RR:s dom den 22 februari 2002 mål nr 3839-1998 Återföring av medgivna avdrag för värdehöjande reparationer och underhåll vid försäljning av näringsfastighet

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 5 mars 2002.

Regeringsrätten har funnit att bedömningen i vad mån en åtgärd har karaktär av värdehöjande reparation eller underhåll ska göras med avseende på fastighetens skick vid ingången av det femte beskattningsåret före beskattningsåret respektive vid avyttringen. Endast om fastigheten förvärvats senare än vid ingången av det femte beskattningsåret före beskattningsåret ska fastighetens skick vid förvärvet jämföras med dess skick vid avyttringen.

Inkomsttaxering 1992

X ägde tillsammans med sin bror två näringsfastigheter (ej omsättningsfastigheter). De sålde fastigheterna till ett av dem ägt bolag för ersättningar motsvarande omkostnadsbeloppen. Skattemyndigheten återförde medgivna avdrag för värdehöjande reparationer och underhåll för taxeringsåren 1987 – 1992 som inkomst av näringsverksamhet. X överklagade men länsrätten ändrade inte skattemyndighetens beslut. X överklagade till Kammarrätten i Göteborg.

Kammarrätten anförde bl.a. att kostnader för byte av fönster med sammanlagt drygt 250 000 kr under tre av åren kunde ses som periodiskt underhåll enligt schema. Med periodiska underhåll avses enligt kammarrätten sådant underhåll som utförs enligt ett schema för att bibehålla fastighetens ursprungliga skick. Det är fråga om nödvändiga reparationer som utförs på grund slitage orsakat av t.ex. åldrande och röta. Någon förbättring av byggnaden är det inte fråga om. Kammarrätten fann att kostnader för periodiskt underhåll enligt schema skulle undantas från återläggning. Vidare ansåg kammarrätten att kostnader för utbyte av utrustning på grund av haverier, som inte innebar någon standardhöjning, inte medförde att någon värdehöjning hade skett och att återläggning därför inte skulle ske. Däremot ansåg kammarrätten att kostnader för anpassning av lokaler till ny hyresgäst skulle ses som värdehöjande och sålunda återläggas.

RSV överklagade och yrkade att Regeringsrätten, med ändring av kammarrättens dom, skulle fastställa att X skulle återlägga medgivna avdrag för värdehöjande reparationer och underhåll avseende periodiskt underhåll enligt plan med 305 355 kr som intäkt av näringsverksamhet.

X bestred bifall till RSV:s överklagande samt yrkade i eget överklagande att någon återläggning av medgivna avdrag för värdehöjande reparationer inte skulle ske i hans fall. X hemställde att Regeringsrätten i första hand skulle pröva om den påförda återläggningen kunde undanröjas på grund av att återföringen skett i samband med byte av företagsform. Han menade att återläggningen i hans fall kan sägas ha karaktär av uttagsbeskattning. Genom att försäljningen inte skett till marknadsvärde utan till omkostnadsbeloppet har han inte tillgodogjort sig några fördelar av att reparationsavdragen skett i näringsverksamhet. I andra hand ansåg han att återläggningen skulle undanröjas på den grunden att fråga inte kan anses vara om värdehöjande reparationer. Merparten av åtgärderna var enligt X att hänföra till löpande reparationer och periodiskt underhåll enligt schema. Avdrag för kostnader för sådana åtgärder kunde enligt hans mening inte bli föremål för återläggning. X vidhöll sin uppfattning att åtgärderna för att anpassa lokaler till ny hyresgäst var att hänföra till ”vanliga” reparationer. För det fall att Regeringsrätten skulle finna att åtgärderna inte rymdes inom det utvidgade reparationsbegreppet invände X att taxeringen blivit felaktig det år utgifterna kostnadsförts. Något direktavdrag skulle då inte ha medgetts. Med hänsyn till beskattningsårets slutenhet borde denna felaktighet inte kunna korrigeras i samband med försäljning på så sätt som skett.

RSV bestred bifall till X:s överklagande.

Regeringsrätten anförde följande.

