RR:s dom den 31 januari 2000, målnr 5040-1999 Fråga om omsättningsland vid privatpersoners förbeställning av varor i samband med flygresa.

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 22 februari 2000.

Mervärdesskatt

RSV yrkade att RR skulle fastställa SRN:s förhandsbesked.

SRN:s förhandsbesked den 18 juni 1999 har refererats i rättsfallsprotokoll nr 27 1999. Beträffande omständigheterna i ärendet hänvisas därför till detta referat.

RR fastställde SRN:s förhandsbesked.

RR avvisade bolagets yrkanden om besked beträffande dels konsekvenserna av det s.k. hattracks-förfarande och av betalning ombord på flygplanet, dels tidpunkten för leverans eller omsättning.

RR avslog bolagets yrkande om ersättning enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt (ersättningslagen).

KR:s i Göteborg dom den 9 februari 2000, målnr 1390-1391–2000 Fråga om skattskyldighet för stiftelse

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 22 februari 2000.

Inkomsttaxering 1997 Överklagande av den skattskyldige

Skattemyndigheten beslutade att påföra stiftelsen inkomst av ränta och förmögenhet med vissa belopp och anförde bl.a. följande.

Med begreppet kommunal donationsfond menas en stiftelse, bildad genom arv eller gåva från en enskild person, avsedd som särskilt skattesubjekt och förvaltad av en kommunal myndighet eller av kommunala befattningshavare. En sådan stiftelse kan i och för sig ha ett sådant kvalificerat ändamål som anges i 7 § 6 mom SIL, men det vanligaste torde dock vara att den har att tillgodose ett kommunalt intresse, som inte kan anses som kvalificerat. En fond som tillgodoser ett obligatoriskt kommunalt ändamål blir skattebefriad liksom en fond som har till ändamål att stödja en frivillig kommunal verksamhet som kommunen redan bedriver. Om fonden däremot har till ändamål att stödja ett frivillig kommunalt ändamål, som kommunen inte bedriver annat än med hjälp av fonden, blir den inte skattebefriad. I de fall förbehåll finns i testamente eller permutationsbeslut att utdelningen inte får användas till ändamål som ska täckas av utdebiterade medel är stiftelsen inte skattebefriad.

Stiftelsens ändamål är att;

”Hälften av den årliga avkastningen ställes till skolstyrelsens förfogande att användas för grundskolan inom f d X stad för ändamål som ej täckas av utdebiterade medel.

Den andra hälften av avkastningen ställes till socialnämndens förfogande att användas i verksamheten vid ett servicehus för ändamål som ej skall täckas av utdebiterade medel”.

Stiftelsens verksamhet har under året bestått i att köpa datorer samt att arrangera musikcaféer inom åldringsvården.

Skattemyndigheten gjorde den bedömningen att mot bakgrund av det förbehåll som finns i stadgarna utgör stiftelsen inte någon kommunal fond och avkastningen kan inte användas för kommunens obligatoriska eller frivilliga verksamhet. Skattebefrielse föreligger därför inte.

Ändamålet är inte kvalificerat allmännyttigt enligt 7 mom 6 § SIL.

En förmånlig behandling i skattehänseende kan därför inte ifrågakomma.

Stiftelsen överklagade skattemyndighetens beslut till länsrätten, som instämde i skattemyndighetens bedömning och inte ändrade det överklagade beslutet.

Länsrättens dom överklagades till Kammarrätten i Göteborg, som inte fann skäl att göra annan bedömning än vad länsrätten och skattemyndigheten gjort.

KR:s i Göteborg dom den 14 februari 2000, målnr 240-2000 Fråga om undantaget beträffande beskattning av privatinförsel i det svenska anslutningsfördraget är förenligt med EU-rätten Beskattning av införsel gjord i augusti 1995 enligt lagen (1994:1565) om viss privatinförsel (privatinförsellagen)

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 22 februari 2000.

