RR:s dom den 11 november 1999 En fråga angående skattskyldighet för vissa varor som innehåller alkohol
Område: Regeringsrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 7 december 1999.
Punktskatt – Alkoholskatt
Regeringsrätten har fastställt ett förhandsbesked som Skatterättsnämnden meddelat i en fråga angående skattskyldighet för vissa varor som innehåller alkohol. Domstolen fann, i likhet med nämnden, att de varor som avsågs i den aktuella ansökningen inte omfattades av undantaget i 20 § första stycket h lagen (1994:1564) om alkoholskatt, LAS, och att skyldighet att betala alkoholskatt därför förelåg.
Enligt det nämnda lagrummet, som motsvarar artikel 27 punkt 1 f i rådets direktiv 92/83/EEG av den 19 oktober 1992 om harmonisering av strukturerna för punktskatter på alkohol och alkoholdrycker, inträder inte skattskyldighet för upplagshavare enligt 19 § första stycket 1 för varor som direkt eller som ingrediens används i halvfabrikat för framställning av livsmedel, eller som fyllning, förutsatt att alkoholinnehållet vid varje tillfälle inte överstiger 8,5 liter ren alkohol per 100 kilogram chockladprodukter och 5 liter ren alkohol per 100 kilogram av andra produkter.
Regeringsrättens dom innehöll följande principella resonemang:
”De nuvarande svenska reglerna om alkoholskatt bygger på EG-rätten. Beskattningsförfarandet styrs av rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor (det s.k. cirkulationsdirektivet). I cirkulationsdirektivet anges bl.a förutsättningarna för att bearbeta och handla med varor under skattesuspension, dvs. utan att punktskatten förfaller till betalning. Dessa regler gäller även andra punktskattepliktiga varor än sådana för vilka alkoholskatt skall tas ut. I rådets direktiv 92/83EEG av den 19 oktober 1992 om harmonisering av strukturerna för punktskatter på alkohol och alkoholdrycker finns närmare bestämmelser om enligt vilka principer och i vilka fall medlemsstaterna skall ta ut alkoholskatt. Det är främst detta senare direktiv som är av intresse i förevarande mål. Till grund för 6 § LAS ligger sålunda artikel 20 i detta direktiv. Vidare bygger 20 § LAS, med de där uppräknade undantagen från skattskyldighet för upplagshavare, i sin tur på artikel 27 i samma direktiv. – Med hänsyn till att LAS är avsedd att bringa svensk lagstiftning i överensstämmelse med EG:s regler om skatt på alkohol och alkoholdrycker måste en tolkning av bestämmelserna i LAS ha som utgångspunkt att dessa, om inte annat sägs, har samma innebörd som motsvarande bestämmelser i de aktuella EG-direktiven. – Direktivet 92/83/EEG definierar i artiklarna 1-23 de varor för vilka skatt på alkohol skall tas ut och anger de närmare förutsättningarna för beskattning av respektive vara. Dessa artiklar motsvaras av 1-6 §§ LAS. I artikel 27 punkt 1 anges ett antal fall där medlemsstaterna skall befria varor som omfattas av direktivet från den harmoniserade punktskatten. I punkt 2 av samma artikel anges på liknande sätt ett antal fall där medlemsstaterna får befria de angivna varorna från punktskatt. Dessa direktivets föreskrifter motsvaras i LAS dels av det i 7 § angivna undantaget rörande fullständigt denaturerad alkohol, dels av de i 20 § angivna undantagen från skattskyldighet för upplagshavare, dels av reglerna i 30 § om återbetalning av skatt (jfr prop. 1994/95:56 s. 117). Trots att 20 § enligt ordalydelsen avser endast vissa undantag från den i 19 § föreskrivna skattskyldigheten för upplagshavare får därför paragrafen bedömas ha den innebörden att den anger vissa fall där alkoholskatt över huvud taget inte skall tas ut, trots att varorna annars skulle vara skattepliktiga enligt de inledande paragraferna. Det är alltså fråga om en definitiv skattebefrielse för vissa varor och inte endast om ett skatteuppskov. Denna innebörd framgår också indirekt av 30 §, där det föreskrivs att om skattepliktiga varor använts för ändamål som avses i 20 § första stycket e – j kan, om skatt betalats för varorna, återbetalning ske.”
