KR:s i Sundsvall dom den 21 september 2000, målnr 2817-1998 Frivillig skattskyldighet – uthyrning till kommun har betraktats som skattepliktig omsättning trots att kommunen utan vederlag upplåtit fastigheter till annan person

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 3 oktober 2000.

Mervärdesskatt

Redovisningsperioderna maj, juni, juli och augusti 1996

Stiftelsen X ansökte våren 1996 om att bli s.k. frivilligt skattskyldig för sin uthyrning av fastigheten F. Den uthyrdes enligt hyreskontrakt till Y kommun, som i sin tur utan vederlag upplät den till Z. Något skriftligt avtal fanns inte för upplåtelsen till Z, som bedrev teaterverksamhet i fastigheten.

Byggnaden var kulturminnesmärkt och öppen för besökare samt användes för ett fåtal tillfälliga aktiviteter.

Skattemyndigheten anförde i huvudsak att kommunen fick anses ha vidareuthyrt fastigheten och inte under den aktuella perioden bedrivit någon verksamhet i fastigheten. Avdrag för ingående moms avseende lokaluthyrning var inte avdragsgill enligt 3 kap. 3 § mervärdesskattelagen (1994:200).

Kammarrätten gör följande bedömning.

Enligt 3 kap. 2 § mervärdesskattelagen (1994:200), ML undantas från skatteplikt omsättning av fastigheter samt överlåtelse och upplåtelse av arrenden, hyresrätter, bostadsrätter, tomträtter, servitutsrätter och andra rättigheter till fastigheter. Enligt 3 kap. 3 § andra stycket ML gäller inte undantaget enligt 2 § bl.a. när en fastighetsägare för stadigvarande användning i en verksamhet som medför skattskyldighet helt eller delvis hyr ut en sådan byggnad eller annan anläggning som utgör fastighet. Uthyrning till staten eller en kommun är skattepliktig även om uthyrningen sker för en verksamhet som inte medför sådan skyldighet eller rätt. Skatteplikt föreligger dock inte för uthyrning till en kommun, om fastigheten vidareuthyrs av kommunen bl.a. för användning i en verksamhet som inte medför skattskyldighet.

Avgörande för bedömningen av frågan om stiftelsen äger göra yrkat avdrag för ingående mervärdesskatt är om kommunen skall anses ha vidareuthyrt lokalen. Kammarrätten finner därvid – i avsaknad av andra uttalanden i förarbetena till mervärdesskattelagen – att begreppet hyra inte bör ges någon annan betydelse än den begreppet har i Jordabalken. I 12 kap. JB, som har rubriken ”Hyra”, anges därvid i 1 § att kapitlet avser avtal, genom vilka hus eller delar av hus upplåts till nyttjande mot ersättning. Enligt kammarrättens mening förutsätts således – för att ett hyresförhållande skall anses föreligga – att avtalet också innefattar att nyttjanderättshavaren skall erlägga ersättning till upplåtaren. I förevarande mål är det fråga om en vederlagsfri upplåtelse och kan därför – enligt kammarrättens mening – alltså inte utgöra en sådan vidareuthyrning som avses i 3 kap. 3 § andra stycket ML. Stiftelsens uthyrning till kommunen utgör därför en omsättning som är skattepliktig enligt mervärdesskattelagen och yrkade avdrag för ingående mervärdesskatt skall medges. Vid angivna utgång skall påfört skattetillägg undanröjas.

DOMSLUT

Kammarrätten medger, med ändring av underinstansernas beslut, yrkat avdrag för ingående moms för lokaluthyrning avseende i målet aktuella redovisningsperioder.

Kammarrätten undanröjer påfört skattetillägg.

Kammarrätten fastställer länsrättens sekretessförordnande i målet.

Kommentar:

KRS har tolkat hyresbegreppet i mervärdesskattelagen enligt de civilrättsliga reglerna. Jfr MHL 2000 s. 229 f. Kammarrättsdomen preciserar vad som kan anses vara vidareuthyrning.

KR:s i Stockholm dom den 8 september 2000, målnr 8684-8685-1998 Utgör fasta reseersättningar kostnadsersättning eller lön?

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 3 oktober 2000.

Resekostnadsersättningar som beräknats på erfarenhetsmässiga grunder anses ha utgått till täckande av kostnader för bilresor i tjänsten och har därför undantagits från underlaget för arbetsgivaravgifter.

Arbetsgivaravgifter 1994 och 1995

Skattemyndigheten höjde föreningens underlag för arbetsgivaravgifter med belopp motsvarande fasta resekostnadsersättningar. Föreningen hade betalat ut månadsvisa fasta reseersättningar till anställda spelare/ledare utan att dessa lämnat reseräkningar. Skattemyndigheten medgav att ifrågavarande personer kunde ha haft kostnader för resor i tjänsten. Något underlag från föreningen som möjliggjorde bedömning av eventuell tjänstekörning per spelare/ledare eller som visade hur den fasta ersättningen beräknats i varje enskilt fall hade inte presenterats. Den fasta reseersättningen skulle därför likställas med lön och ligga till grund för arbetsgivaravgifter.