I augusti 1995 införde B tolv liter lättvin, som han inköpt i Frankrike, till Sverige. Han debiterades punktskatt för den del av införseln som översteg den ranson han skattefritt fick införa till Sverige enligt privatinförsellagen. B debiterades således skatt avseende sju liter lättvin med sammanlagt 182 kr.

B överklagade beskattningsbeslutet och yrkade i första hand att det påförda beloppet i sin helhet skulle återbetalas. I andra hand yrkade B återbetalning med 79 kr, avseende av den skatt som redan betalats i Frankrike. Han anförde bl.a.

”Det undantag från cirkulationsdirektivet (12/92/EEG) som Sverige medgivits i övergångsbestämmelserna i anslutningsfördraget strider mot Romfördraget. Detta framgår av art. 9:1 i Romfördraget. Övergångsbestämmelserna strider även mot art. 30 i Romfördraget. Om undantag skall medges jämlikt art. 36 gäller en proportionalitetsprincip. Undantaget har ingen praktisk betydelse för att ”skydda människors liv och hälsa”. Vin (liksom öl och sprit) tillverkas i Sverige och införda varor blir åsatta högre interna skatter än inhemska varor. Övergångsbesämmelserna strider därför även mot art. 95 i Romfördraget. Dubbelbeskattning strider mot art. 95 (se EG-domstolens avgörande 165/88 (1993) 2 C C.M.L.R 1015). Det är självklart att Romfördragets grundläggande stadganden är styrande och skall tillämpas i första hand. Lagstiftningen är dessutom diskriminerande, dels mot honom som svensk och dels mot vinproducenten i Frankrike, och strider således mot art. 37 i Romfördraget. Vidare åberopas även art. 12 i Romfördraget. (Artiklarna 9, 12, 30, 36, 37 och 95 i Romfördraget har efter antagandet av Amsterdamfördraget erhållit nya numreringar. Artiklarna betecknas numera i nämnd ordning, som artikel 23, 25, 28, 30, 31 samt 90).”

RSV bestred ändring och anförde bl.a;

”Bestämmelserna i 2 § privatinförsellagen baseras på ett särskilt undantag som Sverige har fått i medlemsskapsförhandlingarna. Liknande undantag finns i cirkulationsdirektivet även för Danmark och Finland. Samtliga länder har fått sina undantag förlängda. Det finns inget stöd för att det svenska, eller för den delen det finska eller danska, undantaget skulle strida mot gemenskapsrätten. Det föreligger inte några mängdmässiga införselrestriktioner i Sverige beträffande privat införsel. En resande får således för sitt privata bruk införa mängder som överstiger de kvantiteter som anges i 2 § privatinförsellagen. Denna bestämmelse går således inte utöver vad som stadgades i anslutningsfördraget.”

LR i Skåne län (dom den 24 november 1999) anförde bl.a. följande beträffande det beviljade undantagets giltighet:

B har i sitt förstahandsyrkande anfört att övergångsbestämmelsen och de på denna grundade bestämmelserna i privatinförsellagen strider mot Romfördraget. Han skall härför restitueras 182 kr, motsvarande hela den punktskatt han har ålagts att betala enligt bestämmelserna i privatinförsellagen. Av art. 49 i Maastrichtfördraget framgår att varje europeisk stat som respekterar de principer som anges i art. 6.1 får ansöka om att bli medlem av unionen. Ansökan skall ställas till rådet. Som skall besluta enhälligt efter att ha hört kommissionen och efter samtycke av Europaparlamentet, som skall fatta sitt beslut med absolut majoritet av sina medlemmar. Villkoren för att upptas som medlem och de anpassningar av fördraget som unionen bygger på, som därigenom blir nödvändiga, skall fastställas i ett avtal mellan medlemsstaterna och den ansökande staten. Detta avtal skall föreläggas samtliga avtalsslutande stater för ratifikation i överensstämmelse med deras konstitutionella bestämmelser. Enligt art 1 p. 2 i Sveriges anslutningsfördrag (AF) skall villkoren för anslutningen och den anpassning i fördragen som den medför anges i den anslutningsakt som finns bifogad i fördraget. Bestämmelserna i anslutningsakten skall utgöra en integrerad del av fördraget. Enligt art 2 p. 1 AF skall fördraget ratificeras av de fördragsslutande staterna i enlighet med deras respektive konstitutionella krav. Av art. 2 Del I i anslutningsakten (AA) framgår följande. Från dagen för anslutningen är bestämmelserna i de grundläggande fördragen och i de rättsakter som har antagits av institutionerna före anslutningen bindande för de nya medlemsstaterna och skall tillämpas i dessa på de villkor som fördragen och denna anslutningsakt anger.

