RR:s dom den 28 februari 2000, målnr 6884–6885-1994 Anteciperad utdelning beskattades hos mottagaren det beskattningsår då antecipering skett i räkenskaperna och inte det påföljande år då bolagsstämman beslutade om utdelningen. Skattskyldigheten enligt 7 § 8 mom. 7 st. SIL bedömdes efter förhållandena under det räkenskapsår som antecipering skedde.

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 7 mars 2000.

Inkomsttaxeringarna 1987 och 1988

Målet gällde om ett aktiebolag (A) skulle beskattas för utdelning vid 1987 eller 1988 års taxering. Vid 1987 års taxering redovisade bolaget som inkomst anteciperad utdelning på ca 350 milj kronor. Bolagsstämman i utdelande bolag (dotterbolag B) beslutade om utdelningen under kalenderåret 1987.

Länsrätten beskattade A för utdelningen vid 1987 års taxering. Åtgärden att antecipera utdelningen räkanskapsåret 1986 ansågs stå i överensstämmelse med god redovisningssed. Därför skulle prövningen av skattskyldigheten ske vid 1987 års taxering.

Kammarrätten ändrade inte länsrättens dom men beskattade på delvis annan grund. Kammarrätten ansåg att det inte var fråga om anteciperad utan verkställd utdelning under räkanskapsåret 1986. I räkenskaperna för 1986 i det utdelande bolaget B hade B:s fordran på moderbolaget A minskat med utdelningsbeloppet. Motsvarande korrigering av A:s skuld till B hade skett i A:s räkenskaper.

I överklagandet till RR kom A in med ny årsredovisning för 1986 och 1987. I dessa redovisades ingen anteciperad utdelning 1986.

I fråga om de nya årsredovisningarna anförde RR följande;

Enligt 37 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får i mål, vari prövningstillstånd krävs, omständighet eller bevis, som klaganden åberopar först i Regeringsrätten, beaktas endast om det föreligger särskilda skäl. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att dess syfte är att säkerställa Regeringsrättens funktion som prejudikatinstans (prop. 1971:30 s. 595). Föremål för Regeringsrättens prövning skall alltså regelmässigt vara vad som prövats av underliggande domstolsinstanser. I förevarande fall har bolagets nya bokslut tillkommit mer än tio år efter utgången av nu aktuella beskattningsår, vilket medför att det inte är möjligt att i ordinär eller extraordinär ordning beakta de följdändringar som de ändrade boksluten skulle kunna medföra med avseende på senare års taxeringar. De har uppenbarligen också upprättats för att påverka utgången i förevarande mål. Vid angivna förhållanden föreligger inte särskilda skäl att beakta de nya årsredovisningarna. De ursprungliga årsredovisningarna skall därför ligga till grund för Regeringsrättens bedömning.

I fråga om rätt beskattningsår – 1986 eller 1987 – anförde RR följande;

Inkomst av rörelse skall enligt 41 § KL beräknas enligt bokföringsmässiga grunder i den mån dessa inte strider mot särskilda bestämmelser i KL. Enligt punkt 1 fjärde stycket av anvisningarna till paragrafen skall en inkomst anses ha åtnjutits under det år då den enligt god redovisningssed bör tas upp som intäkt i räkenskaperna, även om inkomsten ännu inte uppburits kontant eller eljest kommit den skattskyldige tillhanda. Vidare skall i princip den i räkenskaperna gjorda periodiseringen, om den är förenligt med god redovisningssed, läggas till grund för beskattningen.

Som regel kan utdelning inte anses verkställd eller uppburen förrän bolagsstämman fattat beslut därom. De bokföringsåtgärder som dessförinnan vidtagits i A och B föranleder inte att utdelningen kan anses verkställd vid 1986 års utgång. Frågan är då om det funnits förutsättningar att i A:s redovisning för år 1986 antecipera den utdelning som B:s bolagsstämma beslutade om i maj 1987. Såvitt framkommit har de i förarbetena till ABL angivna förutsättningarna för att antecipera utdelningen förelegat. Åtgärden kan därför inte anses stå i strid mot den aktiebolagsrättsliga lagstiftningen. Den kan inte heller anses strida mot god redovisningssed. Regeringsrätten finner att den bokföringsmässiga anteciperingen bör godtas även skattemässigt. Utdelningen från B till A för räkenskapsåret 1986 skall därför hänföras till år 1986.