Härutöver ansåg domstolen, att definitionen av livsmedel i livsmedelslagen (1971:511) inte var avgörande eftersom LAS grundas på EG-rättsliga regler, och att: ”Utformningen av 20 § första stycket g LAS, som tar upp såväl livsmedel som drycker, ger vid handen att drycker inte skall anses som livsmedel. Denna mer inskränkta tolkning av begreppet livsmedel i LAS stöds vidare av att begränsningen av alkoholkoncentrationen här angetts som en viss mängd alkohol per 100 kg av produkten medan den i fråga om drycker angetts i volymprocent. Motsvarande skillnader i uttryckssätt finns i direktivet.”
Vid tillämpningen i det aktuella fallet fann Regeringsrätten således att skyldighet att betala alkoholskatt förelåg.
KR:s i Stockholms dom den 29 november 1999 (mål nr 603–605-1999) Tjänsteställets placering. Anställda i bolag som utför uppdrag vid kärnkraftverk skall anses ha kärnkraftverket som tjänsteställe.
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 7 december 1999.
Arbetsgivaravgifter utgiftsåren 1991-1993
Bolagets affärsidé var att sköta service på kärnkraftverk. Bolaget hade säte i Västerås och hyrde även verkstadslokal där. Av bolagets omsättning hänförde sig 99 procent till servicearbeten vid kärnkraftverken vid Forsmark. Dessa uppdrag hade enligt bolaget varit enskilda projekt om 1-7 veckor. För utförandet av uppdragen hade bolaget anställt personal som varit anställda under den tid som uppdraget skulle utföras, dvs. tidsbegränsade anställningar. Vid revision framkom att bolaget hade betalat ut ersättning benämnt traktamente till de anställda för arbete förlagt till Forsmark. Skattemyndigheten ansåg att ersättningen var att betrakta som lön och påförde bolaget ytterligare arbetsgivaravgifter med visst belopp.
Bolaget överklagade till länsrätten som uttalade följande.
”Av handlingarna i målet framgår inte de närmare omständigheterna rörande de anställdas tjänstgöringsförhållanden i Västerås och Forsmark. Utredningen i målet visar att bolagets uppdrag under de aktuella åren huvudsakligen har avsett arbeten i Forsmark och att de anställda har fullgjort huvuddelen av sitt arbete på samma ort. Det kan därför antas att anställningarna berörda år avsett enbart arbeten i Forsmark. Det förhållandet att uppdragen delats upp i tidsbegränsade projekt medför inte att förhållandena är att jämställa med de villkor som gäller för vissa arbetstagare inom byggnads- och anläggningsbranschen, enär arbetsplatsen varit densamma. Mot bakgrund av det anförda finner länsrätten att Forsmark är att anse som den vanliga verksamhetsorten för de anställda. Vad bolaget anfört om verkstadslokalerna i Västerås föranleder ingen annan bedömning. Den ersättning som bolaget betalat till anställda för arbete i Forsmark är således att jämställa med skattepliktig lön och skall ingå i underlaget för beräkning av arbetsgivaravgifterna under utgiftsåren 1991-1993.”
Bolaget överklagade till kammarrätten som delade länsrättens bedömning.
Kommentar:
Avgörandet är i linje med RSV:s uppfattning. Arbetsuppgifterna för de anställda består i att utföra visst arbete på kärnkraftverket i Forsmark. Den huvudsakliga delen av arbetet utförs där och kärnkraftverket är således den anställdes tjänsteställe. Den omständigheten att personerna i fråga inte är anställda direkt av kärnkraftverket utan av ett bolag som åtar sig att utföra vissa uppdrag vid kärnkraftverket förändrar inte denna inställning. När uppdraget är slutfört upphör anställningen. När den enskilde ingår ett nytt anställningsavtal skall tjänsteställe bestämmas utifrån detta anställningsavtal. Detta innebär att den enskilde kan ha flera olika tjänsteställe under ett och samma år men enbart ett tjänsteställe i förhållande till respektive anställning.
