F-skattesedel med villkor enligt 33 b § andra stycket UBL utför ett arbete under sådana förhållanden att tvekan kan råda om det sker inom ramen för ett anställningsförhållande eller ett uppdragsförhållande, kan alltså osäkerhet uppkomma om han har rätt att åberopa F-skattesedeln. Någon förändring i denna del har inte inträffat genom att UBL ersatts av SBL. I denna har visserligen villkoret fått en annorlunda utformning, nämligen att F-skattsedeln får åberopas endast i innehavarens näringsverksamhet (4 kap. 9 § SBL). Hinder föreligger alltså att åberopa den inte bara i fråga om anställning utan också i fråga om uppdrag, om ersättningen för uppdraget skall tas upp som intäkt av tjänst. Tveksamheten torde därför i första hand komma att avse till vilket inkomstslag ersättningen för ett uppdrag skall hänföras.

För den som skall betala ut ersättning för arbetet uppkommer inte några svårigheter. Om F-skattesedeln åberopas, skall skatteavdrag inte göras och sociala avgifter inte betalas, medan motsatsen gäller i annat fall. Någon skyldighet att göra anmälan enligt 40 a § UBL (5 kap. 7 § SBL) föreligger inte, eftersom det inte uppenbart är fråga om anställning.

Innehavaren av F-skattesedeln kan givetvis undvika problemet genom att avstå från att åberopa F-skattesedeln. Något myndighetsbeslut i frågan huruvida skattsedeln får åberopas kan han däremot inte få. Frågan torde inte vara sådan att besked kunnat lämnas enligt 44 § andra stycket UBL, en bestämmelse som för övrigt inte har någon motsvarighet i SBL.

En viss bedömning av frågan om ett anställningsförhållande föreligger eller ej kan skattemyndigheten behöva göra, eftersom kända arbetsgivare enligt 33 b § tredje stycket UBL skall underrättas om en skattsedel utfärdats med villkor att den inte får användas i ett anställningsförhållande. Någon överprövning av skattemyndighetens ställningstagande kan dock inte ske och bestämmelsen har inte någon motsvarighet i SBL.

En egentlig prövning som kan bli föremål för överklagande kan därför komma till stånd först i efterhand när intäkten vid taxeringen skall hänföras till inkomstslaget näringsverksamhet eller tjänst.

En bedömning som kan bli föremål för överklagande kan också komma att göras i ett ärende om återkallelse av F-skattesedeln enligt 38 § första stycket 3 UBL (4 kap. 13 § SBL) på grund av att innehavaren anses ha brutit mot villkoret. Det framstår dock som tveksamt om en missbedömning i ett svårbedömt fall skulle anses som ett sådant missbruk som återkallelsereglerna i denna del syftar till att motverka.

Skattemyndighetens beslut i förevarande mål gäller preliminär skatt som är att hänföra till uppbördsåret februari 1994 – januari 1995 (33 c § UBL). Den fråga som omfattas av överklagandet har således förfallit. Överklagandet föranleder därför inte något vidare yttrande.

RR avskrev målet.

KR:s i Sundsvall dom den 16 december 1997, mål nr 4531-1994. Taleändring

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 26 januari 1998.

KR har ex officio tagit upp LR:s ställningstagande enligt 6 kap. 19 § TL till prövning. KR har därvid funnit att vissa av den skattskyldige först i LR framställda avdragsyrkanden utgjort otillåten taleändring då bl.a. kravet på samband i 6 kap. 19 § andra stycket TL inte var uppfyllt. I den del KR ansåg att fråga var om otillåten taleändring har KR undanröjt LR:s dom (i den del den var överklagad) och överlämnat yrkandena till SKM för omprövning. Kammarrätten har sakprövat och avslagit den skattskyldiges yrkanden i övrigt.

RSV har överklagat domen i den del KR undanröjt LR:s dom. RSV har i första hand gjort gällande att KR inte ägt behörighet att ex officio överpröva LR:s ställningstagande enligt 6 kap. 19 § TL och i andra hand att den skattskyldiges taleändring var tillåten.