I frågan om vilket års förhållanden som skall ligga till grund för bedömningen av om utdelningen är skattefri eller inte anförde RR följande;

Förutsättningarna för att svenska aktiebolag skall vara befriade från skatt på utdelning från andra svenska aktiebolag anges i 7 § 8 mom. SIL. Av bestämmelsen följer bl.a. att utdelning på rörelsebetingade aktier från ett förvaltningsföretag till rörelsedrivande bolag i princip är fri från skatt, om inte förvaltningsföretaget innehar s.k. förbjudna aktier.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Frågan huruvida skattskyldighet för en inkomst föreligger eller om avdrag får göras för en utgift skall i princip, om inte annat föreskrivs, bedömas utifrån de förhållanden som råder under beskattningsåret. Bestämmelserna i 7 § 8 mom. sjätte och sjunde styckena SIL kan inte anses reglera vilken tidpunkt som skall vara avgörande för bedömning av frågan om skattefrihet för utdelning och föranleder därför inte avsteg från den ovan angivna principen. Regeringsrätten finner att frågan om utdelningen från B till A är skattefri skall bedömas med utgångspunkt i förhållandena år 1986.

RR ändrade inte KR:s dom i fråga om inkomsttaxeringen. Två regeringsråd var skiljaktiga. Ett regeringsråd var skiljaktig beträffande motiveringen och anförde följande;

I likhet med majoriteten anser jag att den utdelning från B som A uppburit skall hänföras till beskattningsåret 1986.

Enligt min uppfattning är det inte fråga om en anteciperad utdelning i den meningen att moderbolaget (A) gjort ett ensidigt antagande om tillkommande utdelning i dotterbolaget (B). Utdelningen har hos B rönt en behandling som är av väsentlig betydelse för bestämmande av dess karaktär. Därvidlag är följande att märka. Av B:s förvaltningsberättelse för år 1986 framgår att en ”förskottsutdelning” anses skola ha skett. Bolagsstämmans kommande beslut har därvid antagits komma att få formen av ett godkännande i efterhand. Vidare har B i sin redovisning för år 1986 reducerat det egna kapitalet med den ifrågavarande utdelningen, varefter den härigenom uppkomna skulden avräknats mot en fordran på A. Utdelningen har således redan på detta stadium tagit i anspråk för att reglera A:s skuld till B och på så sätt kommit A till godo.

Med hänsyn till uttalandena i förvaltningsberättelsen och de i årsredovisningen vidtagna åtgärderna har utdelningen (lovligt eller olovligt) kommit att verkställas genom B:s bokslut per den 31 december 1986, visserligen under förutsättning av bolagsstämmans godkännande. Sedan sådant godkännande lämnats, vilket för övrigt skedde den 31 maj 1987, skall A med andra ord anses ha uppburit utdelningen den 31 december 1986.

Överröstad i denna fråga godtar jag i övrigt majoritetens mening.

Det andra skiljaktiga regeringsrådet anförde följande:

Jag delar majoritetens uppfattning att någon utdelning från B till A inte kan anses ha verkställts eller uppburits före 1986 års utgång. När det gäller de skatterättsliga konsekvenserna av att A i sin redovisning för år 1986 anteciperat nämnda utdelning gör jag följande bedömning.

I 7 § 8 mom. SIL anges preciserade förutsättningar för när svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar frikallas från skattskyldighet för utdelning. Med utdelning förstås enligt lagrummet sådan utdelning på aktie i svenskt aktiebolag eller andel i svensk ekonomisk förening som har uppburits i förhållande till innehavda aktier eller andelar eller som har uppburits efter annan grund men inte är avdragsgill för det utdelande företaget. Av intresse i förvarande mål är främst bestämmelserna i sjätte och sjunde styckena. Av dessa följer att andra företag än förvaltningsföretag m.fl. är frikallade från skattskyldighet på utdelning från vissa dotterföretag, dock inte om dotterföretaget är förvaltningsföretag och äger mer än enstaka aktier eller andelar på vilka utdelning skulle ha varit skattepliktig om aktierna eller andelarna ägts direkt av moderföretaget (s.k. förbjudna aktier).