”Målet gäller inkomsttaxering 1992. Med avseende på det taxeringsåret skall den numera upphävda kommunalskattelagen (1928:370), KL, tillämpas.

Enligt punkt 5 första stycket av anvisningarna till 22 § KL skall, såvitt nu är av intresse, vid avyttring av en näringsfastighet som inte utgör omsättningsfastighet som intäkt tas upp ett belopp motsvarande avdragsgilla utgifter för värdehöjande reparation och underhåll av byggnad på fastigheten under det aktuella beskattningsåret och medgivna avdrag avseende sådana utgifter under de fem närmast föregående beskattningsåren. I anvisningspunktens sjätte stycke anges att reparation och underhåll anses som värdehöjande i den mån den avyttrade egendomen på grund av åtgärderna befann sig i bättre skick vid avyttringen än vid ingången av det femte året före beskattningsåret eller vid förvärvet om detta skedde tidigare.

Något undantag för bestämmelsens tillämpning för det fall avyttringen ingår i en omstrukturering som syftar till byte av företagsform är inte föreskrivet. Eftersom avyttringen skall beskattas i inkomstslaget kapital är inte heller reglerna om uttagsbeskattning i punkt 1 fjärde stycket av anvisningarna till 22 § KL tillämpliga i förevarande fall.

Vad som skall återläggas är medgivna avdrag för utgifter för reparation och underhåll i den utsträckning som åtgärderna skall anses värdehöjande. Detta gäller oavsett om avdrag rätteligen borde ha medgivits eller inte. Någon omprövning av avdragen skall sålunda inte vidtas. En återläggning enligt den angivna bestämmelsen kan därför inte anses strida mot principen om beskattningsårets slutenhet.

Åtgärd skall såsom framgår av anvisningspunktens sjätte stycke anses som värdehöjande i den mån den avyttrade fastigheten på grund av åtgärden befann sig i bättre skick vid avyttringen än vid ingången av det femte beskattningsåret före beskattningsåret eller vid förvärvet om detta skedde senare. Bedömningen skall således göras med avseende på fastighetens skick vid ingången av det femte beskattningsåret före beskattningsåret respektive vid avyttringen. Endast om, såsom är fallet med fastigheten NN, denna förvärvats senare än vid ingången av det femte beskattningsåret före beskattningsåret skall fastighetens skick vid förvärvet jämföras med dess skick vid avyttringen.

I målet finns ingen utredning som visar hur de vidtagna åtgärderna påverkat fastigheternas skick. En skönsmässig uppskattning härav måste därför göras. Vid denna bedömning måste givetvis beaktas vad slags åtgärd som det är fråga om. Vissa åtgärder är sådana som i normalfallet utförs med relativt långa tidsintervall. Har en sådan åtgärd vidtagits under de aktuella åren får det, om inte omständigheterna föranleder annat, antas att åtgärden i stor utsträckning varit värdehöjande. Andra åtgärder är sådana som normalt utförs med kortare intervall. En sådan åtgärd får anses värdehöjande i mindre utsträckning. Mot denna bakgrund gör Regeringsrätten följande bedömning.

Kostnaden för åtgärder avseende periodiskt underhåll enligt plan (610 711 kr) är till mycket stor del kostnader för byte av fönster, vilket är en åtgärd som normalt utförs med relativt långa tidsintervall och därför som regel är att bedöma som värdehöjande. Även i övrigt kan det underhåll som i förevarande fall skett enligt plan till övervägande del antas avse åtgärder som får bedömas som värdehöjande. Kostnaderna för den värdehöjande delen av de åtgärder som vidtagits inom ramen för det planmässiga underhållet kan mot bakgrund av det nu anförda uppskattas till 500 000 kr, varav hälften eller 250 000 kr belöper på X.

Även övriga kostnader som är föremål för bedömning i målet (304 425 kr, varav hälften eller 152 212 kr belöper på X) får anses avse såväl värdehöjande som icke värdehöjande åtgärder. I avsaknad av närmare utredning får kostnaderna för de värdehöjande åtgärderna uppskattas till 200 000 kr, varav hälften eller 100 000 kr belöper på X.