KR:s i Göteborg dom den 29 december 1997, mål nr 716-1995 Eftergift skattetillägg. Fråga om tillämplig lagstiftning vid prövning av om förutsättningar föreligger att efterge ett skattetillägg avseende 1989 års taxering.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 26 januari 1998.

Genom lagändring (SFS 1991:1905) som trädde i kraft den 1 januari 1992 infördes en ny eftergiftsgrund i 5 kap. 6 § taxeringslagen (1990:324), NTL. Eftergiftsgrunden, den s.k. ”ventilen”, innebär att en särskild avgift kan efterges om det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut den särskilda avgiften. Av övergångsbestämmelserna till lagändringen och till NTL följer att den nya eftergiftsgrunden skall tillämpas fr.o.m. 1991 års taxering.

En privatperson hade av länsrätten eftertaxerats för vissa i deklarationen utelämnade intäkter samt påförts skattetillägg på ett underlag som motsvarade de utelämnade intäkterna. I kammarrätten yrkade han, såvitt är av intresse här, att beslutet om skattetillägg skulle undanröjas. Som grund för yrkandet åberopade han bl.a. att han numera var allvarligt sjuk.

Kammarrätten konstaterade inledningsvis att det saknades skäl att efterge skattetillägget enligt de regler som gällde enligt den gamla taxeringslagen. Vid en analogitillämpning av bestämmelsen i 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken fann rätten dock att eftergiftsgrunden ”uppenbart oskäligt” var tillämplig i målet. I sak ansåg rätten att den skattskyldiges nuvarande sjukdom utgjorde en sådan omständighet som medförde att det skulle vara uppenbart oskäligt att ta ut skattetillägget.

RSV har för avsikt att överklaga domen.

KR:s i Göteborg dom den 30 december 1997 i mål nr 1896-1996. Förmögenhetsregeln i 3 § 12 mom. SIL. Fråga om tolkning av alternativregeln i 3 § 12 mom. fjärde stycket SIL i dess lydelse vid 1992 års taxering (den s.k. förmögenhetsregeln).

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 26 januari 1998.

1992 års taxering

A redovisade i deklarationen realisationsvinst vid försäljning av aktier i fåmansföretag i sin helhet som inkomst av kapital.

SKM i beslutade, vid tillämpning av alternativregeln i 3 § 12 mom. 4 st. SIL, att fördela realisationsvinsten mellan inkomst av tjänst och kapital utifrån en beräkning enligt substansvärdemetoden.

A överklagade och hävdade att aktiernas marknadsvärde ska ligga till grund för beräkningen av hur stor del av reavinsten som ska beskattas under inkomst av kapital.

LR som avslog överklagandet fann att SKM haft grund för sitt beslut att fördela reavinsten utifrån en beräkning enligt substansvärdemetoden.

Hos KR anförde A att den övergripande värderingsprincipen i anvisningspunkt 5 till 3 och 4 §§ lagen om statlig förmögenhetsskatt i dess lydelse vid utgången av 1990 är marknadsvärdet. Det är också denna värderingsprincip som RSV tagit fasta på i sina rekommendationer (RSV Dt 1993:2) när där anges att om mer betydande poster av samma slag aktier sålts strax före eller efter den 31 december 1990 får köpeskillingen normalt anses ge uttryck för marknadsvärdet. Aktierna såldes i nära anslutning till årsskiftet 1990/91.

KR avslog A:s överklagande med följande motivering.

”Av 3 § 12 mom. tredje stycket lagen om statlig inkomstskatt (SIL), i dess lydelse vid 1992 års taxering, framgår att vid avyttring av aktier i fåmansföretag skall hälften av den del av realisationsvinsten som överstiger kvarstående sparad utdelning tas upp som inkomst av tjänst och resterande vinst som inkomst av kapital. Av fjärde stycket samma moment framgår att anskaffningskostnaden för aktierna får räknas upp med hänsyn till förändringarna i det allmänna prisläget från och med förvärvsåret. Alternativt får som anskaffningskostnad tas upp värdet på aktierna vid utgången av 1990, beräknat enligt anvisningspunkt 5 till 3 och 4 §§ lagen om statlig förmögenhetsskatt (SFL), i dess då gällande lydelse. Av nämnda anvisningspunkt framgår att inte marknadsnoterade aktier skall värderas till det pris som kan påräknas vid en försäljning under normala förhållanden. I den mån värderingen grundas på värdet av tillgångar som ingår i förvärvskälla inom inkomstslaget rörelse, beräknas tillgångarnas värde med tillämpning av reglerna i anvisningspunkt 2 till 3 och 4 §§ SFL (substansvärdemetoden).