KR:s i Jönköping dom den 22 november 1999, mål nr 4836-1996, 5068-1966. Då kommersiella fastigheter sålts med avdragsgill reaförlust till barns bolag har skatteflyktslagen ansetts tillämplig.
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 7 december 1999.
Inkomsttaxeringen 1990.
En fysisk person, A, deklarerade 1990 dels reavinst avseende aktieförsäljningar, dels reaförluster avseende fastighetsförsäljningar. Fastigheterna, som var kommersiella, hade köpts i december 1988 och sålts till ett pris motsvarande taxeringsvärdena till ett aktiebolag ägt av säljarens dotter i oktober 1989.
A hävdade att han efter försäljning av aktierna tänkt ägna sig åt bl.a. fastighetsförvaltning vilket var skälet till att han köpt fastigheterna. Då kostnader för exploatering blev högre än förutsett och det därför behövdes mera kapital överläts fastigheterna till aktiebolaget. Köpeskillingen användes för byggnation av ytterligare fastigheter.
SKM hävdade att de medel som erhölls vid fastighetsförsäljningen använts för konstinköp i stället för till byggnation och att det verkliga motivet till fastighetsförsäljningen därför var skattemässigt betingat.
Länsrätten fann att skatteflyktslagen var tillämplig, liksom i RÅ 1990 ref. 22 som rörde en fritidsfastighet men i övrigt var likartat.
Kammarrätten:
Vid nu aktuell taxering gällde lagen (1980:865) mot skatteflykt. Kammarrätten finner utrett att det förfarande som skall bedömas har utgjort en icke oväsentlig skatteförmån för A och att en taxering på grundval av detsamma skulle strida mot lagstiftningens grunder. Den fråga som därmed återstår är om det s.k. huvudsaklighetskriteriet i 2 § 2 nämnda lag är uppfyllt. Regeringsrättens avgörande i RÅ 1990 ref. 22 har i detta avseende tolkats olika. Företrädare för den mest restriktiva tolkningen synes fästa avgörande vikt vid att målet rörde en fritidsfastighet som även fortsättningsvis skulle disponeras av säljaren och hans familj medan företrädare för en mindre restriktiv tolkning anser att rättsfallet innebär en mera generell skärpning av tidigare praxis, bl.a. så tillvida att kraven på andra motiv än skatteförmånen ställs högre än tidigare. I såväl de i målet åberopade kammarrättsavgörandena som i lagens förarbeten finns stöd för båda ståndpunkterna. I prop 1982/83:84 med förslag till skärpning av skatteflyktsklausulen s. 10, 14 och 21 sägs att handlandet, om man bortser från skatteförmånen, skall vara ”meningslöst” för att skatteflyktslagen skall vara tillämplig (jämför även lagrådsprotokollet, prop. s. 44 och SkU 1982/83:20 s. 20). Nämnda uttalanden måste emellertid ställas i relation till såväl lagens ordalydelse som syftet med 1983 års skärpning av densamma och övriga uttalanden i lagens förarbeten. I den nu gällande lagen (1995:575) mot skatteflykt har det ”huvudsakliga skälet för förfarandet”, från och med 1999 års taxering, ändrats till det ”övervägande skälet för förfarandet” I förslaget till denna lagändring konstateras att en mindre restriktiv tillämpning av beviskravet i nyss nämnda avseende möjligen kan skönjas i senare praxis men att motivuttalandet om att förfarandet, med bortseende från skatteförmånen, skall framstå som praktiskt taget meningslöst har medfört att förfaranden med uppenbara inslag av skatteflykt inte har angripits med skatteflyktslagen. Föredraganden hänvisar vidare till Skatteflyktskommitténs konstaterande att det föreligger en icke obetydlig skillnad mellan lagtextens ordalydelse och de förarbetsuttalanden som blivit vägledande för tillämpning av rekvisitet ”det huvudsakliga skälet”. Regeringen ansåg att den tolkning rekvisitet kommit att ges inneburit att tillämpningen av skatteflyktslagen inskränkts på ett mindre lämpligt sätt samt att en tillämpning som bättre svarar mot skatteflyktsklausulens syfte kunde uppnås om rekvisitet utformades på så sätt att skatteförmånen kan antas ha utgjort det övervägande skälet för förfarandet (prop. 1996/97:170 s. 43 f.).