Föreningen invände att man hade kunskap om hur många träningstillfällen som legat utanför det ordinarie träningsstället samt antalet bortamatcher för varje spelare under ett år. Därmed kunde det med relativt stor grad av säkerhet fastställas hur många mil i tjänsten var och en av personerna hade kört. Föreningen hade plockat ut fyra personer, vilka fått varierande storlek på resekostnadsersättningar och – så långt möjligt – i efterhand försökt rekonstruera deras resor. Av sammanställningarna framgår att en spelare hade erhållit högre resekostnadsersättning än som svarade mot de resor han företagit, medan övriga hade erhållit ersättning som i stort motsvarade de kostnader personen i fråga faktiskt hade haft.

Kammarrätten konstaterar att det av utredningen i målet inte framgår annat än att ifrågavarande spelare/ledare regelmässigt har haft kostnader för resor med bil i tjänsten under aktuella utgiftsår. Den omständigheten att ersättningen beräknats och betalats ut schablonmässigt på det sätt föreningen har uppgett medför inte i och för sig att ersättningen blir hänförlig till lön. Den utredning som förebragts i målet talar inte mot föreningens uppgift att utbetalningar har skett till spelare/ledare som har haft kostnader vilka i huvudsak svarar mot ersättningarna. Föreningens uppgifter bör därför läggas till grund för bedömningen av ersättningarnas karaktär, jfr RÅ 1987 ref 50. Resekostnadsersättningarna ska därför enligt kammarrätten inte ingå i underlaget för arbetsgivaravgifter.

Kommentar:

RÅ 1987 ref 50 hänför sig till tid då en ersättning antingen utgjorde kostnadsersättning eller lön – inte som idag då den del av en kostnadsersättning som inte undantas vid beräkning av skatteavdrag likställs med lön. I fråga om bilkostnadsersättning ska skatteavdrag göras på den del av ersättningen som överstiger bilavdraget per mil. Trots det torde rättsfallet såsom kammarrätten funnit ha relevans på den situation som är aktuell i målet, nämligen när det är tvist om tjänstekörningens omfattning.

Det måste dock framhållas att förfarandet med fasta kostnadsersättningar inte står i överensstämmelse med skattebetalningslagens, tidigare uppbördslagens, regler. Skatteavdrag ska rätteligen göras från den del av utbetalad bilkostnadsersättning som överstiger schablonbeloppet för bilavdrag för körsträckan i tjänsten under redovisningsperioden. Ett system med fasta kostnadsersättningar kommer inte att motsvara rätt belopp per period, även om det ungefärligen skulle stämma med totalbeloppet för hela året. Ett sådant system kommer inte heller att leda till rätt belopp vid taxeringen för var och en av berörda anställda. Jfr även RÅ 1994 not 450.

I fråga om spelarna/ledarna som grupp är det i målet ostridigt att tjänstekörning i någon omfattning förekommit. I och med detta kan inte hela ersättningen likställas med lön. Det finns dock omständigheter som tyder på att ersättningen för vissa anställda överstiger kostnader som åtgått till att täcka bilkostnader i tjänsten. Om underlaget är bristfälligt kan skattemyndigheten bestämma avgifterna i den delen efter vad som framstår som skäligt med hänsyn till vad som har kommit fram (11 kap 19 § SBL, tidigare 10 § 3 st USAL).

Uppmärksammas det att en arbetsgivare tillämpar ett system med fasta reseersättningar bör skattemyndigheten försöka utreda de faktiska förhållandena i syfte att påvisa att underlaget är bristfälligt, och därefter uppskatta hur stor del av ersättningen som kan anses utgöra kostnadsersättning efter vad som bedöms skäligt. Resterande del behandlas som lön.

RSV bedömer det inte som meningsfullt att överklaga domen eftersom målet huvudsakligen rör en bevisfråga.

Meddelade prövningstillstånd

Område: Meddelade prövningstillstånd

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 3 oktober 2000.

Fråga:

En skattskyldig har sålt hela sitt innehav i fåmansföretag men därefter åter förvärvat en mindre aktiepost i företaget. Fråga om – vid tillämpning av den s.k. utomståenderegeln – hänsyn skall tas även till ägandeförhållandena under den första innehavsperioden. Inkomsttaxering 1992 och 1993. RR:s målnr: 7380-7381-1998.

Klagande:

Den skattskyldige.

Lagrum:

3 § 12 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.

Fråga:

Fråga om ersättning för kostnader i skattemål som avsett endast ett litet belopp men haft betydelse för ett stort antal personer. Tillika fråga om ersättning kan utgå för kostnader i högre rätt där processen endast avsett ersättningsfrågan. RR:s målnr: 2178-2179-2000.

Klagande:

Riksskatteverket.

Lagrum:

3 § lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m.