Av art. 7 AA framgår följande. Om något annat inte föreskrivs i denna anslutningsakt, kan den tillfälligt sättas ur kraft, ändras eller upphävas endast genom det förfarande som anges i de grundläggande fördragen och som gör det möjligt att ändra dessa fördrag.

Av art. 151 p. 1 Del IV AA framgår att de rättsakter som finns förtecknade i bilaga XV till anslutningsakten skall tillämpas i förhållande till de nya medlemsstaterna på de villkor som anges i bilagorna. Sveriges undantag från direktiv 92/12 anges i bilaga XV.

Länsrätten gör följande bedömning;

Anslutningsfördraget och den därtill följande anslutningsakten samt protokoll utgör, i likhet med Rom- och Maastrichtfördraget, primärrätt. Innehållet i en anslutningsakt kan således inte anses underordnat bestämmelserna i Romfördraget. I samma utsträckning som medlemsstaterna enhälligt, efter ratifikation i de nationella parlamenten, kan förändra de grundläggande fördragen torde undantag från desamma kunna föreskrivas i ett anslutningsfördrag. I den mån en undantagsbestämmelse i ett anslutningsfördrag strider mot någon eller några bestämmelser i Romfördraget medför detta således inte att undantaget härigenom är att betrakta som ogiltigt. Enligt länsrättens mening kan de kvantitativa restriktioner som anges i 2 § privatinförsellagen och som är överensstämmande med kvantitativa restriktioner som angivits i anslutningsfördraget således inte med hänvisning till Romfördragets bestämmelser vara att anse som ogiltiga.

LR gjorde även en tolkning av det beviljade undantaget och anförde därvid bl.a;

”Av art. 26 i [cirkulationsdirektivet] framgår det att Sverige får ta ut punktskatt på införda alkoholvaror som överstiger viss kvantitet. Det framgår vidare att tillämpningen av art. 8 inte påverkas av detta, dvs. punktskatt skall även erläggas i den medlemsstat som varorna har förvärvats. Enligt länsrättens mening får den dubbelbeskattning som blir resultatet vid tillämpningen av art. 26 i ovan nämnt direktiv klart anses framgå av lydelsen i nämnd artikel... Detta framgår än tydligare av den nya lydelsen av art. 26, som den 30 december 1996 antogs av rådet i samband med förlängningen av det aktuella undantaget (direktiv 96/99/EG). I art. 26, i dess nya lydelse, uttalas att Sverige, ”utan att det påverkar tillämpningen av artikel 8” skall ”ha rätt att fortsätta tillämpa samma kvantitativa restriktioner som det tillämpade den 31 december 1996 för den kvantitet alkoholhaltiga drycker och tobaksvaror som får föras in på svenskt territorium av enskilda för eget bruk utan betalning av ytterligare punktskatter” (länsrättens kursivering).”

LR anförde vidare;

Såvitt framgår av handlingarna i målet har B förvärvat de till Sverige införda alkoholvarorna i Frankrike och där även erlagt skatt för dessa. Han har således rätt att skattefritt införa fem liter vin. För resterande sju liter vin skall han, i enlighet med vad som ovan anförts, erlägga skatt med 26 kr/liter. Enligt länsrättens mening har tullmyndigheten således haft fog för att debitera B skatt med sammanlagt 182 kr. Överklagandet skall därför avslås.