En avgörande fråga i målet är om förutsättningarna för skattefrihet enligt 7 § 8 mom. SIL skall bedömnas med utgångspunkt från de förhållanden som rådde det år då A i sina räkenskaper anteciperade utdelningen från B, dvs. år 1986, eller om bedömningen skall göras med utgångspunkt från förhållandena det år då beslut om utdelningen fattades på bolagsstämman i B, dvs. år 1987.

A har i denna fråga åberopat ett utlåtande av professor Per Thorell, i vilket bl.a. anförs följande. 7 § 8 mom. SIL ger ingen vägledning för periodisering av utdelningar utan bör tolkas som en renodlad omfångsregel. Hur företaget redovisat sina utdelningar saknar då i princip betydelse för frågan om skattefrihet. För en sådan tolkning talar bl.a. att företagen annars alltför lätt kan manipulera villkoren för skattefrihet i bestämmelsen. Att knyta skattefriheten till tidpunkten för utdelningens normala utbetalning har vidare den fördelen att man skapar likformighet vid beskattning av utdelningar. Det är enligt Thorells mening inte rimligt att företagen till någon del tillåts disponera över frågan om skatteplikt för utdelningar. Om en utdelning anteciperas skall detta därför inte påverka tillämpningen av 7 § 8 mom. SIL. Frågan om skatteplikt (omfångsfrågan) avgörs sålunda vid tidpunkten för bolagsstämmans beslut om utdelning och görs oberoende av när posten redovisas i räkenskaperna. Denna tolkning påverkar inte frågan om rätt beskattningsår, dvs. vilket år som utdelningen skall redovisas i räkenskaperna. I denna fråga har bolaget att följa de regler som gäller på redovisningsområdet. När det gäller det aktuella målet anser Thorell att man vid bedömningen av om utdelningen från B till A är skattefri eller ej skall bortse från hur A periodiserat utdelningsinkomsten i redovisningen och att frågan om skattefrihet skall avgöras utifrån förhållandena det år rätten att erhålla utdelning uppstod, dvs. år 1987.

Samma uppfattning som i Thorells utlåtande uttrycks i en artikel i Skattenytt 1993 s. 644 – 646 av professor Göran Grosskopf i anslutning till en diskussion av regeringsrättens avgörande i målet RÅ 1992 not 624. I artikeln anförs bl.a. följande. Beskattningsfrågan har två dimensioner. Den ena avser frågan om rätt beskattningsår, medan den andra frågan avser skattskyldigheten för utdelningen. Båda dessa frågor måste behandlas var för sig och har egentligen inte något direkt samband. Ur periodiseringssynpunkt bör en anteciperad utdelning kunna hänföras till det beskattningsår då fordran enligt god redovisningssed upptas i moderbolagets räkenskaper. Eftersom anteciperingen inte har några civilrättsliga rättsverkningar förefaller det naturligt att för bedömningen av skattskyldigheten för vinstutdelningen alltjäm hålla på kravet att det är tidpunkten för utdelningsbeslutet som är avgörande. Skattskyldigheten för utdelningen avgörs sålunda vid tidpunkten för bolagsstämmans beslut, medan beskattningsår avgörs efter den tidpunkt då fordran upptas i moderbolagets räkenskaper. Moderbolagets val i anteciperingsfrågan bör inte få påverka skattskyldigheten för utdelningen. En skattemässig neutralitet uppnås om frågan om skattskyldigheten alltid och oberoende av periodisering bedöms efter tidpunkten för ordinarie bolagsstämma i dotterbolaget.

Jag delar den principiella syn som uttryckts av Thorell och Grosskopf. Enligt min mening kan sålunda en prövning av det slag som förutsätts i 7 § 8 mom. SIL inte tillåtas påverkas av hur de berörda bolagen redovisat utdelningen i sin bokföring. En regel som på detta sätt innehåller specificerade villkor för skattefrihet får antas utgå från att bedömningen av en inkomsts karaktär av skattepliktig eller ej skall ske med utgångspunkt från förhållandena vid en viss given tidpunkt över vilken de skattskyldiga inte råder på annat sätt än att de kan försöka anpassa sig efter lagstiftningen. Ett annat synsätt medför att inkomster som uppburits under identiska förhållanden kan komma att beskattas olika, beroende på om de periodiserats eller inte. Detta skulle enligt min mening strida mot skattelagstiftningens grunder och öppnar dessutom för oönskade förfaranden i syfte att kringgå regler om skattskyldighet.

