RR:s dom den 17 september 1998, mål nr 3257-1996. Nedsättning av socialavgifter för utgiftsåren 1988-1993. Fråga om åsatt SNI-kod är bindande vid bedömande av rätten till nedsättning.
Område: Regeringsrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 6 oktober 1998.
Lagen (1983:1055) om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län ersattes från och med utgiftsåret 1991 av lagen (1990:912) om nedsättning av socialavgifter. I 1983 års lag stadgas i 1 § andra stycket p. 2 att ”tillverkning” utgör nedsättningsberättigad verksamhet. Några undantag från regeln anges inte. I 1990 års lag stadgas likaledes att ”tillverkning” utgör nedsättningsberättigad verksamhet (2 § första stycket p. 2). Undantag har här gjorts för tillverkning inom massa- och pappersindustri samt inom järn-, stål- och ferrolegeringsverk.
X AB, som bedrev verksamhet avseende tillverkning av tandproteser, ansökte i december 1993 hos SKM om nedsättning av socialavgifter för utgiftsåren 1988-1993. SKM avslog ansökningen. Bolaget fullföljde sin talan hos LR och KR. Överklagandena avslogs dock. Anledningen härtill var att bolaget för de berörda utgiftsåren åsatts näringsgrenskod 93310 enligt den av Statistiska Centralbyrån fastställda standarden för näringsgrensindelning från 1969 (SNI 69). Nämnda kod avsåg ”hälso- och sjukvård”, vilken verksamhet inte var nedsättningsberättigad.
Bolaget överklagade KR:s dom hos RR och gjorde därvid gällande att dess verksamhet var nedsättningsberättigad eftersom den rätteligen skulle klassificeras som ”tillverkning”.
RSV hade vad gällde utgiftsåren 1988-1990 inga invändningar i sak mot begärd nedsättning. Enligt den för dessa utgiftsår gällande lydelsen av 17 § första stycket p. 3 USAL gällde emellertid att ett yrkande om nedsättning skulle ha inkommit före utgången av andra året efter utgiftsåret. Bolagets yrkande hade inkommit efter den i nämnda lagrum angivna tiden. SKM, LR och KR hade därför inte bort uppta bolagets yrkande beträffande utgiftsåren 1988-1990 till saklig prövning. RSV hemställde att bolagets överklagande i den delen inte skulle föranleda någon RR:s åtgärd. Vad beträffade utgiftsåren 1991-1993 tillstyrkte RSV begärd nedsättning.
RR anförde:
”Skattemyndigheten i Norrbottens län avvisade inte bolagets i december 1993 framställda yrkande om nedsättning av socialavgifter m.m. för bl.a. utgiftsåren 1988-1990 såsom för sent inkommet utan prövade det i sak. Någon invändning om att formellt hinder mot en sådan prövning förelegat gjordes inte i länsrätten, som i likhet med skattemyndigheten prövade nedsättningsyrkandet i sak. Den först hos Regeringsrätten gjorda invändningen om att yrkandet framställts för sent bör vid angivna förhållanden inte komma under bedömande. Regeringsrätten prövar därför bolagets talan i sak beträffande samtliga de i målet aktuella utgiftsåren (åren 1988 – 1993).
Bolagets rätt till nedsättning skall prövas enligt lagen (1983:1055) om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län såvitt avser utgiftsåren 1988 – 1990 och enligt lagen (1990:912) om nedsättning av socialavgifter (lagens rubrik erhöll denna lydelse genom SFS 1991:1843) såvitt avser utgiftsåren 1991 – 1993. En förutsättning för att bolaget skall kunna få nedsättning är enligt båda lagarna att bolagets verksamhet utgör ”tillverkning” (1 § andra stycket 2 i 1983 års lag respektive 2 § första stycket 2 i 1990 års lag).