B överklagade domen till KR. KR instämde i LR:s bedömning och ändrade inte den överklagade domen.

SRN:s förhandsbesked den 11 februari 2000 Fråga om frivillig skattskyldighet – avdragsrätt

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 22 februari 2000.

Mervärdesskatt

X AB, nedan bolaget, äger en fastighet och har för avsikt att bebygga fastigheten. Lokalerna i den nyuppförda byggnaden kommer att hyras ut till ett närstående skattskyldigt bolag. Avtal har ingåtts med hyresgästen som flyttar in i lokalerna när dessa färdigställts.

I förhandsbeskedet ställde bolaget följande frågor

1. Har bolaget, i ljuset av EG-rätten, rätt till avdrag för all ingående skatt som hänför sig till kostnader för nybyggnaden av fastigheten, dvs. även för ingående skatt hänförlig till sådana kostnader som inte omfattas av den retroaktiva avdragsrätten i 9 kap. 3 § mervärdesskattelagen (1994:200), ML?

2. Vid vilken tidpunkt har bolaget, i ljuset av EG-rätten, rätt till avdrag för ingående skatt i den mening som avses i 8 kap. 3 § ML (jfr art. 17.2 i sjätte mervärdesskattedirektivet):

A. Är det när den första investeringen gjorts för den verksamhet som kommer att medföra skattskyldighet?

B. Är det när hyreskontrakt är undertecknat av en hyresgäst som kommer att bedriva verksamhet som medför skattskyldighet i de aktuella lokalerna?

C. Är det när hyresgästen tillträtt lokalen?

Det har senare uppgetts att som förutsättning för fråga 2 gäller att ansökan om frivillig skattskyldighet har getts in till skattemyndigheten.

FÖRHANDSBESKED

Frågorna 1 och 2

Bolaget har, utöver vad som följer av bestämmelserna i 9 kap. 3 § första stycket 1 ML, inte rätt till avdrag för ingående skatt som hänför sig till förvärv före den tidpunkt skattskyldigheten inträder enligt vad skattemyndigheten på sätt närmare anges i motiveringen kan besluta.

I den mån ansökningen inte besvarats genom förhandsbeskedet avvisades den.

MOTIVERING

”Enligt 9 kap. 1 § första stycket ML gäller skyldigheten att betala skatt för sådan skattepliktig fastighetsuthyrning som anges i 3 kap. 3 § andra-fjärde styckena endast om skattemyndigheten på fastighetsägarens begäran har beslutat om detta. Enligt 9 kap. 3 § första stycket ML gäller att en skattskyldig fastighetsägare har rätt att göra avdrag för ingående skatt enligt bestämmelserna i 8 kap.

Han får dessutom enligt 9 kap. 3 § första stycket 1 ML göra avdrag om skattemyndigheten har beslutat om skattskyldighet för honom inom tre år från utgången av det kalenderår under vilket han utfört eller låtit utföra ny- till- eller ombyggnad av fastigheten: för den ingående mervärdesskatt som hänför sig till byggnadsarbetena till den del dessa avser lokaler som omfattas av beslutet. Någon ytterligare reglering i ML av rätten för fastighetsägare att dra av ingående skatt hänförlig till ny-, till- eller ombyggnad för tid före skattemyndighetens beslut om frivillig skattskyldighet finns inte.