Bedömningen av utdelningens karaktär av skattepliktig eller ej bör sålunda göras med utgångspunkt från de förhållanden som rådde vid en viss av lagstiftaren åsyftad tidpunkt som inte påverkas av vilket år utdelningen redovisas. Då någon utdelning i egentlig mening – eller fordran på utdelning – inte kan uppkomma förrän beslut om utdelning fattas på bolagsstämma i det utdelande bolaget måste lagrummet antas avse förhållandena detta år.

En annan och senare fråga gäller när utdelningen bör – eller kan – tas upp i räkenskaperna. Av utredningen i målet framgår att anteciperad utdelning under vissa förutsättningar godtas inom bolagsrätten. Att ta upp anteciperad utdelning i räkenskaperna synes inte heller kunna anses stå i stid med god redovisningssed. Det saknas anledning att göra någon annan bedömning från skatterättslig synpunkt. Den omständigheten att en antecipering av utdelningsinkomsten accepteras skatterättsligt bör dock inte ha andra skattekonsekvener än att beskattningn förskjuts emllan olika beskattningsår. Den periodisering av inkomster och utgifter som sedan länge godtagits inom skatterätten synes inte ha vidare innebörd än att ge möjligheter till resultatutjämning mellan olika år när det gäller i och för sig skattepliktiga inkomster och avdragsgilla utgifter. En antecipering av en utdelningsinkomst bör sålunda inte kunna medföra att en annars skattefri utdelning blir skattepliktig eller omvänt.

Sammanfattningsvis finner jag att till grund för bedömningen av om utdelningen är skattepliktig för A eller ej bör läggas de förhållanden som rådde det år då bolagsstämman i B fattade beslut om utdelningen. A:s åtgärd att i sin redovisning antecipera utdelningen redan året före bolagsstämman medför visserligen att utdelningen också vid beskattningen skall hänföras till detta tidigare beskattningsår. Den av bolaget vidtagna periodiseringsåtgärden saknar dock betydelse för bedömningen av utdelningens kraktär av skattepliktig eller ej.

Överröstad i denna fråga saknar jag anledning att ta ställning till de olika skattefrågor som uppkommer vid en bedömning med utgångspunkt från förhållandena år 1987.

KR:s i Göteborg dom den 9 november 1999, mål nr 4307-1998–4309-1998 Fråga om vilka beviskrav som Europakonventionen uppställer för påförande av skattetillägg i samband med skönsmässig avvikelse från deklaration

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 7 mars 2000.

Inkomsttaxering och skattetillägg 1994-1996

F taxerades för taxeringsåren 1994 – 1996 på grundval av inkomna deklarationer. Genom beslut om eftertaxering höjde SKM på skönsmässig grund F:s inkomst av tjänst avseende 1994 års taxering med 83 282 kr. Samtidigt höjdes på skönsmässig grund i form av ordinära omprövningsbeslut F:s inkomst av tjänst avsende taxeringsåren 1995 och 1996 med 151 168 kr respektive 117 032 kr. F påfördes därvid också skattetillägg med 40 procent av inkomstskatten på respektive höjningsbelopp.

F åtalades också för skattebedrägeri. I tingsrätten medgav F att han underlåtit att redovisa en inkomst om 1 000 kr vid 1994 års taxering och en inkomst om 16 000 kr vid 1995 års taxering. Tingsrätten friade emellertid F eftersom åklagaren inte med tillräcklig grad av bevisning lyckats styrka att F haft oredovisade inkomster i vidare mån än han själv medgivit, vilka inte var tillräckliga för en fällande dom.

F yrkade i LR att SKM:s beslut skulle undanröjas. LR lämnade F:s talan utan bifall. F fullföljde härefter sin talan till KR som biföll F:s talan rörande inkomsttaxeringen endast på det sättet att skönstaxeringen avseende 1995 års taxering sänktes från 151 168 kr till 100 000 kr. KR undanröjde emellertid det F påförda skattetillägget hänförligt till 1996 års taxering och satte i övrigt ner underlaget för skattetillägg avseende 1994 års taxering till 1 000 kr och avseende 1995 års taxering till 16 000 kr.

