Datum: 2012-11-13
Område: Inkomstskatt – Internationell beskattning, Inkomstskatt – Näring
Kammarrätten anser att Skatteverket inte visat att en ränta på 13 % på lån från moderbolaget varit för hög
Kammarrättens i Stockholm dom 2012-11-13, mål nr 6953–6957-11
Omständigheterna i målen var följande.
Det svenska bolaget A AB tog upp ett lån från moderbolaget i Luxemburg (nedan kallat SA) i samband med förvärv av dotterbolaget B AB. Lånet var på 450 mkr med en löptid på 35 år och en fast ränta på 13 %. På upplupen obetald ränta uppgick räntesatsen till 15 %. Av lånet användes 370 mkr för vidareutlåning till B AB. B AB hade i övrigt ett femårigt lån på drygt en miljard kronor från ett banksyndikat som löpte med 6,5 % ränta samt ett ränte- och amorteringsfritt lån från svenska staten (Riksgälden) på en miljard kronor.
Skatteverket ansåg att räntenivån på lånet från SA till A AB inte motsvarade långivarens risk och medgav avdrag utifrån en räntesats på 7,5 % och för dröjsmålsränta med 9,5 %.
Förvaltningsrätten medgav avdrag med belopp motsvarande en årlig ränta om 8,5 % och en dröjsmålsränta om 10,5 %.
Kammarrätten gjorde följande bedömning.
A ABs enda tillgångar består av innehav av två dotterbolag varav B AB är det ena. Förhållandena i B AB är avgörande för bedömningen av ränteavdraget. B ABs externa långivare har långtgående insyn, kontroll och befogenheter som vanligtvis inte tillkommer en långivare. B ABs materiella tillgångar är begränsade och tillgångarna är huvudsakligen av immateriellt slag. B AB har koncession att bedriva sin verksamhet och genom koncessionsbestämmelserna är B ABs verksamhet strikt reglerad.
Förhållandena i RÅ 2010 ref. 67 (Diligentiamålet) avviker markant från omständigheterna i de aktuella målen. Där fanns ingen extern belåning. I de aktuella målen har den externa långivaren och Riksgäldskontoret förbehållit sig långtgående kontrollfunktioner och koncessionsbestämmelserna innebär ytterligare begränsningar av låntagarens handlingsfrihet. Aktieägarlånet kan inte jämställas med ett lån som lämnats mot säkerhet. Diligentiamålet får därför anses ha ett begränsat värde för bedömningen.
Det externa lånet från banksyndikatet till B AB, som Skatteverket använt som jämförelsematerial, har lämnats mot säkerhet och med villkor i övrigt som medfört att långivarna haft en långt bättre ställning än både staten och A AB. Villkoren i det externa lånet får anses i väsentlig mån skilja sig från villkoren i lånet från A AB. Det externa lånet kan inte tjäna som en utgångspunkt vid bedömningen av vilken ränta som kan vara armlängdsmässig.
Ledning får hämtas från förutsättningarna när A AB tog lånet från SA. När A AB förvärvade B AB gick verksamheten i B AB dåligt. Det var svårt att skaffa nya lån för B AB. Förvärvet av B AB bedömdes vara ett högriskprojekt om än med goda vinstmöjligheter om verksamheten utvecklades väl. A AB har åberopat en expertutredning som enligt redovisade beräkningsmodeller kommit fram till att den tillämpade räntenivån om 13 % är på armlängds nivå och också ligger i underkant.
Mot bakgrund av vad som framkommit i målen, främst det som framgår av expertutredningen, finner kammarrätten att det inte kan anses visat att den avtalade räntesatsen från på A ABs lån från SA avviker från vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare.
Kommentar: Skatteverket utreder ett antal fall som avser lån från ägarbolag där ränteavdrag vägrats med flera miljarder kronor. I flera av dessa har avdrag vägrats av förvaltningsrätten. Den ovan refererade domen är det första ärendet som avgjorts av kammarrätten.
I domen beskrivs bl.a. att det var fråga om ett högriskprojekt, att koncessionsbestämmelserna inneburit begränsningar av bolagets handlingsfrihet samt att de materiella tillgångarna varit begränsade. Det är omständigheter som är unika för det refererade målet och som inte finns i övriga ärenden avseende ränteavdrag vid riskkapitalförvärv. Skatteverket kommer därför att fortsätta att utreda dessa ärenden och låta domstolen pröva dem. På grund av de speciella omständigheterna kommer Skatteverket inte att överklaga kammarrättsdomen.