Riksskatteverket (RSV) har i sin Handledning för mervärdesskatt 1999 anfört bl.a. följande om vad som bör gälla i normala fall. RSV anser att frivillig skattskyldighet normalt bör medges tidigast från och med den dag begäran om sådan skattskyldighet har kommit in till SKM. Frivillig skattskyldighet kan inte medges för tid innan hyresavtal tecknats, hyra avtalats och hyresgästen tillträtt lokalen (a.a. s. 213). I nämnda handledning anför RSV vidare. Det kan förekomma att tillbyggnad sker av de lokaler en hyresgäst disponerar. Uthyraren kan medges frivillig skattskyldighet avseende dessa ytterligare lokaler först fr.o.m. den tidpunkt hyresgästen tillträtt dessa. Detta gäller även om uthyraren redan är frivilligt skattskyldig för de lokaler hyresgästen redan disponerar (a.a. s. 214 f.).

I handledningen anför RSV vidare följande för vad som betecknas som undantag från normalfallet. Det kan förekomma att ett nytt hyresförhållande pågått under viss kortare tid när begäran om frivillig skattskyldighet kommer in till SKM. Skulle omständigheterna vara sådana att uthyraren hade kunnat beviljas frivillig skattskyldighet dessförinnan om han begärt detta bör enligt RSV sådan skattskyldighet kunna medges fr.o.m. den dag då hyresavtal tecknats och hyresgästen tillträtt fastigheten (a.a. s. 214).

Regeringsrätten har i RÅ 1999 ref 2 beträffande fastighet som tidigare omfattats av frivillig skattskyldighet gett beslut om frivillig skattskyldighet för ny ägare till fastigheten retroaktiv verkan tillbaka till den tidpunkt då den nye ägaren tillträdde fastigheten. Regeringsrätten, som fann att det inte kunde föreligga något formellt hinder mot att ge beslutet en sådan verkan, anförde att i vad mån det bör ske i ett enskilt fall får bedömas med utgångspunkt i de syften som ligger bakom lagstiftningen och med beaktande av de skatteadministrativa olägenheter som kan vara förenade med retroaktiv tillämpning.

Mot bakgrund av det nu anförda finner nämnden att en skattemyndighet enligt gällande rätt kan ge ett beslut om frivillig skattskyldighet verkan före den tidpunkt då en ansökan kommit in till myndigheten och således då också från en tidigare tidpunkt än den då myndigheten fattar beslut i frågan. En förutsättning härför får emellertid anses vara att uthyrning, som kan omfattas av den frivilliga skattskyldigheten, vid denna tidigare tidpunkt faktiskt också förekommit. Skattemyndigheten har därvid att göra en prövning av beslutets retroaktiva verkan i det enskilda fallet.

Frågan är då om lagstiftningen tillämpad i enlighet med det ovan beskrivna kan anses vara i överensstämmelse med EG-rätten. Bestämmelserna i ML har anpassats till innehållet i det sjätte mervärdesskattedirektivet (77/388/EEG). Enligt artikel 13 B första stycket b i direktivet skall medlemsstaterna, med vissa angivna undantag, från skatteplikt undanta utarrendering och uthyrning av fast egendom och fastställa de villkor som krävs för att säkerställa en riktig och enkel tillämpning och förhindra eventuell skatteflykt, skatteundandragande eller missbruk. Enligt andra stycket kan medlemsstaterna besluta om ytterligare begränsningar av undantaget.

Enligt artikel 13 C första stycket a i direktivet kan medlemsstaterna medge en rätt till valfrihet för beskattning vid utarrendering och uthyrning av fast egendom. Medlemsstaterna får enligt andra stycket emellertid inskränka denna rätt till valfrihet och skall närmare bestämma om dess användning.

Enligt artikel 17 2 har en skattskyldig rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt för varor eller tjänster som tillhandahålls av annan skattskyldig person förutsatt att varorna eller tjänsterna används i samband med skattepliktiga transaktioner.