Regeringsrättens ställningstagande innebär att ytterligare (250 000 kr + 100 000 kr – 152 212 kr=) 197 788 kr skall återläggas till beskattning”.

Kammarrättens i Sundsvall dom den 30 oktober 2001, mål nr 1903-2001 Utländska bärplockare

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 5 mars 2002.

De enskilda bärplockarna anses inte haft ställning som arbetstagare eller uppdragstagare i förhållande till det bolag som ordnat med arbetstillstånd för plockarna. Bolagets ersättning till plockarna anses följaktligen ha varit ersättning vid köp av vara

Arbetsgivaravgifter för redovisningsperioderna augusti och september 2000

Ett svenskt bolag har i ett s.k. arbetserbjudande ansökt om arbetstillstånd för 1 865 personer med utländskt medborgarskap. Av arbetserbjudandet framgår att lönen till plockarna ska utgöras av det dagspris som gäller för bären. Bolaget har bokat upp campingplatser och stugbyar åt bärplockarna och sett till att alla haft boende. Anställning/uppdrag har utlovats under viss tid. Hur många eller vilka av personerna med arbetstillstånd som faktiskt kommit till Sverige och plockat bär för bolagets räkning är inte klarlagt.

SKM har ansett att fråga var om anställningsförhållanden och därvid framhållit bolagets agerande i förhållande till svenska myndigheter i samband med att bärplockare beviljats arbetstillstånd i Sverige inför bärsäsongen år 2000. För att ersättningen från bolaget till bärplockarna har utgjort ersättning för arbete talar enligt SKM även följande omständigheter.

– Bolaget har organiserat bärplockarverksamheten genom att boka logi.

– Överenskommelse om ersättning för bären har bestämts i förväg till dagspris/kilo.

– Arbete har utlovats under tiden 2000-08-01 – 2000-10-10.

– Av bolaget anställda uppköpare har utposterats vid campingplatserna/stugbyarna för att köpa upp bären.

– Bolaget har sett till att bärlådor etc. finns på varje uppköpningsställe samt ordnat transport av bären till grossist.

SKM beslutade att skönsmässigt påföra arbetsgivaravgifter avseende 1 200 personer som var och en sålt bär för 12 000 kr. Därvid ansåg SKM att vederbörlig hänsyn tagits till felkällor.

Bolaget har invänt att SKM:s bedömning bygger på en överenskommelse mellan svenska myndigheter om att arbetstillstånd fr.o.m. bärsäsongen år 2000 skulle krävas för att plocka bär i Sverige för utlänningar från länder med visumtvång. Avgörande för frågeställningen ska i stället vara om bärplockningen och försäljningen av bär till bolaget är en självständigt bedriven verksamhet. För att underlätta för bärplockarna har bolaget preliminärbokat boende på campingplatser och stugbyar. Boendet har dock betalats av bärplockarna. Dessa har också själva anordnat och betalat resan till Sverige. Plockarna har själva ombesörjt och betalat för inköp av den utrustning som är nödvändig för plockningsarbetet. Bolaget har endast lånat ut bärlådor. Plockarna har själva transporterat sig mellan bostad och ”plockområdena”. Den ersättning som bolaget utbetalar utgör ersättning för en vara och inte för en utförd tjänst.

LR instämde i SKM:s bedömning men fann att flera för beräkningen av avgiftsunderlaget relevanta omständigheter var i sådan grad osäkra att det gav anledning till betydande försiktighet vid den skönsmässiga uppskattningen. Enligt LR skulle höjningen av underlaget för arbetsgivaravgifter bestämmas till betydligt lägre belopp än vad SKM beslutat.

Såväl bolaget som SKM överklagade LR:s dom.

