I de rättsfall som återges här har av sekretess- och integritetsskäl alla egennamn anonymiserats. Detta gäller även i de fall i övrigt direkta citat ur domar och beslut återges.

Kammarrättens i Stockholm dom den 16 augusti 2006, mål nr 2245-06 Ersättning för att avstå hyresrätt

Kammarrätten

Inkomstskatt – Kapital

Kammarrätten fann att ersättning för att avstå hyresrätt till bostadslägenhet inte var skattepliktig

Taxeringsåret 2003

X överklagade Skatteverkets omprövningsbeslut att ta upp den ersättning, som han fått för att han avstod sin hyresrätt, till beskattning som inkomst av kapital.

Länsrätten i Stockholms län avslog överklagandet. X överklagade domen.

Kammarrätten har meddelat dom i ärendet. Nedan följer kammarrättens motivering.

”DOMSKÄL

Frågan i målet är om den ersättning om 150.000 kr som X erhållit från Y AB i samband med att han avsagt sig sin hyresrätt till en bostadslägenhet i bolagets fastighet är skattepliktig.

En förutsättning för att en inkomst skall vara skattepliktig enligt inkomstskattelagen är för det första att den kan hänföras till ett av inkomstslagen tjänst, näringsverksamhet och kapital enligt reglerna i 10, 13 och 41 kap. IL. Om en inkomst inte kan hänföras till ett av dessa inkomstslag så är inkomsten skattefri. För att en inkomst skall vara skattepliktig i det inkomstslag till vilket den hänförts skall det vidare finnas en regel om skatteplikt. Det finns även regler om skattefrihet avseende de olika inkomstslagen.

I 41 kap. 1 § IL anges att till inkomstslaget kapital räknas inkomster och utgifter på grund av innehav av tillgångar och skulder och i form av kapitalvinster och kapitalförluster. Såväl Skatteverket som länsrätten har ansett den ifrågavarande ersättningen som skattepliktig enligt 42 kap. 1 § IL. Av 42 kap. 1 § IL framgår att inkomster på grund av innehav av tillgångar skall tas upp som intäkt i inkomstslaget kapital.

Den i målet huvudsakliga frågan är således om den av X erhållna ersättningen skall anses vara en inkomst på grund av innehav av en tillgång enligt 41 kap. 1 § och 42 kap. 1 § IL.

Av 12 kap. 65 § JB framgår att det är straffbart att uppsåtligen ställa upp villkor om särskild ersättning för överlåtelse av hyresrätt till bostadslägenhet och att ett sådant villkor är ogiltigt med påföljd att den som har ställt upp villkoret är skyldig att lämna tillbaka vad han tagit emot. Dessa bestämmelser är i princip tillämpliga även i fall när den som köper t.ex. en villafastighet eller en bostadsrätt lämnar hyresrätten till en bostadslägenhet i utbyte (jfr NJA 1990 s. 412).

I RÅ 1987 ref. 89 I och II har Regeringsrätten, med hänvisning till att enligt 12 kap. 65 § JB en hyresrätt till en bostadslägenhet inte får överlåtas mot vederlag, funnit att en hyresrätt till en bostadslägenhet som utgjort dellikvid vid förvärv (l) respektive försäljning (ll) av bostadsrätt vid realisationsvinstberäkningen saknar värde.

I övrigt finns avgöranden avseende överlåtelse till hyresrätt tillhörande rörelse (t.ex. RN 1957 4:9, RN 1958 1:13 och RRK K72 1:95), avstående av hyresrätt till lokal (RSV I 1971 1:2) samt rätten till avdrag, vid realisationsvinstberäkning avseende bostadsrätt, för ersättning till andrahandshyresgäst (RÅ 1998 not. 109).

Kammarrätten gör följande bedömning

På grund av reglerna i 12 kap. 65 § JB finns det inte någon legal marknad för överlåtelse av hyresrätter till bostadslägenheter mot betalning eller som dellikvid vid bostadsbyte. X har således inte kunnat överlåta sin hyresrätt mot vederlag. Mot bakgrund härav och med beaktande av vad Regeringsrätten funnit i RÅ 1987 ref. 89 I och II finner kammarrätten att nyttjanderätten till den aktuella hyresrätten inte kan anses vara en tillgång enligt 41 kap. 1 § och 42 kap. 2 § IL. Detta även med beaktande av besittningsskyddet och oavsett om hyresvärdens betalning av ersättning till X omfattas av 12 kap. 65 § JB. Inte heller är ersättningen på någon annan grund skattepliktig i vare sig inkomstslaget kapital eller i något av inkomstslagen tjänst och näringsverksamhet. Sammanfattningsvis är således den erhållna ersättningen inte skattepliktig varför X:s överklagande skall bifallas.