KR motivering för ställningstagandet i inkomsttaxeringshänseende inleds med ett konstaterande att SKM har bevisbördan för att grund för skönsmässig avvikelse från deklaration föreligger. Härefter slår KR fast att bevisgraden ”sannolikt” gäller vid den ordinarie taxeringen och att bevisgraden vid skönsmässig eftertaxering bör sättas något högre.

KR:s motivering i skattetilläggsdelen inleds med ett konstaterande av att F:s deklarationer underkänts genom skönstaxeringar och att det som en följd härav ”i och för sig”, i enlighet med reglerna i 5 kap. 2 § TL, förelåg förutsättningar för att påföra F skattetillägg. Härefter konstaterar KR att de svenska skattetilläggen bör anses utgöra ett straff i Europakonventionens mening varefter motiveringen avslutas med följande.

”Med det ovan anförda som utgångspunkt bör enligt kammarrättens mening beviskravet för påförande av skattetillägg vid skönsmässig eftertaxering och skönstaxering ställas högre än för taxeringshöjningarna i sig. Kammarrätten finner vid en sammantagen bedömning att det inte med tillräcklig styrka kan anses att det högre beviskrav som skäligen bör ställas för att påföra skattetillägg är uppfyllt. Skattetillägg skall därför inte påföras på ett underlag överstigande vad `F`har medgivit i tingsrätten som oredovisad inkomst.”

Kommentar:

RSV har inte överklagat KR:s dom. Skälet till detta är att domen kom RSV tillhanda först efter utgången av överklagandetiden.

Beträffande den av KR intagna ståndpunkten rörande beviskraven för påförande av skattetillägg i aktuell situation, i vilken del domskälen synes något oklara, kan anföras följande.

Om svenska skattetillägg skall anses utgöra straff i Europakonventionens mening, så innebär inte det att svenska straffrättsliga beviskrav blir tillämpliga vid påförande av skattetilägg. I Sverige anser vi ju att skattetillägg är en administrativ avgift. Det finns därför inte grund för att, med automatik, tillämpa de beviskrav som uppställs för fällande dom i ett brottmål enligt ”intern svensk rätt” vid påförande av skattetillägg. Under förutsättning att skattetillägg anses utgöra ett straff i Europakonventionens mening måste vi emellertid tillämpa de beviskrav som Europakonventionen må uppställa för utdömande av straff. Det kan emellertid diskuteras om Europakonventionen uppställer några sådana krav. En hel del talar dock för att envars rätt enligt konventionen till en ”fair trial” också innefattar ett krav på att bevisningen skall ha en viss styrka för att det skall vara möjligt att besluta om ett straff. Var ”bevisribban” i så fall ligger och om den ligger på samma nivå i olika situationer torde dock knappast kunna utläsas av Europadomstolens praxis.

I övrigt kan noteras att KR inte fäst något avseende vid det faktum att F friats i tingsrätten. Detta är i linje med hur hovrätterna ser på ”ne bis in idem-problematiken”. Svea Hovrätt har således i en dom 1999-09-28, mål nr B 2140-98, och i en dom 1999-09-30, mål nr B 2835/98, kommit fram till att den omständigheten att den tilltalade påförts skattetillägg inte utgjorde något hinder mot att döma honom för skattebrott. Till samma resultat har Göta Hovrätt kommit i en dom 1999-12-20, mål nr B 383/99.

KR:s i Göteborg dom den 28 januari 2000, målnr 1517-1999 och 5032-1999 Fråga om stiftelses skattskyldighet

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 7 mars 2000.

Inkomst- och förmögenhetstaxeringen 1997 och 1998

Överklagande av den skattskyldige

Skattemyndigheten beslutade efter omprövning att påföra stiftelsen inkomst av kapital och förmögenhet med vissa belopp. Som skäl för beslutet angavs bl.a. följande. Kulturella verksamheter såsom teater är inte ett kvalificerat allmännyttigt ändamål. För att en stiftelse skall bli begränsat skattskyldig på grund av ändamålet vård och uppfostran av barn krävs att verksamheten riktar sig till barn och går ut på vård eller uppfostran. Den verksamhet som stiftelsen bedriver kan därför inte anses fylla ett kvalificerat allmännyttigt ändamål varför beskattning skall ske för inkomst av kapital och inkomst av förmögenhet.