Bolaget, som bedriver tandteknisk verksamhet, har beskrivit verksamheten enligt följande. Med hjälp av tandläkarens avtryck tillverkas en gipsmodell, som används som grund för det fortsatta arbetet. Tillverkningen av tandproteser utförs helt manuellt och kräver ett högt utvecklat färg- och formsinne. Tillverkningen av övriga tandprodukter, t.ex. broar, kronor, tandregleringsapparatur och tandskydd, utförs på samma sätt. Hjälpmedel som används vid tillverkningen är gjutapparater, brännugnar för porslin, slipmotorer och olika typer av handverktyg.
Frågan är alltså om denna verksamhet skall betraktas som tillverkning vid tillämpning av de båda nyssnämnda lagarna om nedsättning av socialavgifter.
Lagtexten innehåller inte någon precisering av begreppet tillverkning. Avgränsningen av nedsättningsberättigad verksamhet berördes i den proposition, som våren 1983 låg till grund för ett principbeslut av riksdagen i bl.a. frågan om nedsättning av socialavgifter. Det anfördes att en sänkning av personalkostnaderna i första hand borde komma ”gruv- och tillverkningsindustrin” till del och att sänkningen dessutom borde omfatta vissa andra näringsgrenar och branscher, som t.ex. uppdragsverksamhet som dels hade indirekt betydelse för industrins utveckling, dels till följd av den teknologiska utvecklingen kunde bli av väsentlig betydelse för sysselsättningsutvecklingen i vissa regioner (prop. 1982/83:120 bilaga 6 s. 2). I den efterföljande proposition som innehöll författningsförslag i ämnet gjordes i specialmotiveringen bl.a. följande uttalanden. Grunden för om en arbetsgivare eller en försäkrad skulle vara berättigad till nedsättning avsågs vara dennes näringsgrenstillhörighet, bestämd på grundval av de riktlinjer som gällde för Standard för svensk näringsindelning (SNI). Enligt denna standard bestämdes arbetsgivarens näringsgrenstillhörighet av dennes huvudsakliga näringsverksamhet. Någon formell koppling mellan rätten till nedsättning och den för arbetsgivaren eller den försäkrade angivna näringsgrenen fanns inte utan det var den faktiskt bedrivna verksamheten som avgjorde detta. I praktiken skulle utgångspunkten för en bedömning av om en arbetsgivares verksamhet var nedsättningsberättigad vara den kod för näringsgren som fanns angiven i det arbetsgivarregister som fördes för debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter. Om en arbetsgivares verksamhet hade förändrats så att den inte längre motsvarade vad som angavs i arbetsgivarregistret, fanns ingen rätt till nedsättning (prop. 1983/84:38 s. 8 – 9).
Under de i målet aktuella utgiftsåren gällde den standard för näringsgrensindelning som betecknades SNI 69. Enligt Statistiska Centralbyråns (SCB) riktlinjer för tillämpningen av SNI 69 hänfördes till ”93310 Hälso- och sjukvård” flera verksamheter, däribland ”Dentalarbeten (framställning av tandprotes)”, ”Proteser (tand-), tillverkning” och ”Tandteknik, verksamhet inom” (SCB:s närings- och verksamhetsförteckning, version 3, 1987-04-07).
En ny SNI-standard trädde i kraft den 1 januari 1994 (SNI 92). I inledningen framhålls att SNI kommit att få viktiga administrativa tillämpningar inom såväl offentlig som privat sektor och att man vid sådana tillämpningar bör hålla i minnet att standarden ursprungligen tillkommit för statistiskt bruk, vilket innebär att indelningsstrukturen och de klassificeringsregler som tillämpas är anpassade till detta ändamål (SCB MIS 1992:6 s. 7). Vidare nämns i inledningen att vissa ändringar gjorts beträffande avgränsningen av vad som brukar benämnas industrin, bl.a. den ändringen att ”tillverkning av tandproteser” tillkommit (samma publikation s. 11). I den därefter följande detaljindelningen återfinns denna tillverkning i ”Avdelning D Tillverkning av medicinsk, kirurgisk och ortopedisk utrustning”. I ”Avdelning N Hälso- och sjukvård, sociala tjänster; veterinärverksamhet” anmärks vid detaljgruppen ”85.130 Tandvård” att den inte omfattar bl.a. tandteknikerarbeten.