DOMSLUT

Kammarrätten upphäver, med bifall till överklagandet, länsrättens dom och Skatteverkets beslut.”

Kommentar:

Skatteverket, som delar länsrättens uppfattning, kommer att överklaga domen och begära prövningstillstånd. Skatteverkets uppfattning framgår av Skatteverkets ställningstagande 2005-05-06 ”Kapital – Avstående av besittningsskydd till hyreslägenhet” (dnr 130 257756-05/111).

Skatterättsnämndens förhandsbesked den 31 augusti 2006. Beloppsspärren för underskottsavdrag i 40 kap. 12 § IL.

Skatterättsnämnden

Inkomstskatt – Näring

Vid en koncernintern överlåtelse förvärvar en annan utländsk juridisk person än ett utländskt bolag aktier i ett underskottsföretag. Förvärvet utgör sådant förvärv som omfattas av bestämmelserna i 40 kap. 12 § IL.

Taxeringsåren 2006-2009.

Moderbolaget i X-koncernen, X AB, äger samtliga aktier i dotterbolagen C AG (Schweiz) och D AB. C AG äger samtliga andelar i N Ltd med säte på Guernsey. N Ltd är en utländsk juridisk person men inte ett utländskt bolag enligt 2 kap. 5 § IL. Bolaget utgör således en sådan annan utländsk juridisk person än utländskt bolag som avses i 40 kap. 11 § första stycket punkt 3 IL. D AB äger 15 % av kapital och röster i U AB som är ett underskottsföretag enligt 40 kap. 4 § IL. Underskotten uppgår till väsentliga belopp.

D AB överväger att sälja sitt innehav i U AB till N Ltd, som är ett holdingbolag inom X-koncernen och innehar aktier i många andra av X-koncernens ”mindre” investeringar. Avsikten är att inom en snar framtid öka ägarspridningen i U AB, vilket kan ske genom börsnotering eller s.k. private placement. Härvid kan förutses att aktier i U AB kommer att erbjudas till utländska institutionella investerare varav vissa dels kan komma att förvärva mer än 5 % av kapital och röster och dels faller in under beteckningen annan utländsk juridisk person än ett utländskt bolag.

Sökanden ställer följande fråga:

Ska N Ltd:s koncerninterna förvärv av aktierna i U AB från ett annat helägt aktiebolag inom X-koncernen anses vara ett sådant förvärv enligt 40 kap. 12 § IL som innebär att beloppsspärren för underskott ska tillämpas på underskott i U AB om N Ltd:s förvärv tillsammans med förvärv hos andra ägare som omfattas av 40 kap. 12 § därmed kommer att överstiga 50 % av röstetalet i U AB och övriga förutsättningar för regelns tillämplighet är uppfyllda?

Sökanden ifrågasätter om inte en tillämpning av reglerna i detta fallet utgör ett otillåtet hinder för den fria rörligheten av kapital enligt artikel 56 i EG-fördraget.

Skatterättsnämnden beslutade följande.

”Förhandsbesked

U AB skall till följd av N Ltd:s förvärv av aktier i U AB omfattas av beloppsspärren i 40 kap. 12 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL.”

Motivering

”Nämnden gör följande bedömning.

Den ägarförändring som aktualiseras är en sådan som avses i 40 kap. 12 § IL. Någon möjlighet att frångå bestämmelsens ordalydelse i förevarande fall föreligger enligt nämndens uppfattning inte (jfr exempelvis RÅ 1993 ref. 57, RÅ 1994 ref. 31 och RÅ 1997 ref. 54).

En prövning av bestämmelsens förenlighet med gemenskapsrätten i berört hänseende begränsas till att avse artiklarna 56-58 i EG-fördraget (EG) om fria kapitalrörelser eftersom Guernsey i det här sammanhanget är att anse som tredje land.