KR finner, vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet, utrett att A:s huvudsakliga syfte med fastighetsförsäljningarna varit att uppnå en icke oväsentlig skatteförmån. Lagen mot skatteflykt är således tillämplig.
A har inte visat att berörda fastigheter minskat i värde under hans innehavstid. Det finns därför inte heller på denna grund förutsättningar att medge honom avdrag för realisationsförlust avseende fastighetsförsäljningarna.
KR ansåg således skatteflyktslagen tillämplig.
Kommentar:
Det rör sig här om kommersiella fastigheter och inte om en fritidsfastighet, som i RÅ 1990 ref. 22 eller annan privatbostad. KR har ändå ansett skatteflyktslagen tillämplig.
I ovannämnda rättsfall var det emellertid en förutsättning att säljaren skulle få avdrag för realisationsförlusten. I och med det ansågs skatteförmånen som huvudsakliga skälet för förfarandet. I detta fall fanns ingen sådan förutsättning, men säljaren har inte kunnat övertyga domstolarna om att han haft andra godtagbara skäl för förfarandet än skatteförmånen.
Att förfarandet innebär en förmögenhetsöverföring till dottern har i detta fall, liksom i RÅ 1990 ref. 22, ingen betydelse eftersom alternativet är att sälja direkt till henne själv, vilket också skulle innebära en förmögenhetsöverföring.
KR:s i Stockholm dom den 11 november 1999, mål nr 1269-1999 Beskattning av medelstillskott från kommun till kommunalt bolag.
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 7 december 1999.
Inkomsttaxering 1995.
Samtliga aktier i ett bolag (”AB A”) ägs, direkt och indirekt, av en svensk kommun. AB A underlät i sin deklaration att redovisa erhållet bidrag från sin ägare om ca 18 Mkr som skatteplikt intäkt av näringsverksamhet.
SKM beskattade AB A för det från kommunen erhållna bidraget. Motiveringen var att de uppburna bidragen fick anses vara en normal intäkt i bolagets rörelse och inte ett aktieägartillskott.
AB A överklagade beslutet.
LR angav följande i sin dom
SKÄL FÖR AVGÖRANDET
Enligt punkt 9 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen anses med näringsbidrag stöd utan återbetalningsskyldighet till näringsidkare för näringsverksamhet från bl.a. kommun. Ett näringsbidrag är inte skattepliktig inkomst om det har använts för en utgift som inte är avdragsgill vare sig direkt såsom omkostnad eller i form av årliga värdeminskningsavdrag. Har bidraget använts för sådan utgift i verksamheten som är på en gång avdragsgill vid taxeringen, utgör bidraget skattepliktig intäkt.
Till intäkt av näringsverksamhet hänförs enligt första punkten av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen samtliga intäkter av sådan beskaffenhet att de normalt är att räkna med och ingår som ett led i verksamheten.
I praxis anses aktieägartillskott normalt utgöra en icke skattepliktig intäkt. Syftet med ett aktieägartillskott är att förbättra ett bolags finansiella ställning, t.ex. för att undvika att likvidationsskyldighet uppkommer. Normalt görs sådant tillskott alltså när ett bolags finansiella ställning är svag i syfte att förbättra dess soliditet. Av praxis framgår att frågan hur ett bidrag eller tillskott från en kommun till ett bolag som ägs av kommunen skall behandlas i beskattningshänseende beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Avgörande för bedömningen är inte parternas beteckning av transaktionen, utan dess verkliga innebörd.