Stiftelsen överklagade skattemyndighetens beslut och anförde bl.a. följande. Stiftelsen är unik bland landets teaterstiftelser eftersom de är ensamma om att uteslutande vända sig till barn och ungdomar med kulturverksamhet. Av stiftelsens stadgar framgår att stiftelsen är allmännyttig och har till ändamål att bedriva konstnärlig teaterverksamhet för barn och ungdom. Föreställningarna äger rum på skolor och daghem. Stiftelsen har inte något vinstsyfte.

Länsrätten avslog överklagandet och anförde.

Av 6 § 1 mom. första stycket b) SIL framgår att stiftelser är skyldiga att betala skatt för all inkomst som de förvärvat och av 3 § 1 mom. första stycket samma lag framgår att till intäkt av kapital räknas löpande avkastning, vinster och annan intäkt som härrör från egendom i den mån intäkten inte är att hänföra till näringsverksamhet. Av 6 § 1 mom. första stycket b) och sista styckena SFL följer att stiftelser är skattskyldiga för förmögenhet om de är skyldiga att betala skatt för inkomst och att skattskyldiga som räknas upp i 7 § 6 mom. SIL är frikallade från skattskyldighet för förmögenhet. Av 7 § 6 mom. första och tredje styckena SIL framgår att stiftelser som har till huvudsakliga ändamål att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och uppfostran av barn, frikallas från skattskyldighet (för inkomst av näringsverksamhet som inte hänför sig till innehav av fastighet eller till rörelse).

Av utredningen i målet framgår att skattemyndigheten delar stiftelsens uppfattning att stiftelsen inte har v instsyfte. Skattemyndigheten har i enlighet härmed beslutat att inte beskatta stiftelsen för inkomst av näringsverksamhet. Fråga i målet gäller om stiftelsen är undantagen från skattskyldighet för inkomst av kapital och inkomst av förmögenhet med hänsyn till verksamhetens ändamål. I fråga om stiftelsens skattskyldighet för inkomst av förmögenhet är stiftelsen obegränsat skattskyldig om den inte har sådant kvalificerat ändamål som anges i 7 § 6 mom. första stycket SIL. Av stiftelsens stadgar framgår att stiftelsens ändamål är att av stiftaren genom dess kulturnämnd lämnade mål, riktlinjer och ekonomiska ramar bedriva teaterverksamhet riktad till barn och ungdom. Av praxis (se RÅ 1992 ref 77) framgår att en stiftelse med ändamål att främja en stark och sund utveckling av barn och ungdomsidrotten i Skaraborgs län, främst genom stipendier och utveckling av ungdomsledare har ansetts ha sådant ändamål att det uppfyller kraven för begränsad skattskyldighet enligt SIL. Regeringsrätten noterade även att stiftelsens ändamål fullföljts. I förevarande mål anser länsrätten inte att stiftelsens ändamål och på vilket sätt det fullföljts är sådant att det kan hänföras till främjande av vård och uppfostran av barn. I enlighet härmed kan inte sådant kvalificerat allmännyttigt ändamål anses föreligga som föranleder skattefrihet från inkomst av förmögenhet. I fråga om skattskyldighet för inkomst av kapital framgår av stiftelsens resultaträkning att intäkterna uppgick till 100 886 kr. Då stiftelsen inte beskattas för inkomst av näringsverksamhet skall dessa utgöra intäkt av kapital.

Stiftelsen överklagade länsrättens domar till Kammarrätten i Göteborg som avslog överklagandena och anförde att vad stiftelsen anfört i målet inte föranleder annan bedömning än den länsrätten gjort.

SRN:s förhandsbesked den 24 februari 2000 Fråga om uttagsbeskattning och tillämpning av skatteflyktslagen

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 7 mars 2000.

Inkomsttaxering 2000 – 2002

Sökandebolaget, som ägs av A, bedriver tillverkning och försäljning av möbler. Avsikten är att tillverkningen skall avskiljas och föras över till ett nytt bolag, NYA AB, ägt av A.