Vad som avses med en kapitalrörelse anges inte i fördraget. Däremot finns i bilaga I till direktiv 88/361 en inte uttömmande förteckning över aktiviteter som får anses utgöra kapitalrörelser i den mening som avses i de nämnda artiklarna (jfr mål C-35/98, Verkooijen, REG 2000 s. I-4071 punkten 27). I förteckningen under rubriken Direkta investeringar anges under punkten 2 att förvärv av andel i nya eller befintliga företag i syfte att upprätta eller vidmakthålla varaktiga ekonomiska relationer skall anses som en kapitalrörelse.

Genom att förvärva andelar i U AB utnyttjar N Ltd sin rätt enligt artikel 56 EG att föra kapital över gränserna. Den omständigheten att bestämmelserna i 40 kap. 12 § IL kommer att utlösa beloppsspärren i det aktuella fallet måste anses utgöra ett hinder när motsvarande effekt inte inträder om förvärvaren hade varit ett svenskt aktiebolag eller ett utländskt bolag.

Frågan är då om detta hinder för de fria kapitalrörelserna kan rättfärdigas. Eftersom undantaget i artikel 57.1 EG inte är tillämpligt får en prövning av bestämmelserna göras mot artikel 58 EG. När det gäller de rättfärdigandegrunder som anges i artikel 58.1 a synes dessa enligt EG-domstolen, åtminstone vad gäller kapitalrörelser inom EU, närmast utgöra en kodifiering av domstolens praxis i frågor om när bestämmelser som olikabehandlar nationella och gränsöverskridande transaktioner och förhållanden är tillåtna (se mål C-35/98, Verkooijen, punkten 43 och mål C-319/02, Manninen, REG 2004 s. I-7477, punkten 29). Denna praxis bör därmed ha betydelse även när det gäller möjligheten att godta bestämmelser som inskränker den fria rörligheten för kapital.

När det vidare gäller de möjliga undantag som anges i artikel 58.1 b EG kan först konstateras att de i ärendet aktuella reglerna inte kan anses grundade på hänsyn till allmän ordning eller allmän säkerhet. Däremot är bestämmelsen om att medlemsstaterna får vidta alla nödvändiga åtgärder för att förhindra överträdelser av skattelagstiftning av intresse här. Även denna bestämmelse bör enligt nämndens mening kunna tolkas med beaktande av EG-domstolens praxis om när skatteregler kan godtas med hänsyn till tvingande hänsyn till allmänintresset, och då särskilt med hänsyn till önskemålet att motverka skatteflykt(se mål C-436/00, X och Y, REG 2002 s. I-10829, punkterna 72-73).

Domstolen har ännu inte godtagit någon skatteregel med hänvisning till önskemålet att motverka skatteflykt, vilket bl.a. har berott på att de prövade reglerna ansetts vara alltför oprecist och schablonmässigt utformade. I Lankhorst-Hohorst-målet uttalade domstolen t.ex. att de prövade reglerna inte hade till specifikt syfte att säkerställa att rent konstlade kopplingar, vilkas syfte var att kringgå den tyska skattelagstiftningen, skulle erhålla en annan skattebehandling utan att lagstiftningen tvärtom allmänt avsåg varje situation där moderbolaget hade sitt säte utanför Tyskland (se mål C-324/00, Lankhorst-Hohorst, punkten 37). Domstolen har också uttalat att någon allmän presumtion för skatteundandragande eller skatteflykt inte kan grundas på den omständigheten att ett bolag är etablerat i en annan medlemsstat (se mål C-436/00, X och Y, punkten 62).

Bakgrunden till att reglerna om avdrag för underskott skiljer mellan å ena sidan svenska aktiebolag och utländska bolag och å andra sidan andra utländska juridiska personer synes vara att motverka oönskade skatteundandraganden med användning av andra utländska juridiska personer än utländska bolag (se prop. 1993/94:50 s. 324 och jämför s. 272 f). Regleringen anknyter till de bestämmelser om utländska bolag och andra juridiska personer som infördes år 1990. Avsikten med 1990 års regler var att klargöra vem eller vilka som var skattskyldiga då en utländsk association uppbar inkomst för vilken skattskyldighet föreligger i Sverige och när en i Sverige hemmahörande delägare i en utländsk juridisk person skulle beskattas för sin andel i vinsten i en utländsk juridisk person, dvs. om han skall beskattas löpande eller när vinsten delas ut.