Kammarrätten finner i likhet med länsrätten att de ovan angivna bestämmelserna medför att tillgångarnas värde skall beräknas med stöd av substansvärdemetoden. ...”

Kommentar:

Frågan om värdering av aktier enligt förmögenhetsregeln har tidigare varit föremål prövning i Kammarrätten i Göteborg. I dom 1996-01-10 (mål nr 3091-1994) fann KR inte skäl att frångå den bedömning som länsrätten i Malmöhus län gjort. LR anförde bl.a. följande. ”- – – En tillämpning av punkt 5 i anvisningarna till 3 och 4 §§ SFL på så sätt att substansvärdering skulle vara tvingande vid värdering av aktier som i frågavarande mål, kan inte anses framgå av varken lagtext eller förarbete. Utgångspunkten för värdering av aktier bör således vara marknadsvärdet. – – -” I målet kunde emellertid den skattskyldige inte presentera ett tillförlitligt underlag för värdering av aktierna. LR fann därför att aktierna skulle värderas till substansvärdet. RR har 1997-10-23 vägrat prövningstillstånd.

Utgångarna i de båda domarna synes grundas på motstridiga motiveringar varför RSV, i avvaktan på ett avgörande i frågan av RR, vidhåller den ståndpunkt som kommit till uttryck i RSV:s rekommendationer RSV Dt 1993:2.

KR:s i Stockholm domar den 20 januari 1998, mål nr 279 – -284-1995. Verklig förlust. Genomsyn.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 26 januari 1998.

A. Fråga om verklig förlust vid fysisk persons avyttring av aktier (tillfällig förvärvsverksamhet) när bolag ägt av fysikern berikats genom transaktionen, eftertaxering för 1988 och 1989.

B. Genomsyn vid ”omvandling” av utdelning till lägre beskattad reavinst, eftertaxering för 1989.

Fråga A

ABAI, som var ett dotterbolag till av familjen Ö ägda MÖAB, köpte den 1 juli 1987 samtliga aktier i SKAB. Tillgångarna i SKAB bestod av aktierna i EVAB, som bedrev rörelse och hade förmögenhet i form av bl.a. industrifastighet. Den 21 december 1987 köpte familjen Ö aktierna i SKAB för i en köpeskilling huvudsakligen motsvarande ABAI:s anskaffningskostnad. Den 30 december 1987 sålde SKAB aktierna i EVAB till ABAI till bokfört värde. Familjen Ö sålde härefter aktierna i SKAB till utomstående med en stor reaförlust.

SKM ansökte om eftertaxering och yrkade att avdrag för reaförlust skulle vägras med stöd av genomsyn eller alternativt att lagen mot skatteflykt skulle tillämpas på förfarandet. SKM anförde bl.a. att familjen Ö avsiktligen framkallat en reaförlust genom att ensidigt kunnat bestämma samtliga köpeskillingar vid aktieförsäljningarna inom koncernen. Försäljningen av aktierna i EVAB, som skett till ABAI och till bokförda värden, innefattade en underprisförsäljning. Syftet med transaktionerna var enbart att erhålla en skatteförmån.

LR fann att rättshandlingarna inte kunde frånkännas sin civilrättsliga form, varvid genomsyn inte kunde komma ifråga. Inte heller fann man att förfarandet stred mot grunderna för bestämmelserna om reavinst (dåvarande 36 § KL), varför lagen mot skatteflykt inte var tillämplig. LR avslog ansökan.

SKM fullföljde talan och anförde i KRN bl.a. att RÅ 1995 ref. 35 (Evainetos) gav stöd för att vidta av SKM påfordrad genomsyn.

KRN, som biföll överklagandet, anförde angående den rättsliga grunden i huvudsak följande.