Mot den nu redovisade bakgrunden gör Regeringsrätten följande bedömning.
Som redan berörts görs i lagtexten inte någon precisering av begreppet tillverkning. De allmänna övervägandena i avgränsningsfrågan som redovisades i bilaga 6 till prop. 1982/83:120 kan möjligen tyda på att det i första hand var tillverkning i industriella former som åsyftades.
Något uttryckligt uttalande av denna innebörd gjordes dock inte. Det som i prop. 1983/84:38 sades om avsaknaden av en formell koppling mellan rätten till nedsättning och den för arbetsgivaren eller den försäkrade angivna näringsgrenen samt om betydelsen av den faktiskt bedrivna verksamheten synes närmast ha gällt frågan om betydelsen av den näringsgrenskod som i det enskilda fallet åsatts ett företags verksamhet i den s.k. arbetsgivarregistret. Innebörden torde vara att den kod som i registret åsatts verksamheten inte skall följas om det framkommer att den faktiskt bedrivna verksamheten har ett sådant innehåll att den enligt SNI:s riktlinjer rätteligen skulle ha åsatts en annan kod.
Målet gäller emellertid en annan situation än den nu beskrivna. Det har inte förelegat någon oklarhet beträffande innehållet i bolagets faktiska verksamhet och det framstår som helt klart att denna verksamhet enligt de generella riktlinjerna för tillämpning av SNI 69 skall – på sätt som skett – hänföras till 933 10 Hälso- och sjukvård”. Den fråga som aktualiseras i målet är om dessa riktlinjer skall anses bindande vid uttaget av socialavgifter m.m. eller om – och i så fall under vilka förutsättningar – det är möjligt att frångå SNI i ett avgiftsärende.
Vid bedömningen av denna fråga är det naturligtvis av särskild betydelse att lagtexten inte innehåller någon föreskrift som ger riktlinjerna för SNI bindande verkan. Uttalandena i förarbetena innebär visserligen att stor vikt skall fästas vid riktlinjerna men uttalandena kan, såsom RSV hävdat i målet, inte tilläggas vidare innebörd än att de utgör en av praktiska skäl motiverad rekommendation. Rättsläget synes kunna beskrivas så att det föreligger en presumtion för att en klassificering som står i överensstämmelse med de generella riktlinjerna för SNI skall följas vid avgiftsuttaget. Presumtionen bör dock kunna brytas, t.ex. om det står klart att en verksamhet har ett innehåll som enligt vanligt språkbruk bör klassificeras på ett annat sätt än enligt SNI.
Bolagets tandtekniska verksamhet synes i allt väsentligt bestå av sådana moment som enligt vanligt språkbruk är att beteckna som framställning eller tillverkning. För detta talar att verksamheten även i SCB:s förteckning beskrevs med bl.a. dessa termer. Denna bedömning får dessutom ytterligare stöd av det förhållandet att verksamhet inom tankteknikens område numera enligt SNI:s riktlinjer (SNI 92) utgör en detaljgrupp inom just avdelningen Tillverkning. Det förhållandet att tandteknisk verksamhet – trots att den i riktlinjerna för SNI 69 beskrevs som framställning eller tillverkning – där ändå hänfördes till ”93310 Hälso- och sjukvård” bör vid angivna förhållanden inte hindra att den behandlas som en nedsättningsberättigad tillverkning.
På grund av det anförda skall bolagets talan bifallas.”
RR upphävde underinstansernas avgöranden och förklarade att den för bolaget annars gällande procentsatsen för uttag av socialavgifter skulle nedsättas med tio procentenheter såvitt gällde utgiftsåren 1988-1990 och med fem procentenheter såvitt gällde utgiftsåren 1991-1993.