I sin dom framhåller KR inledningsvis att den omständigheten att bolaget för bärplockarnas räkning ansökt om arbetstillstånd inte i sig kan medföra att något avtal om att utföra arbete träffats mellan bolaget och respektive bärplockare. Rättsförhållandet kan inte göras med utgångspunkt från en hel bransch, utan bedömningen måste göras i det enskilda fallet. Detta medför vissa problem vid bedömningen av arbetserbjudandet i förevarande fall eftersom fråga är om masserbjudanden. Klart är att bolaget i de handlingar som erfordrades för att bärplockarna skulle tillerkännas arbetstillstånd i Sverige iklätt sig rollen som arbetsgivare. Grundläggande för alla avtal är dock att det fordras minst två parter för att ingå ett avtal. Någon dokumentation av bärplockarnas inställning till en eventuell anställning finns inte. Att arbetsgivaransvar uppkommer när arbetstillstånd beviljas kan därför enligt KR inte godtas. Det förhållandet att bärplockarna sedermera kommer till Sverige skulle emellertid kunna innebära ett sådant konkludent handlande som medför att avtal kommit till stånd. I detta fall har det dock inte kunnat klarläggas om de personer som erhållit arbetserbjudandet också varit de som kvitterat ut ersättning från bolaget.

KR konstaterar att flera omständigheter som är typiska för en arbetsgivar/arbetstagarrelation nästan helt saknas. Bolaget har ingen kontroll över verksamheten, råvaran – bären har inte tillhört bolaget, priset är inte avtalat i förväg och någon garanti att bären tas emot av bolaget finns inte såvida de inte är av viss kvalité. Det är således bärplockarna som stått hela risken för verksamheten. Det framgår inte heller att bolaget påtagit sig något socialt eller ekonomiskt ansvar för bärplockarna. Enligt KR:s mening talar därför övervägande skäl för att anställningsavtal innebärande att bärplockarna skulle utföra arbete för bolagets räkning inte kommit till stånd.

KR konstaterar att däremot flera omständigheter som är typiska för ett uppdragsförhållande stämmer in på bärplockarnas verksamhet – förhållandet mellan kontrahenterna är av tillfällig natur, inget hindrar att liknande arbete samtidigt utförs åt annan, uppdragstagaren bestämmer själv sättet för arbetets utförande, denne har att i arbetet använda egna redskap osv. Det måste emellertid beaktas att dessa omständigheter efter viss omformulering också skulle kunna stämma in på andra typer av avtal än avtal om att utföra arbete, t.ex. avtal om att sälja/köpa bär. Därtill kommer att utredningen i målet inte kan anses visa att de enskilda bärplockarna efter det att de fått sina arbetstillstånd stått i något beroendeförhållande till bolaget eller haft några egentliga skyldigheter att utföra arbete och leverera bär till bolaget. Den enskilde bärplockarens anknytning till bolaget består i förevarande fall i huvudsak av att bolaget haft del i organisationen av boende och uppköp av bären. Detta räcker enligt KR inte till att bärplockarna i fråga ska anses som uppdragstagare till bolaget.

KR finner sammanfattningsvis att de enskilda bärplockarna inte haft ställning som arbetstagare eller uppdragstagare i förhållande till bolaget varför bolaget inte ska påföras arbetsgivaravgifter.

Kommentar:

RSV har överklagat domen.

SRN:s förhandsbesked den 31 januari 2002 Personaloption, syntetisk option, SAR (Stock Appreciation Right)

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 5 mars 2002.

En personaloption förenad med alternativ med kontant ersättning i stället för förvärv av värdepapper har ansetts falla under personaloptionsregeln i 10 kap. 11 § andra stycket inkomstskattelagen när valrätten ligger hos optionsinnehavaren, men inte när valrätten ligger hos arbetsgivaren. I det senare fallet har beskattning i stället ansetts aktualiseras vid den tidpunkt då optionen kan utnyttjas (kan-tidpunkten).

Inkomstskatt, taxeringsåren 2002-2004

Ett större svenskt bolag har beslutat att införa ett personaloptionsprogram för alla anställda i koncernen.

Ansökan om förhandsbesked gällde tre frågor:

Fråga 1

Är bestämmelsen i 10 kap. 11 § andra stycket IL tillämplig om optionsinnehavaren som ett alternativ har rätt att i enlighet med personaloptionsvillkoren välja kontantlösen i stället för förvärv av aktier?