AB A var under största delen av år 1994 ett av ... kommun helägt bolag och erhöll under denna tid medelstillskott om (ca 18 Mkr) från kommunen. ...kommun överlät i december 1994 91 procent av sina aktier i bolaget till det av kommunen ägda AB X. Kommunen lämnade under åren 1990 – 1993 till bolaget sammanlagt 100 miljoner kr som aktieägartillskott betecknat stöd. Länsrätten har i lagakraftvunna domar ..... funnit att dessa tillskott vid taxeringarna 1992 – 1994 var att anse som en skattepliktig intäkt hänförlig till inkomst av näringsverksamhet.
... kommun har i januari 1997 till kommuninvånarna distribuerat en broschyr som redovisar kommunens budget för år 1997. I broschyren anges bl.a. följande. Vissa av AB X-koncernens dotterbolag har uppgifter som traditionellt bedrivs med samhällsstöd. Det gäller kollektivtrafiken i (Buss AB), teaterverksamheten i (Teater AB) samt idrotts- och badaktiviteterna i AB A (och i ett företag till). Sammanlagt får dessa bolag under 1997 kommunalt stöd med 120 miljoner kr. Till bad och andra aktiviteter i AB A bidrar kommunen med 35 miljoner kr, vilket fördelat på cirka 1,1 miljoner besök blir knappt 32 kr gången. Tidigare betalades motsvarande medel ut direkt från kommunens kassa men numera är det moderbolaget AB X som står för ägartillskotten. Vinsterna från de lönsamma kommunala bolagen täcker gott och väl de planerade underskotten från förlustbolagen. För skattebetalarna och .... kommuns budget betyder det att man å ena sidan slipper ifrån de direkta bidragen till kollektivtrafik och annat, men att man å andra sidan inte får så stora utdelningar från (ett visst annat bolag) som det annars kunnat bli.
Länsrätten gör följande bedömning.
Även ... kommun har i den ovan nämnda broschyren uppgivit att den i bolaget bedrivna idrotts- och badverksamheten traditionellt bedrivs med samhällsstöd och rubricerat medelstillskottet som kommunalt stöd. De aktiviteter som bedrivs i bolaget omfattas av den kommunala kompetensen enligt 2 kap. 1 § kommunallagen (1991:900). ... kommun har årligen tillskjutit mycket stora belopp till bolaget för att stödja verksamheten. I målet har inte framkommit någonting som tyder på att tillskotten utgått från kommunen på grund av kommersiella överväganden. Tvärtom bör de tillskjutna medlen i första hand ses mot bakgrund av den omständigheten att idrotts- och badverksamheten av detta slag omfattas av den kommunala kompetensen och normalt ombesörjs av kommunen.
Ingenting tyder på att en likvidation varit nära förestående. Bolaget synes redan vid budgeteringen ha räknat med kommunens bidrag. Den verksamhet som bolaget bedrivit har under många års tid varit helt beroende av det årliga bidrag som erhållits från kommunen. Detta tyder enligt länsrättens mening på att bidraget har varit en förväntad intäkt och inte en effekt av att man varje år funnit att verksamheten gått med så stor förlust att bolaget skulle tvingas gå i likvidation om förlusten inte täcktes.
Stödet har redovisats över resultaträkningen som en extraordinär intäkt. Bolagets övriga intäkter av näringsverksamheten uppgick till (ca 20 Mkr), således endast obetydligt mer än av kommunen tillfört stöd. Av räkenskapsschemat kan utläsas att stödet använts till att täcka utgifter främst för den löpande driften av fritidsanläggningar såsom löner, hyra m.m. Intäkten har således använts för att bestrida utgifter som på en gång varit avdragsgilla vid inkomsttaxeringen.
De årligen återkommande bidrag bolaget erhållit från ... kommun synes ha varit nödvändiga för att bedriva verksamheten. Vid en sammantagen bedömning finner länsrätten att medelstillskottet inte kan anses utgöra aktieägartillskott, utan näringsbidrag som utbetalats av kommunen. Bidraget synes ha varit normalt att räkna med och ingått som ett led i bolagets verksamhet. Det bidrag som bolaget erhållit från .... kommun aktuellt taxeringsår skall till följd härav tas upp till beskattning såsom intäkt av näringsverksamhet. Anledning saknas således att frångå den bedömning som länsrätten gjort i samma fråga tidigare taxeringsår.