De fastigheter samt de maskiner och inventarier som används vid tillverkningen kommer dock alltjämt att ägas av sökandebolaget men skall hyras ut till tillverkningsbolaget mot marknadsmässig ersättning. Den till tillverkningsbolaget upplåtna tillverkningsrätten får antas ha ett betydande värde.

Ansökningen innehåller två alternativa förfaranden för denna bolagisering av produktionen. Enligt alternativ 1 överförs tillverkningen direkt till NYA AB. Enligt alternativ 2 överförs tillverkningen först till ett av sökandebolaget ägt bolag till vilket koncernbidrag kan lämnas med avdragsrätt det året. Året efter överlåter sökandebolaget aktierna i tillverkningsbolaget till NYA AB.

Prövningen i ärendet gäller om förhållandena är sådana att någon uttagsbeskattning inte skall ske vid de överlåtelser till NYA AB som avses med de båda alternativen.

Det villkor som satts i fråga är om överlåtelserna kan anses omfatta en verksamhetsgren. Enligt 20 § UPL krävs nämligen när koncernbidragsrätt saknas mellan överlåtare och förvärvare att överlåtelsen omfattar vad som enligt definitionen i 12 § kan betecknas som en verksamhetsgren.

SRN lämnade följande förhandsbesked;

Det i 20 § lagen (1998:1600) om beskattningen vid överlåtelser till underpris, UPL, stadgade villkoret för att underlåta uttagsbeskattning är uppfyllt vid överlåtelsen av aktier enligt fråga 2. Lagen (1995:575) mot skatteflykt är inte tillämplig på överlåtelsen, fråga 3.

SRN motiverad sitt beslut enligt följande;

Alternativ 1

För alternativ 1, fråga 1, gäller det att kunna ta ställning till om en tillverkning som helt grundas på möjligheterna att utnyttja den av sökandebolaget ägda produktionsapparaten lämpas sig för att avskiljas till en självständig rörelse, jfr 12 § första stycket första meningen UPL.

Förutsättningarna under vilka NYA AB har att bedriva tillverkningen åt sökandebolaget har dock inte närmare presenterats. Det framgår inte heller om den verksamheten skulle kunna bedrivas på det tilltänkta sättet även under annat ägandeförhållande. Mot denna bakgrund är det enligt nämndens bedömning inte möjligt att ta ställning till om den tillverkning som skall ske i NYA AB kommer att framstå som en självständig verksamhet eller inte. Nämnden avvisar därför fråga 1.

Alternativ 2

Den för alternativ 2 ställda frågan, fråga 2, avser en överlåtelse till NYA AB av aktierna i det dotterbolag till vilket tillverkningen överförts. Enligt 12 § andra stycket UPL anses innehav av aktier i ett företag som en verksamhet eller en verksamhetsgren om förvärvaren efter förvärvet under samma beskattningsår äger näringsbetingade aktier i företaget. Detta blir fallet i alternativ 2. Det aktuella villkoret är därmed uppfyllt vad gäller en överlåtelse enligt fråga 2. Under den i ansökningen givna förutsättningen att även övriga villkor är uppfyllda skall således någon uttagsbeskattning inte ske av sökandebolaget vid aktieöverlåtelsen.

Skatteflyktslagen

Prövningen enligt fråga 3 gäller huruvida skatteflyktslagen kan bli tillämplig på det i fråga 2 avsedda förfarandet. Förfarandet enligt detta alternativ bygger i första steget på möjligheten att inom en koncern företa en underprisöverlåtelse utan hinder av det villkor som annars gäller enligt 20 § UPL. Att aktier som efter överlåtelsen blir näringsbetingade hos förvärvaren uppfyller villkoret enligt 20 § UPL framgår som nämnts ovan direkt av lagtexten.

Ett förfarande som innehåller båda dessa moment som således när de företas var för sig uttryckligen inte utgör hinder mot att underlåta uttagsbeskattning kan enligt nämndens mening inte betraktas som ett kringgående som strider mot lagstiftningens syfte. Nämnden svarar således nej på frågan om skatteflyktslagen blir tillämplig på aktieöverlåtelsen.

Kommentar:

RSV avser inte att överklaga frågan om skatteflyktslagen är tillämplig på det i fråga 2 avsedda förfarandet, då förfarandet inte kan anses som något kringgående av koncernbidragsreglerna.