Fråga 2

Är bestämmelsen i 10 kap. 11 § andra stycket IL tillämplig om bolaget enligt personaloptionsvillkoren skulle ha en rätt att ensidigt besluta om kontantlösen i stället för att leverera aktier när optionsinnehavaren väljer att utnyttja sin option.

Fråga 3

Om svaret på fråga 1 eller fråga 2 är nej, vid vilken tidpunkt ska då en eventuell förmån av optionen beskattas?

Som en förutsättning gavs att personaloptionerna inte utgör värdepapper och att de i alla avseenden – utom eventuellt i de avseenden förhandsbesked söks – klart omfattas av personaloptionsregeln i 10 kap. 11 § andra stycket inkomstskattelagen (IL).

SRN beslutade följande.

FÖRHANDSBESKED

Fråga 1

Bestämmelsen i 10 kap. 11 § andra stycket IL är tillämplig även om optionsvillkoren utformas så att sökanden kan välja att få ett kontantbelopp i stället för att förvärva aktier när hon utnyttjar optionen.

Frågorna 2 och 3

Bestämmelsen i 10 kap. 11 § andra stycket IL är inte tillämplig om optionsvillkoren utformas så att sökandens möjlighet att utnyttja optionen för att förvärva aktier görs beroende av en valrätt för bolaget att betala ett kontantbelopp i stället för att leverera aktier. Förmånen skall tas upp det beskattningsår då sökanden kan utnyttja optionen (10 kap. 8 § IL).

MOTIVERING

Enligt huvudregeln i 10 kap. 8 § IL skall i inkomstslaget tjänst inkomster tas upp som intäkt det beskattningsår då de kan disponeras eller på något annat sätt kommer den skattskyldige till del. En skattskyldig som på grund av sin tjänst förvärvar värdepapper på förmånliga villkor skall dock enligt 10 kap. 11 § första stycket IL ta upp förmånen som intäkt det beskattningsår då förvärvet sker. I lagrummets andra stycke finns en kompletterande bestämmelse för personaloptioner. Där anges att om det som förvärvas inte är ett värdepapper utan innebär en rätt att i framtiden förvärva värdepapper till ett i förväg bestämt pris eller i övrigt på förmånliga villkor tas förmånen upp som intäkt det beskattningsår då rätten utnyttjas eller överlåts.

Fråga 1

Även om sökanden får en möjlighet att välja kontanter i stället för att förvärva aktier har hon enligt nämndens mening ändå en rätt att i framtiden förvärva värdepapper i enlighet med 10 kap 11 § andra stycket IL. Därmed infaller beskattningstidpunkten vid utnyttjandet av optionen.

Frågorna 2 och 3

Enligt alternativet utformas optionsvillkoren så att de ger bolaget en rätt att välja att betala ett kontantbelopp i stället för att leverera aktier till optionsinnehavaren när denne önskar utnyttja optionen. Sökanden kommer då inte att ha någon självständig rätt att förvärva aktier. Därmed kan förutsättningen att optionen skall avse en rätt att i framtiden förvärva värdepapper inte anses uppfylld. Det innebär att förmånen enligt 10 kap. 8 § IL skall beskattas när optionen kan utnyttjas.

Kommentar:

SRN gick helt på RSV:s linje. RSV har begärt fastställelse hos RR.

SRN:s förhandsbesked den 14 februari 2002 Verklig förlust

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 5 mars 2002.

Moderbolag medgavs skattemässigt avdrag för nedskrivning av dotterbolagsaktier (omsättningstillgångar) till verkligt värde efter det att dotterbolaget tömts på tillgångar till underpris utan beskattningskonsekvenser till andra koncernbolag.

Taxeringsåren 2002-2004

Ett fastighetsbolag (A) äger ett flertal dotterbolag som dels är fastighetsförvaltande dels bedriver handel med fastigheter. Från extern part förvärvar ett dotterbolag som bedriver handel med fastigheter (B) ett fastighetsförvaltande bolag (C). Aktierna i C blir omsättningstillgångar hos B. Efter B:s förvärv av C töms C på sina fastigheter, vilka överlåts till andra fastighetsförvaltande bolag inom samma koncern. Detta kan ske till skattemässiga värden utan uttagsbeskattning.