EG-domstolen har slagit fast att medlemsstaterna med stöd av sina befogenheter i artikel 13 C andra stycket i sjätte direktivet kan tillåta de personer som omfattas av det undantag från skatteplikt som föreskrivs i direktivet att avstå från detta undantag i samtliga fall, inom vissa gränser eller enligt vissa närmare föreskrifter. Av detta följer att medlemsstaterna har stort utrymme för eget skön inom ramen för bestämmelserna i artikel 13 B och 13 C. De kan nämligen bedöma om det skall införas en rätt till valfrihet eller inte, enligt vad de finner lämpligt mot bakgrund av de förhållanden som råder i det egna landet vid en viss tidpunkt (mål C-381/97 angående Belgocodex SA, p 16 och 17; jfr mål C 12/98 angående Far, p. 13).”

Nämnden gör följande bedömning;

”Sjätte direktivet innehåller inte några bestämmelser som reglerar hur den frivilliga skattskyldigheten vid uthyrning av fastigheter närmare skall utformas. Detta ger enligt nämndens mening, vilket också får anses framgå såväl av innehållet i artikel 13 B och 13 C som av EG-domstolens praxis, en medlemsstat stor handlingsfrihet när det gäller att bestämma reglernas innehåll. Denna handlingsfrihet får bl.a. anses innebära en möjlighet att bestämma från vilken tidpunkt den frivilliga skattskyldigheten skall gälla och därmed också när rätten att dra av ingående skatt inträder. Mot bakgrund härav kan enligt nämndens mening utformningen och tillämpningen av ML:s regler avseende frivillig skattskyldighet inte anses stå i strid med EG-rätten (jfr även SOU 1999:47 s. 100).”

SRN:s beslut den 10 februari 1999 Tjänster i form av samtalsterapi; undantag för sjukvård eller social omsorg

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 22 februari 2000.

Mervärdesskatt

Skatterättsnämnden har i ett förhandsbesked uttalat sig om skatteplikten för tjänster i form av en viss slags samtalsterapi. Terapin skulle enligt de uppgivna förutsättningarna meddelas av icke legitimerade personer inom ramen för verksamheten hos en ekonomisk förening.

Nämnden fann att undantaget från skatteplikt för omsättning av tjänster som utgör sjukvård inte var tillämpligt på de tjänster som avsågs med ansökningen. Däremot fann nämnden att omsättning av tjänsterna var undantagen från skatteplikt såsom social omsorg i samtliga de fall ersättningen för behandlingen betalas av en kommuns sociala myndighet.

Beträffande undantaget för sjukvård redogjorde nämnden inledningsvis för innehållet i 3 kap. 4 § första stycket och 5 § mervärdesskattelagen (1994:200), ML. Därefter anfördes:

”En grundläggande förutsättning för att en sjukvårdstjänst skall föreligga enligt de ovan redovisade bestämmelserna i ML är således att åtgärderna vidtas antingen vid sjukhus eller annan angiven inrättning eller annars av någon med särskild legitimation att utöva yrke inom sjukvården. Med hänsyn till att de aktuella tjänsterna inte vidtas vid sjukhus eller motsvarande och inte heller tillhandahålls av personer som innehar erforderlig legitimation föreligger inte någon sjukvårdstjänst. Det förhållandet att den icke legitimerade personalen handleds av legitimerade personer medför inte någon annan bedömning.

En sådan bedömning får också anses vara i överensstämmelse med artikel 13 A.1 b och c i det sjätte mervärdesskattedirektivet (77/388/EEG) som ligger till grund för de aktuella bestämmelserna i ML.”

I frågan om undantaget för social omsorg anförde nämnden (majoriteten) följande:

Enligt 3 kap. 4 § första stycket ML undantas från skatteplikt bl.a. omsättning av tjänster som utgör social omsorg. Med social omsorg förstås enligt 7 § samma kapitel offentlig eller privat verksamhet för barnomsorg, äldreomsorg, stöd och service till vissa funktionshindrade och annan jämförlig social omsorg.