Regeringsrätten har i RÅ 1986 ref. 52 och RÅ 1986 ref. 104 medgett avdrag för reaförlust i inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet utan hinder av att värdenedgången i försålda dotterbolag föranletts av koncerninterna överlåtelser till underpris respektive koncernbidrag och utdelning från det sålda dotterbolaget. Båda fallen, anförde KRN, gällde organisatoriskt betingade omstruktureringar inom aktiebolagsrättslig koncern med långsiktig verkan. I RÅ 1995 ref. 35 var det också fråga om fiktiva förluster i inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet. Där hade ett kommanditbolag köpt in ett skalbolag som hade två dotterbolag som också var skalbolag. Dotterbolagen såldes sedan till andra av kommanditbolaget ägda bolag, varefter det tidigare moderbolaget i ”skalbolagskoncernen” avyttrades med förlust. Dessa överlåtelser uttalade Regeringsrätten saknade affärsmässigt syfte. Vidare anförde Regeringsrätten att en avdragsrätt för den fiktiva förlusten skulle inte vara begränsad till den dubbelbeskattade sektorn utan även kunnat komma att åtnjutas av fysiska personer, varför avdrag ej medgavs i RÅ 1995 ref. 35.

Härefter anförde KRN bl.a. följande.

Det finns inget i målet som tyder på att aktierna i EVAB var mindre värda vid överlåtelsen till ABAI än de var när familjen Ö kort tid dessförinnan förvärvade aktierna i SKAB. Härav följer att den del av familjen Ö:s förlust vid försäljningen av aktierna i SKAB, som var hänförlig till EVAB, motsvarades av en lika stor värdeökning hos ABAI. Det reella värdet i form av aktierna i EVAB har således behållits inom de av familjen Ö ägda bolagen. Den av familjen Ö redovisade realisationsförlusten kan mot bakgrund härav inte anses vara verklig utan får betecknas som fiktiv.

Vid bedömningen av huruvida det föreligger rätt till avdrag för denna fiktiva förlust är följande att beakta. De aktuella transaktionerna har enligt kammarrätten, med undantag av ABAI:s förvärv av SKAB med dotterbolaget EVAB, inte haft något affärsmässigt syfte utan företagits uteslutande i syfte att uppnå skattefördelar för familjen Ö. En avdragsrätt för uppkommen realisationsförlust skulle, i likhet med vad som var fallet i Evainetos-målet, inte vara begränsad till den dubbebeskattade sektorn utan kunna åtnjutas av fysiska personer. Det förhållandet att det i förevarande mål är fråga om direkt innehav och inte som i Evainetos-målet ett indirekt innehav föranleder i kammarrätten att göra annan bedömning, eftersom det i båda fallen är den fysiska personen som utgör skattesubjekt. På grund av det anförda finner kammarrätten att det inte uppkommit någon avdragsgill realisationsförlust i anledning av Ö:s försäljning av aktierna i SKAB. Avdrag för redovisad förlust skall därför inte medges.

Fråga B

MÖAB förvärvade den 30 december 1987 samtliga aktier i ABAB från sitt dotterbolag AAB för en köpeskilling motsvarande bokfört värde på aktierna i ABAB. ABAB var vid denna tidpunkt ett rent vinstbolag med vissa tillgångar och skulder samt betydande balanserade och obeskattade vinstmedel. Den 29 januari 1988 överläts tillgångar och skulder i ABAB till AAB till bokförda värden. Den 30 januari 1988 köpte P & Co AB, som ägdes av familjen Ö, aktierna i ABAB till i huvudsak samma pris som MÖAB hade erlagt, vilket var mycket lågt jämfört med bolagets substans. Den 29 februari 1988 sålde familjen Ö aktierna i P & Co AB med en mycket betydande reavinst, som togs upp till beskattning till 40 %.