De skattemässiga värdena understiger marknadsvärdena.

Efter det att C tömts på sina fastigheter måste aktierna i C nedskrivas i redovisningen hos B. Frågan i ärendet var om avdrag kan medges skattemässigt för den nedskrivningen. RSV hävdade att fråga inte är om verklig förlust eftersom övervärdena på de överlåtna fastigheterna finns kvar inom koncernen.

Skatterättsnämnden medgav avdrag med följande motivering.

”Enligt förutsättningarna kommer visserligen aktierna i C att skattemässigt utgöra lagertillgångar men i redovisningen för B kommer aktierna att rubriceras som anläggningstillgångar, jfr 4 kap. 1 § årsredovisningslagen (1995:1554), ÅRL. Värderingsreglerna för anläggningstillgångar i 4 kap. 3 § ÅRL anger att sådana tillgångar skall tas upp till anskaffningsvärdet om inte annat följer av vissa andra bestämmelser, bl.a. bestämmelserna om nedskrivning i 5 § samma kapitel. Enligt den paragrafens första stycke gäller att nedskrivning skall ske när en anläggningstillgångs värde på balansdagen är lägre än det värde som följer av 3 § och 4 § första stycket, dvs. det verkliga värdet den dagen är lägre än det värde som motsvarar anskaffningsvärdet minskat med gjorda avskrivningar. Nedskrivning får dock göras enbart om värdenedgången kan antas vara bestående. I ansökningen görs gällande att B i enlighet med dessa redovisningsbestämmelser måste skriva ned värdet på aktierna i C på grund av den värdenedgång som underprisöverlåtelserna ger upphov till.

I skattehänseende gäller enligt 17 kap. 3 § IL att en tillgång som skattemässigt utgör en lagertillgång inte får tas upp till lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och det verkliga värdet (lägsta värdets princip).

Aktierna i C utgör som nämnts skattemässigt lagertillgångar för B. En värdering av dessa aktier som inte understiger det värde som följer av lägsta värdets princip får därmed godtas i skattehänseende. Den omständigheten att aktierna i C har nedgått i värde på grund av de underprisöverlåtelser som bolaget företagit medför inte annan bedömning.”

Förhandsbeskedet har överklagats av RSV.

Meddelade prövningstillstånd

Område: Meddelade prövningstillstånd

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 5 mars 2002.

Saken:

Fråga om ersättning för kostnader i ärende om skatt hos skattemyndighet sedan skattskyldig efter överklagande vunnit bifall till sina i skatteärendet framställda yrkanden.RR målnr 1036-1999, KRNG 3111-1996

Klagande:

den skattskyldige

Lagrum:

3 § ersättningslagen

Saken:

Fråga om talerätt för aktiebolag i konkurs

RR målnr 8387-1999, KRNG 6336-1997

Klagande:

AB i konkurs

Lagrum:

48a § GML, punkt 9 i övergångsbestämmelserna till SBL

Saken:

Fråga om talerätt för aktiebolag i konkurs

RR målnr 8388-1999, KRNG 6551-1997

Klagande:

AB i konkurs

Lagrum:

3 § ersättningslagen

Saken:

Fråga i mål om skattetillägg om ett bolag i sin självdeklaration lämnat en oriktig uppgift och om så befinns vara fallet skattetillägget kan efterges. RR målnr 1008-1999, KRNJ 2358-1996

Klagande:

den skattskyldige

Lagrum:

5 kap. 1 och 6 §§ TL

Saken:

Ett bolag som bedriver värdepappersrörelse har i samband med en nyemission i ett annat bolag ställt en s.k. nyemissionsgaranti. Fråga om den ersättning som bolaget därvid erhållit medför skattskyldighet till mervärdesskatt. RR målnr 2810-2000, KRNS 3487-1998

Klagande:

RSV

Lagrum:

8 § 3 samt anv. p 5 till nämnda paragraf GML