Enligt artikel 13 A.1 g i sjätte mervärdesskattedirketivet, utifrån vilken såvitt nu är aktuellt undantagsbestämmelsen för social omsorg i ML skall tolkas, skall från skatteplikt undantas verksamhet avseende tillhandahållande av tjänster och varor som är nära kopplade till socialt bistånd eller socialförsäkring däribland sådant som tillhandahålls av ålderdomshem, offetligrättsliga organ eller andra organisationer som är erkända som välgörenhetsorganisationer av medlemmstaten i fråga.

Undantaget från skatteplikt för social omsorg infördes genom den reformering av den numera upphävda lagen (1968:430) om mervärdeskatt som genomfördes under 1990 (SFS 1990:576) och som innebar bl.a. att generell skatteplikt infördes för tjänster. I förarbetena till lagstiftningen (SOU 1989:35 s. 198) uttalades bl.a. att skattefriheten för social omvårdnad givetvis borde gälla oavsett om verksamheten bedrevs i offentlig eller privat regi. Det avgörande borde i stället vara tjänstens natur. I prop. 1989/90:111 s. 109 anförde föredragande statsråd bl.a. att han delade kommitténs uppfattning att skattefriheten i princip borde gälla själva omvårdnaden och vad som tillhandahölls som en del av denna. Vad som tillhandahölls olika kategorier, t.ex. pensionärer eller ungdomar, mot mer eller mindre subventionerad avgift och efter fritt val utan någon individuell behovsprövning borde inte omfattas av skattefriheten.

Av den proposition som ligger till grund för ML framgår att omfattningen av undantaget från skatteplikt för social omsorg, såvitt nu är av intresse, är densamma som i lagen om mervärdeskatt (prop. 1993/94:99 s. 151 f.).

Enligt 3 § första stycket socialtjänstlagen (1980:620) har kommunen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Till socialtjänstens innehåll räknas enligt 5 § samma lag bl.a. uppgift att svara för bl.a. omsorg, råd, stöd och vård till enskilda som behöver det.

Nämnden gör följande bedömning;

Den svenska mervärdesskattelagstiftningen har anpassats till det sjätte mervärdesskattedirektivet vilket innebär att tolkningen av ML:s bestämmelser i första hand skall ske utifrån EG-regler och den EG-rättsliga praxis som finns på området. Med hänsyn till innehållet i den i detta ärende aktuella artikel 13 A.1 g i sjätte direktivet skulle det kunna ifrågasättas om bestämmelsen inte endast är tillämplig på tjänster och varor som tillhandahålls av ”offentligrättsliga organ eller andra organisationer som är erkända som välgörenhetsorganisationer av medlemsstaten i fråga”. Enligt rättspraxis har ML:s undantag från skatteplikt för social omsorg dock inte ansetts ha en sådan begränsad innebörd (jfr RÅ 1995 ref. 9 och RÅ 1998 ref. 40).

I avsaknad av en närmare definition av begreppet ”annan jämförlig social omsorg” i 3 kap. 7 § ML får innebörden av detta avgöras med ledning främst av de ovan redovisade uttalandena i förarbetena. Av dessa framgår att det avgörande vid bedömningen är tjänstens natur och att därvid förekomsten av individuell behovsprövning i samband med tjänstens tillhandahållande är ett betydelsefullt moment som talar för att fråga är om social omsorg (jfr RÅ 1995 ref. 9). Av handlingarna framgår att de social myndigheterna i aktuell kommun i betydande omfattning betalar kostnaderna för den aktuella behandlingen. Så är fallet såväl när vederbörande socialkontor efter egen utredning remitterar den behövande för behandling som i merparten av de fall där remiss har skett av landstinget. I sistnämnda fall använder socialkontoret remissen från landstinget som beslutsunderlag. Samtliga beslut om att kommunen skall stå för behandlingskostnaderna får förutsättas vara fattade mot bakgrund av det ansvar som kommunen har enligt 3 § socialtjänstlagen. I dessa fall får den tilltänkta föreningens verksamhet därför anses utgöra social omsorg i ML:s mening medan bedömningen blir den motsatta i de fall kommunen inte står för kostnaderna.