Överklagandet skall således avslås.
AB A överklagade LR:s beslut.
KR i Stockholm angav att ”Vad bolaget anfört i kammarrätten och vad som i övrigt förekommit i målet föranleder inte annan bedömning än den länsrätten gjort”. Kammarrätten avslog överklagandet.
Överklagas inte av RSV.
Kommentar:
Jfr protokoll 14/92, där en LR-dom med en gällande fråga återges. LR:s dom överklagades till KR i Stockholm som meddelade dom den 11 september 1997, mål nr 4085-1992. KR gjorde ej ändring i LR:s dom men angav en något annorlunda motivering. Jfr även protokoll 1/93 betr. KR:s i Sundsvalls dom den 27 novmeber 1992, mål nr 5009-1990.
KR:s i Göteborg dom den 14 oktober 1999 i mål nr 850-1999. Frågan om avdrag för reaförlust på lånefordran såsom på finansiellt instrument.
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 7 december 1999.
Inkomsttaxeringen 1995
NN hade lånat ut drygt en halv miljon kr till sitt helägda aktiebolag. Fordran uppges ha uppkommit genom olika kapitalinsatser genom årens lopp. Någon revers hade inte upprättats, men skuldförhållandet kunde utläsas ur bokföringen under rubriken ”skuld aktieägaren”. Bolaget försattes i konkurs den 20 maj 1992 och konkursen avslutades den 1 oktober 1996. NN yrkade vid 1995 års taxering avdrag med 70% av förlusten, såsom förlust vid avyttring genom konkurs av finansiellt instrument. Skattemyndigheten vägrade avdrag och NN överklagade.
LR, som avslog överklagandet, anförde bl.a. följande.
När det gäller frågan om bolagets fordran har representerats av något finansiellt instrument gör länsrätten följande bedömning. I Värdepapperskommitténs betänkande SOU 1989:72 (del 2 s. 298) anges att med finansiellt instrument avses alla typer av fondpapper och andra rättigheter eller förpliktelser avsedda för handel på värdepappersmarknaden. Det gäller alla värdepapper som förekommer när företagen och staten lånar upp medel eller får tillskott från allmänheten. Mot bakgrund härav delar länsrätten skattemyndighetens bedömning att NNs fordran på bolaget endast framgår av bolagets bokföring och inte har representerats av något finansiellt instrument. Den uppkomna förlusten kan därför inte jämställas med en sådan avyttring som krävs för att rätt till avdrag för realisationsförlust skall föreligga. Överklagandet skall därför avslås.
NN överklagade, men kammarrätten instämde i länsrättens bedömning och ändrade därför inte den överklagade domen.
KR:s i Göteborg dom den 2 november 1999 i mål nr 5469-1998. Avdrag för reaförlust på regressfordran. Fråga om finansiellt instrument.
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 7 december 1999.
Inkomsttaxeringen 1996.
NN gick i borgen för sitt helägda bolag. Bolaget gick i konkurs och NN tvingades infria sitt borgensansvar och erhöll därmed en regressfordran på bolaget. Någon avyttring av regressfordran har inte skett. NN yrkade avdrag för reaförlust såsom vid avyttring av finansiellt instrument genom att utställande bolag försatts i konkurs. SKM vägrade avdrag.
NN överklagade, men LR avslog överklagandet med följande motivering;
Av lagen följer att för att en avdragsgill realisationsförlust skall uppkomma krävs att en avyttring skett. NN har p.g.a. sitt borgensåtagande tvingats betala bolagets skulder efter det att bolaget trätt i konkurs. NN har därvid fått en regressfordran gentemot bolaget, som får anses sakna värde. Hon menar därför att hon gjort en realisationsförlust som är avdragsgill. Emellertid har ingen avyttring skett och fråga är inte heller om ett finansiellt instrument som utgivits av bolaget, varför någon realisationsförlust i lagens mening inte föreligger. Överklagandet skall därför avslås.
NN överklagade, men kammarrätten instämde i länsrättens bedömning och ändrade därför inte den överklagade domen.