Med utländsk juridisk person avses enligt 6 kap. 8 § IL i huvudsak en utländsk association som, enligt lagstiftningen i den stat där den hör hemma, kan förvärva rättigheter och åta sig skyldigheter, föra talan inför domstolar och andra myndigheter samt att enskilda delägare inte fritt kan förfoga över associationens förmögenhetsmassa. Av särskilt intresse i detta sammanhang är definitionen av utländskt bolag i 2 kap. 5 a § IL. Den innebär att med utländskt bolag avses en utländsk juridisk person som beskattas i den stat där den hör hemma om beskattningen är likartad med den som gäller för svenska aktiebolag (se prop. 2000/01:22 s. 62 om vad som avses med likartad beskattning). Enligt paragrafens andra stycke anses en utländsk juridisk person alltid som utländskt bolag om personen hör hemma och är skattskyldig till inkomstskatt i en stat med vilken Sverige har ingått ett skatteavtal som inte är begränsat till att omfatta vissa inkomster, om personen omfattas av avtalets regler om begränsning av beskattningsrätten och har hemvist i denna stat enligt avtalet.

De utländska personer som faller utanför begreppet utländskt bolag är sådana företag som kan utnyttja förmånliga skatteregler och i vissa fall därtill knutna faciliteter i form av garantier mot uppgiftslämnande m.m. som främst de s.k. skatteparadisen erbjuder utländska investerare. Den verksamhet som sådana personer bedriver är ofta vad som brukar kallas offshoreverksamhet. Utmärkande för sådan verksamhet är att den bedrivs utanför den stat där personen är hemmahörande för att konkurrera med företag på andra marknader.

Att vid beskattningen skilja mellan utländskt bolag och annan utländsk juridisk person är allmänt accepterat bland OECD:s medlemsländer. Både inom OECD och EU bedrivs dessutom sedan flera år arbete som går ut på att påverka bl.a. skatteparadis, som exempelvis Guernsey, att avskaffa eller modifiera regelverk av nämnda slag (Project on Harmful Tax Practices inom OECD och EU:s Uppförandekod för företagsbeskattning).

Enligt nämndens mening får gemenskapsrättens regler om fria kapitalrörelser avseende tredje land anses ha ett mer begränsat syfte än motsvarande regler beträffande stater inom EU (jfr generaladvokatens förslag till avgörande i mål C-446/04, Klagande i pilotmålet i grupptalan om F II, punkten 121). Det talar enligt nämndens mening för att möjligheten att rättfärdiga regler som inskränker den fria rörligheten mot tredje land bör vara större än beträffande regler som inskränker den fria rörligheten för kapital inom EU.

Den grund för rättfärdigande som aktualiseras i detta ärende gäller önskemålet om att motverka skatteundandraganden. Enligt nämndens mening bör även mer generellt utformade regler, som den nu aktuella, kunna godtas vid en prövning mot fördragsbestämmelserna om den fria rörligheten för kapital till och från tredje land. Det framstår som särskilt motiverat när bestämmelserna i fråga riktar sig mot en annan juridisk person än ett utländskt bolag i ett skatteparadis.

N Ltd är ett holdingbolag som är etablerat på Guernsey. Det får i avsaknad av närmare uppgifter om etableringen hållas för troligt att den skett i syfte att komma i åtnjutande av de förmånliga regler av betydelse för beskattningen som denna kanalö erbjuder. Den aktuella kapitalrörelsen får anses ingå som ett led i den sålunda företagna skatteplaneringen.

Mot bakgrund av det anförda finner nämnden att bestämmelsen ifråga kan motiveras av tvingande hänsyn till allmänintresset och att den är ägnad att åstadkomma det eftersträvade syftet med bestämmelsen. Eftersom bestämmelsen har karaktär av en spärregel kan målsättningen med bestämmelsen inte uppnås med någon mindre ingripande åtgärd.

Nämndens slutsats är därför att bestämmelsen kan rättfärdigas vid prövningen mot EG-rätten.”

En ledamot av nämnden var skiljaktig och ansåg att bestämmelsen inte kan rättfärdigas med hänvisning till önskemålet att motverka skatteflykt och att bestämmelsen således strider mot artikel 56 EG.

Kommentar:

Skatteverket har överklagat och begärt fastställelse av förhandsbeskedet.

Skatterättsnämndens förhandsbesked den 18 augusti 2006 Tillämplig skattesats på sudokuböcker

Skatterättsnämnden

Mervärdesskatt

Skatt ska tas ut med 6 procent av beskattningsunderlaget för omsättning av böcker med sudokupussel.