SKM ansökte om eftertaxering och anförde att förfarandet endast hade till syfte att omvandla vinstmedel i ABAB till att av familjen Ö kunna tillgodgöras i form av till 40 % beskattad reavinst vid avyttring av aktierna i P & Co AB, varför Ö med stöd av genomsyn skulle beskattas för hela köpeskillingen såsom utgörande utdelning. Alternativt skulle sådan beskattning ske med stöd av lagen mot skatteflykt. Den skattskyldige åberopade bl.a. RÅ 1992 ref. 56 (Sipano-målet) och anförde att det förelegat organisatoriska skäl bakom omstruktureringen. Länsrätten fann att förhållandet var snarlikt Sipano-målet och att förutsättningar för genomsyn saknades. Inte heller fann man förfarande strida mot grunderna för vare sig bestämmelserna om beskattning för aktieutdelning eller för beskattning för realisationsvinst.

SKM fullföljde talan. KRN fann att förutsättningar för att med stöd av genomsyn beskatta Ö för mottagen likvid såsom för inkomst av kapital (utdelning) i stället för med 40 % beskattningsbar reavinst förelåg. Som grund härför anförde KRN inledningsvis att Ö i likhet med vad som var fallet i RÅ 1995 ref. 35 ej personligen tillförts egendom, varför beskattning inte kunde ske enligt de generella föreskrifterna om beskattning för aktieutdelning (dåvarande 38 § 1 mom. KL).

Vad gäller förutsättningar att tillämpa genomsyn anförde KRN följande.

De aktuella transaktionerna har lett till att den del av tillgångarnas värde som översteg erlagd köpeskilling vid försäljningen av aktierna i ABAB till P & Co AB, vilken måste betraktas som en förmögenhetsöverföring, slutligen tillfallit familjen Ö i form av lågbeskattad realisationsvinst. Mot bakgrund av vad som framkommit i målet finner kammarrätten att överföringen av aktierna i ABAB till P & Co AB inte kan anses ha föranletts av några organisatoriska eller affärsmässiga skäl. Mycket talar för att familjen Ö redan P & Co AB:s förvärv av aktierna i ABAB planerat att sälja aktierna i P & Co AB. Familjen Ö, som kontrollerat samtliga i målet aktuella bolag – och således kontrollerat hela förfarandet – kan inte heller genom det aktuella förfarandet anses ha tagit några ekonomiska risker. Den omständigheten att P & Co AB inte bedrivit någon egentlig verksamhet sedan hösten 1986 ger ytterligare stöd för att transaktionerna inneburit ett begränsat ekonomiskt risktagande. Vid försäljningen av aktierna i P & Co AB till den externa köparen utgjordes den egentliga substansen i bolaget i allt väsentligt av aktierna i det kort dessförinnan förvärvade bolaget ABAB. Det anförda kan enligt kammarrättens mening inte leda till annan bedömning än att ett belopp motsvarande skillnaden mellan marknadsvärdet på aktierna i ABAB vid tidpunkten för överförandet av desa till P & Co AB och det pris som betalades för aktierna, vilket av Ö redovisats som en del av vinsten vid försäljningen av aktierna i P & Co AB, rätteligen skall det betraktas som utdelning från MÖAB.

Kommentar:

Jfr. vad gäller B ovan liknande fråga och utgång i domar av KRNS den 29 maj 1997 i bl.a. mål nr 986–987-1996 (överklagade till Regeringsrätten av den skattskyldige).

Meddelade prövningstillstånd

Område: Meddelade prövningstillstånd

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 26 januari 1998.

Saken: Fråga om skönsmässig beräkning av inkomst. Inkomsttaxering 1988. RR:s målnr:1332-996.

Klagande: Den skattskyldige

Lagrum: 21 § taxeringslagen (1956:623); 8 § och 37 § första stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Saken: Fråga om en mässbyggnad skall indelas som hyreshus eller övrig byggnad. Uthyrningen av mässlokalerna till utställarna sker i form av ”paket” innefattande såväl golvyta som en rad olika servicetjänster avseende reklam, inbjudningar, medverkan vid visningar etc. Mässlokalen sägs inte heller kunna hyras ut i sin helhet till annat ändamål än mässverksamhet. Med hänsyn till dessa förhållanden hävdas att det inte är möjligt att fastställa en värderingshyra för enbart lokalerna. Allmän fastighetstaxering 1988. RR:s målnr: 769-1995.

Klagande: Den skattskyldige

Lagrum: 2 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152).