Redovisningsperioder under tiden mars 2006 – februari 2009

Sökandebolaget vill ha besked om vilken skattesats som ska tillämpas vid omsättning av tryckta böcker som huvudsakligen innehåller Sudoku. Sudoku är ett logikspel där spelaren utifrån en bestämd systematik ska placera ut siffror i ett rutmönster där ett visst antal siffrors placering är given på förhand.

Bolaget anser att den reducerade skattesatsen om 6 procent ska tillämpas.

”Skatterättsnämnden beslutar följande.

FÖRHANDSBESKED

Mervärdesskatt skall tas ut med 6 procent av beskattningsunderlaget för samtliga med ansökan avsedda varor.

MOTIVERING

Skatt skall enligt 7 kap. 1 § första stycket mervärdesskattelagen (1994:200), ML, tas ut med 25 procent av beskattningsunderlaget om inte annat följer av andra eller tredje stycket. Enligt tredje stycket 1 skall skatten tas ut med 6 procent för bl.a. omsättning av böcker, broschyrer, häften och liknande alster, även i form av enstaka blad, under förutsättning att de inte helt eller huvudsakligen är ägnade åt reklam.

Att en lägre skattsats än den normala får tillämpas för de i bestämmelserna angivna varorna följer av artikel 12.3 a tredje stycket och bilaga H till det sjätte mervärdesskattedirektivet (77/388/EEG).

I förarbetena till bestämmelserna anförs att den Kombinerade tull- och statistiknomenklaturen, EG:s tulltaxa, lämpar sig väl att använda som ledning för att avgränsa de varor som skall beskattas med den reducerade skattesatsen. Avsikten är således att om varan ingår i tulltaxenumren 4901-4905 föreligger en presumtion för att varan omfattas av tillämpningsområdet för tredje stycket 1 och motsatsvis är presumtionen att varan inte omfattas av tillämpningsområdet för denna punkt om den ingår i ett annat tulltaxenummer (prop. 2001/02:45 s. 43 f.). Till nr 4901 hänförs tryckta böcker, broschyrer, häften och liknande tryckalster, även i form av enstaka blad.

I sitt yttrande över den föreslagna lagregleringen uttalade Lagrådet att de kategorier av varor som räknas upp i punkten 1 enligt vanlig lagtolkningsteknik normalt skall ges den innebörd de har i allmänt språkbruk och att det främst är i fall då innebörden är otydlig som tulltaxan behöver tillgripas som ett hjälpmedel vid tolkningen.

Lagrådet tillade att det följer av normala metoder för lagtolkning att tulltaxan, som utgjort grunden för regleringen, bör tjäna till ledning vid tolkningen (prop. 2001/02:45 s. 76).

Nämnden gör följande bedömning.

Avgörande för om en trycksak skall omfattas av den lägre skattesatsen är enligt det föregående om den enligt allmänt språkbruk eller med ledning av den klassificering som kan göras utifrån tulltaxan kan hänföras till någon av de varor som räknas upp i det aktuella lagrummet.

De i ärendet ingivna varorna har samma form och utseende som en bok och torde i allmänt språkbruk också rubriceras som en bok. Det förhållandet att merparten av varornas innehåll utgörs av diverse pussel förtar inte detta intryck. Nämnden finner därför att varorna redan på grund härav omfattas av bestämmelsen i 7 kap. 1 § tredje stycket 1 första strecksatsen ML och mervärdesskatt skall tas ut med 6 procent av beskattningsunderlaget.

En sådan bedömning får också anses vara i överensstämmelse med sjätte mervärdesskattedirektivet.”

Kommentar:

Skatteverket anser att skatt ska tas ut med 25 procent av beskattningsunderlaget och har därför överklagat förhandsbeskedet.

Skatterättsnämndens förhandsbesked den 18 augusti 2006 Bärgningsförsäkring; skatteplikt

Skatterättsnämnden

Mervärdesskatt

En bilåterförsäljare som tar ut ersättning av en bilverkstad för s.k. bärgningsförsäkring tillhandahåller inte en tjänst vars omsättning undantas från skatteplikt enligt 3 kap. 10 § ML.

Redovisningsperioderna under tiden december 2005 – november 2008

Ett bolag som är svensk generalagent för ett utländskt bilmärke har ingått avtal med ett försäkringsbolag om s.k. bärgningsförsäkring för de bilar som bolaget har sålt och som därefter har genomgått föreskriven service på en auktoriserad märkesverkstad. Bärgningsförsäkringen innebär att försäkringsbolaget står kostnaden för bärgning av bilen till närmaste märkesverkstad om bilen råkar ut för driftstopp.

Bolaget erlägger försäkringspremie till försäkringsbolaget. Premiens storlek beräknas utifrån antalet servicetillfällen under en viss tidsperiod. Bolaget tar i sin tur ut ersättning avseende bärgningsförsäkringen från respektive märkesverkstad. Märkesverkstaden tar betalt av bilägaren för den service som verkstaden utför men man tar inte ut någon separat ersättning avseende bärgningsförsäkringen.

Bolaget vill veta om mervärdesskatt ska utgå på det belopp som man tar ut av märkesverkstäderna eller om beloppet utgör ersättning för en från skatteplikt undantagen försäkringstjänst.

”Skatterättsnämnden beslutar följande.

FÖRHANDSBESKED

Undantaget från skatteplikt enligt 3 kap. 10 § mervärdesskattelagen (1994:200), ML, för omsättning av försäkringstjänster är inte tillämpligt avseende den av Bolaget tillhandahållna tjänsten.

MOTIVERING

Omsättning av försäkrings- och återförsäkringstjänster, inbegripet tjänster som tillhandahålls av försäkringsmäklare eller andra förmedlare av försäkringar och som avser försäkringar eller återförsäkringar är enligt 3 kap. 10 § ML undantagen från skatteplikt.

Motsvarande bestämmelse finns i artikel 13 B a i sjätte mervärdesskattedirektivet (77/388/EEG), enligt vilken försäkrings- och återförsäkrings transaktioner, däribland närstående tjänster som utförs av försäkringsmäklare och försäkringsagenter, är undantagna från skatteplikt.

Någon definition av begreppet försäkringstjänst respektive försäkringstransaktion finns inte vare sig i ML eller i sjätte mervärdesskattedirektivet. I domen i mål C-349/96 angående Card Protection Plan Ltd, REG 1999 s. I-973, gjorde EG-domstolen vissa uttalanden rörande innebörden av begreppet försäkringstransaktion. Domstolen anförde således att en försäkringstransaktion, enligt en allmän uppfattning, kännetecknas av att en försäkringsgivare åtar sig att, mot förskottsbetalning av en premie, tillhandahålla försäkringstagaren den prestation som parterna kom överens om när avtalet ingicks, för det fall försäkringsrisken skulle förverkligas (p. 17). Av denna definition av begreppet försäkringstransaktion framgår att det är av betydelse vem som är mottagare av tjänsten och att en försäkringstransaktion till sin natur innefattar ett avtalsförhållande mellan den som tillhandahåller försäkringstjänsten och den person, nämligen den försäkrade, vars risk täcks av försäkringen (p. 41 i EG-domstolens dom i mål C-240/99 angående Försäkringsaktiebolaget Skandia (publ), REG 2001 s. I-1951).

Med hänsyn till att det är försäkringsbolaget som är försäkringsgivare och Bolaget som är försäkringstagare avseende den aktuella försäkringen kan Bolaget i enlighet med vad som anförts i det föregående inte anses tillhandahålla en försäkring till de aktuella bilverkstäderna. Inte heller föreligger en återförsäkringstransaktion.

Fråga uppkommer då om Bolaget kan anses förmedla av försäkringsbolaget tillhandahållna försäkringar.

Regeringsrätten har i ett beslut, RÅ 2005 ref. 80, funnit att vissa slutsatser rörande det nu aktuella undantaget kan dras av EG-domstolens domar i målen C-8/01 rörande Taksatorringen, REG 2003 s. I-13711, och C-472/03 Arthur Andersen, REG 2005 s. I-1719. För att det skall vara fråga om närstående tjänster skall sålunda den som utför tjänsten stå i kontakt med både försäkringsgivaren och försäkringstagaren och han skall dessutom besitta sakkunskap på området.

Mot bakgrund av vad som uttalats i ovanstående beslut finner nämnden att Bolagets verksamhet inte heller kan anses utgöra försäkringsförmedling. Undantaget från skatteplikt avseende försäkringstjänster är således inte tillämpligt på den med ansökan avsedda tjänsten.

Den gjorda bedömningen får anses vara i överensstämmelse med sjätte mervärdesskattedirektivet.”

Kommentar:

Förhandsbeskedet, som inte har överklagats, överensstämmer med Skatteverkets uppfattning.